"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" är ett känt citat ur Hjalmar Söderbergs pjäs "Gertrud". Jag kan inte hålla med, men det får mig att fundera på vad tomhet egentligen är. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det. Jag tror att jag tidigare har tagit innehållet i begreppet "själslig tomhet" alldeles för givet. Jag har alltid tolkat det som frånvaro av kärlek, men det är ju något mer. Ja, för att inte säga mycket mer. För hur kommer det sig egentligen att vi kan känna oss utan kärlek? Hur kan vi vara tomma om vi bara är biologiska varelser? Känner alla biologiska varelser tomhet? Ja, frågorna blir många så snart man fördjupar ämnet och det går framförallt inte att diskutera tomhet utan att diskutera kärlek, inser man. För det är inte möjligt att tala om att vara avskuren från andra och samtidigt uppfatta oss som bara kemi. skapade av någon tillfällig lyckosam slump. Det som gör oss till människor är sprektumet av alla känslor vi föds med och som inte bara är en synapskoppling. Det är något mer. Om vi vore endast kemi skulle naturens intelligens skapat en egen kärleksmotor inom oss och ingen skulle ha känt obotlig ensamhet. En häst som står ensam för länge börjar lida av depressioner. Man kan se håglösa isbjörnar på Zoo och det är känt hos alla att barn som inte får kärlek utvecklas långsammare och kan stanna i utvecklingen. Regression, att ta våldsamma kliv bakåt i utveckling och bli ett barn, när svåra situationer blir för mycket är vanligt hos människor som inte fått mogna och utvecklas i en kärleksfull miljö. Mognad kräver att vi inte bara ges kärlek utan att vi också kan ta emot den, och det sistnämnda är mer än intressant när vi talar om tomhet kontra kärlek.
Alla vet att vi blir lyckligare, mer levande och roliga människor av kärlek. Förutom i de fall där kärleken har svårt att komma in eller inte kan hanteras. Då kan den orsaka inre kaos eftersom kärleken har sådan sprängkraft. Men det får bli ett annat blogg-ämne. Om vi nöjer oss med tomheten så kan man konstatera att de som lider av en "obotlig ensamhet" är alltid de som vägrar släppa in kärleken. Eftersom den är en utifrånkommande kraft är det för oss människor inte möjligt att synapsvägen känna oss uppfyllda. Vi är piskade att släppa in kärleken om vi vill bli normalt fungerande människor. För utan kärlek blir människan ångestfylld och letar efter saker som kan fylla tomrummet. Jag har bloggat om det förr; hollywoodstjärnors drogberonde. Det beror inte sällan på att man uppnått allt man vill, har allt man vill men ändå känner tomhet, eftersom det man trodde skulle fylla en inte gjorde det. Om det låter sig vara oanalyserat kommer kittling, längtan och spänning efter det som lockar som ett brev på posten. Nästa sil kanske tar mig till lyckokänslan, nästa sex, nästa drink eller nästa porrskådis kanske kan ge en kick? Sex, droger, alkohol, mat, jobb, pengar, shopping, ja allt som berör lustcentrats synapser lockar. Det kan vara värt skammen eller bakfyllan som alltid kommer efteråt. Om inte annat kan man alltid höja ribban. Ha vilda sexpartyn eller köpa värstingpillret, som tar en längre bort än man någonsin varit från sig själv. Det går inte att fly från sig själv. Att mata "köttets lust" är som att värma upp ett slott med Aftonbladet. Det slukar och tillslut är vi en parodi på oss själva. Ja, jag både raljerar och säger det med förståelse. Vi har det inte lätt vi människor, men just därför tjänar kommersen, Systembolaget, porrindustrin på att människan är en av universums idioter.
För tomhet får oss att bli helt inskruvade i oss själva. Det får oss att hånle åt sådant trams som kärlek och just säga sådant som att man "tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet". Vi talar om hur svikna vi är i kärlek och att den inte går att tro på, att den inte finns och att den inte har någon betydelse. Ändå söker man den i den där silen, för det är ju inget annat än mänsklig värme och kärlek man saknar. Eller hur? Vad skulle det annars vara? Vi är ju bara dumma som inbillar oss att det är av andra anledningar när vi handlar kläder vi inte behöver för att känna något, något alls.
