Den frestande negativiteten

Jag vet att jag pratar mycket, jag pratar mer än jag skriver till och med. Men faktiskt så är jag ofta också ganska tyst och lyssnar på vad andra säger för det intresserar mig otroligt mycket. Andra människor har alltid något intressant att säga. Just det lilla vi säger till varandra kan också avslöja mycket om oss själva; hur godhjärtade vi är, vad vi är rädda för, vad vi kan, vad vi inte kan, hur mycket livet har lärt oss och så vidare. Ibland kan unga människor avslöja mer mognad än äldre och ibland behöver man inte veta könet på en fras man bara vet; det där har en man eller kvinna sagt. Men ett har vi gemensamt och det är att vi människor hellre och oftare avslöjar vår negativitet än vår positivitet. När jag lyssnat på vad folk säger de senaste dagarna exempelvis så har man nu när äntligen värmen kommit börjat klaga på den: "Åh det här det är för varmt för mig". Ja, alltså man behöver inte älska värmen, det är inte lag på det, men det är lättare att klaga än att säga; "Skönt att det blev varmt ett tag så de som älskar värmen också får lite sommar i år."

Samma sak är det med goda egenskaper. Med handen på hjärtat så gillar vi inte när människor är för positiva om sig själva. I alla fall jag kan bli obekväm med människor som skryter om sitt eget, jag känner en kille och varje gång vi träffas så är det samma sak. Han börjar aldrig med att fråga hur jag har det utan han börjar alltid med att prata om sig själv och sin egen framgång i modesta ordalag såklart, så att det inte ska märkas att han gärna vill tala om att det går framåt. Men samtidigt kan jag känna att om jag är den enda som verkligen lyssnar och det är min bekräftelse han gärna vill ha, så vadå? Låt honom få det. Min utveckling den går ändå så långsam så jag har inte så mycket att skryta om.

När jag är med kvinnor så är det precis tvärtom. Då fälls fraser som "Nä men gud, det där kan inte jag. Ja jag är jättedålig på än det ena och än det andra." Vi kvinnor vill för allt i världen inte verka stora på det, att göra sig själv så liten som möjligt har nästan utvecklats till en dygd och medför en slags respekt på symötet. Risken är bara den att det där negativa också kan utvecklas till skvaller om andra, och man gärna hacka på folk för att i nåt läge ändå få känna sig lite bra.

Ja mänskligheten är ett negativt släkte. Vi gillar varken när folk berömmer sig eller hackar på sig själva. Jag säger som Emil; "När jag inte har pengar då kan jag inte köpa sockerdricka, och när jag har pengar då FÅR jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag då dricka sockerdricka?" När får man vara bra då?

När vi har slutat tävla, skulle jag vilja säga. När vi slutar tävla och ser varandra så som vi faktiskt är då blir både vi själva och andra mycket mer intressanta. Men det är ibland som vi inte riktigt vågar se oss själva i vitögat i rädsla för att vi ska se saker vi inte tycker om. Precis så är det med våra närmaste. Mitt förra inlägg handlade om alla människor som sticker och förblir borta utan ett ord, frivilligt, och resten av familjen står där och undrar vad som hänt. Jag tror att en ingrediens av flera är att vi känner att vi måste leva upp till roller, könsroller och andra roller för att bli älskade och accepterade. I rädsla lever vi våra liv så att säga och då blir det en kamp och tävlan ibland, som en del inte orkar med. Vi sväljer våra innersta drömmar och åsikter för att vi vet att de omkring oss inte skulle acceptera oss annars, precis så är det med vårt tänk.Vi säger det som förväntas av oss. Vi samlar på skvaller och negativt om andra för att det gör att vi har något att ta med till symötet. Vi göder neativiteten ibland för att passa in.

Mänskligheten har lättare att hänge sig åt negativt också för att det verkar mest förnuftigt. Vi vill framstå som mogna varelser. Folk skulle tro vi kanske blivit lite knäppa ifall vi började berömma våra familjemedlemmar, en del kvinnor gör inget annat än klagar på sina män exempelvis. Han snarkar för mycket, fiser och slänger sina kalsonger överallt. Skulle den kvinnan börjar berömma honom för sin skicklighet med bilen, att han tankar åt henne, att han betalar alla räkningar, att han låter henne köpa vad hon vill på HM för hans pengar och så vidare så skulle kanske väninnorna inte längre ha något att prata om och det skulle bli obekvämt.Precis som det skulle bli ifall vi började kommentera vädret positivt i alla lägen; "Tänk vad bra att det regnar nu så att skörden blir bättre."

I grund och botten tror jag att det här inte är så svårt att ändra på. Jag tror att vi bara behöver ändra fokus. Tanke är fokus. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Ifall man lägger tankeenergi på läpparna så kommer det att börja kittla efter tag. Det är ett bra sätt att mäta densiteten på tankar och att det faktiskt har betydelse vad vi tänker eftersom det alltid har en följd av vad vi säger till nittio procent. I princip behöver vi bara flytta fokus, vi behöver behöver bara analysera lite vad vi håller på med, med andra ord, så skulle det inte längre vara så olustig känsla att vara positiv.