Utifrån sett är det galenskap att lura sig själv så. För det handlar bara om att öppna sig för kärleken och våga känna den. Vi måste inte vara förälskade för att känna kärlek, vi måste inte ha skaffat barn för att uppleva kärlek. Vi har valet här och nu att tillåta oss känna den. "Ja, jag hoppas du har rätt." säger folk ibland till mig när jag säger så. Det ser ut som de har överseende med en sådan naiv individ som jag. Fast jag tänker mest att: "det beror på dig". Kärleken är ett eget väsen och den kan inte komma in om man inte öppnar dörren.
Alla människor har något trauma av svek och smärta. Det gör att vi stänger och när vi stänger så gör vi det så automatiskt att det inte är möjligt att minnas när vi stängde. Hos en del är hela hjärtat stängt, hos andra halva hjärtat. Eller inte bara inte hjärtat och i bröstet och hjärtat utan även i solarplexus. Det är där alla känslor sitter om man tänker efter. Det är där smärta och kärlek känns mest, och det är alla dem vi måste möta om vi ska kunna släppa in detta väsen, kärlek. Om inte så är det som att bjuda hem folk när man bommat igen dörren, ställt möbler för och satt hänglås. Sen när vi står där på andra sidan och fryser så undrar vi varför vi är ensamma. Det är faktiskt ärligt talat inte ett tecken på intelligens, om ni frågar mig. Det är mest självömkan som får in i "tron på köttets lust och själens obotliga ensamhet". Offerrollen är mycket lättare att ta än någon annan roll. Offerrollen och egot kan vara mycket bra kompanjoner, man alltid kan lita på men som sällan ger så mycket. Fast tycker man att det är kallt och svekfullt därute på andra sidan, så är det ju ett sällskap så bra som något. "Här inne i ensamheten behöver jag bara lita på mig själv och se till mina egna behov."
Så långt, så väl men tyvärr händer det också att vi totalt tappar perspektiv. Vi ser ju inget när vi står där bakom alla reglar, lås och bokhyllor vi ställt för dörren. Vi antar bara och reagerar automatiskt på att de som är där utanför är ute efter att skada oss och vi tycker det är skönt när människor går. Människor vi aldrig lärt känna eller ens vet vilka de är. Det är heller inte i linje med vad man vanligtvis brukar kalla för logiskt tänkande och intelligens. Vi kan slå oss till ro igen. Ja, ett tag i alla fall. Sen kommer det där suget tillbaka, längtan efter något mer när tomheten gör sig påmind igen. För det gör den ju förr eller senare.
Det här mönstret vet jag inte hur många jag har mött som haft. Det är nog världens vanligaste mönster som alla tror de är ensamma om eller uppfattar som ett klokt val, och på allvar tror samtliga att det är personerna där utanför som är problemet, inte de själva. På det händer ofta att de knyter människor till sig som nöjer sig med att stå därutanför, likt en passupp. De människorna ger den ensamma en känsla av att de inte är ensamma och inte sårbara, en illusion man kan leva länge på. Ja, det finns de som ställer upp på att alltid vara tillhands för någon i offerrollen, alla som känt en medberoende vet vad jag talar om.
Nej, vi människor är inga offer oavsett vad som har drabbat oss. Vi har ett val och ska vi behålla självaktningen, vilket jag inte tycker att Hjalmar Söderberg alltid gjorde med sin pessimism, måste vi visa mod. För mig är det inte i det fallet Söderbergs författarskap en konst, det är bara ett uttryck för offrets självgodet. Det går inte att vara "en lort". Vi måste som Skorpan göra det vi inte vågar för att bli levande igen, för att bli mogna och ansvarstagande människor. Det är sådana människor vi behöver i den här tiden vi lever i. Det är först då vi slutar gynna de som lever på vår tomhet, det är först då vi tar ansvar för vår livsstil, vår hälsa och vår miljö. För att få en bättre värld måste vi solidarisera oss men innan dess måste vi blicka in i oss själva för att få något vettigt gjort. Vi behöver bara blicka österut och studera kommunisen, se avarterna av med militanta veganer, extrema feminister eller inse att vi har ett nazi-parti i vår riksdag för att förstå att människan inte kan hantera världen om hon inte kan hantera sig själv. Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen det som Sting sa: "Man go crazy in congregation we can only be better one by one.
