Varje människa vi mött i livet har lärt oss något. Även de som vi inte tycker påverkat oss på något sätt har i alla fall lärt oss hur det är att vara opåverkad. Varje människa binder vi något slags band med och de vi lever med dagligen binder vi de hårdaste, och i de flesta fall, också de varmaste banden med. De banden är också svårast att klippa av för vi vet hur tomt det kommer bli. Just den människan lämnar efter sig ett tomrum av det som den bidragit med och det känns som oersättligt, som att ingen annan kan fylla det tomrummet. Nästan alltid har också dessa människor kommit in i våra liv helt slumpmässigt. Det får oss att tro att det inte kan hända igen.
För det mesta börjar våra nära relationer helt till synes slumpmässig. Oväntat glider någon in i livet och ofta minns vi de första orden och de första intrycken. Jag läste på Kom Vux när jag var ganska ung och där träffade jag någon som kom att bli min vän i tjugo år. Det var så tydligt att hon inte kom ifrån landet eller i alla fall inte bott i ett litet samhälle på väldigt länge. Hon gav med andra ord ett "storstadsintryck". Hon var heller inte sådär misstänksam och tystlåten som människor från landet kan vara ibland. För det är en erfarenhet jag gjort att öppenhet sällan karakteriserar människor från landet. Hon pratade glatt och sa sin åsikt högt och tydligt, och jag blev lite fascinerad och imponerad.
Vi umgicks varje dag och var som oskiljaktiga. Jag reflekterade inte då så mycket över varför vi var det. Då tyckte jag mest att det var roligt. Jag hade saknat min gamla kompis som flyttat och nu dök det upp en ny som förgyllde min tillvaro med omedelbar förståelse och inte minst ett mycket skarpt intellekt. Vi kunde prata i timmar. Vi satt på hennes uteplats i plaststolar vid ett vitt plastbord i kvällsskymningen med ljuslyktor omkring oss. Det doftade från syrenen och det nyklippta gräset. Mitt på bordet stod en upp och nervänd kruka vi askade i. Vi drack kaffe i svarta muggar, vilket var ganska nytt och modernt 1988. Så löste vi världsproblemen under tiden vi rökte Prince. Jag blandade lätt ihop sakers proportioner och för den delen hade jag då överhuvudtaget ett mycket dåligt perspektiv på min tillvaro, men för henne var sådant självklart. Vad som betydde något eller inte betydde något, vad som var viktigt eller vad jag kunde släppa kunde hon peka på så lätt som en plätt. Jag gav säkert något som var nytt för henne, och det blev ett ständigt utbyte.
Inte bara förståelse utan humor är ett bra klister i relationer och inte minst i vår. Hon var från en frireligiös familj och när hennes son fyllde två år hade jag och min dåvarande varit i London. Jag hade köpt en tröja till hennes son och packade glatt ner den när vi kom hem från England för att bege mig till födelsedagskalaset. Min kompis pappa och mamma var oväntat där. Hennes pappa var en mycket lång och mycket bred man med pondus och jag kände mig som en skolflicka i hans närhet. Han var pastor i pingstkyrkan och i pingstkyrkan hade alla kvinnor en knut i nacken och knytblus knäppt under hakan. Där satt jag med hål i jeansen, linne och utsläppt långt och blont hår. Vi drack kaffe och åt kakor och jag slappnade av eftersom pastorn inte alls verkade sträng eller tittade på mig forskande, som jag förväntat mig. Istället var han pratsam och skojfrisk. Allt kändes bra tills jag tog upp presenten. Då kom jag på att det kanske var fel sorts present. Daniel, tvååringen, var eld och lågor över att ett paket låg och väntade på honom så jag kunde inte ta ifrån honom det, men jag hade god lust att ta paketet och gå därifrån. Jag såg i slow motion hur han slet upp presentpapperet med Kalle Anka på och hur han blev själaglad över tröjan. Det var bara det att jag valt en tröja med trycket: "Mommys little devil". Om jag tänkt på att pastorn kunde dyka upp till kalaset skulle jag aldrig valt det trycket. På tröjan satt så fint en liten pojke med horn och gaffel, ja allt som har med helvetet att göra fanns med. Det brann en liten eld och pojken log hotfullt gullig mot oss. Herregud vad jag rodnade och jag bet mig i tungan för att inte säga orden "Herregud, förlåt." för jag visste att "Herregud" inte var bra att säga. För en stund såg pastorn ut som han tänkte mer än han sa, sedan låtsades vi som inget. "Åh vad fin! Tack så mycket!" utropade min kompis och Daniel drog på sig tröjan och försvann till sitt rum. När alla gått höll min kompis på att skratta ihjäl sig. Då var jag sådan att jag hemskt gärna ville bli omtyckt överallt jag kom. Hon lärde mig att det inte är möjligt att bli det. "Alla förtjänar inte dig. Det är väl inte bara andra som ska välja dig. Du ska välja andra." sa hon och hade väldigt rätt i det. Så skrattade hon ännu mer åt hela situationen och mitt minspel när jag kommit på mig själv med misstaget, och efter ett tag skrattade jag också. På den tiden var det otroligt befriande att få möjlighet att göra det. Det var jag inte alls van vid nämligen.
Såhär är det. Vi möter människor hela tiden som förändrar vårt inre och inte är det lustigt att vi får svårt att släppa taget. Det blir så många minnen, så många känslor och så många upplevelser man delar att den andra blir som en del av en själv. Det känns som man lika gärna kan operera bort en del av kroppen när den andra försvinner ur ens liv. För förr eller senare händer det. Vi utvecklas och tillslut har man kanske inget gemensamt, samtalsämnena blir svårare att hitta och man undrar varför det börjar kännas fel, trögt eller som något kommit emellan varandra. Man jobbar på det och försöker hitta tillbaka, försöker hitta nya samtalsämnen och sätt att umgås på, men inget hjälper. Tiden har hunnit ifatt, utvecklingen har delat vägen i en korsning och utan att man vet om det har man gått skilda vägar. Då sätter sorgen in, saknaden och tvivlet. Jag tänker att: "Men om jag gör såhär, tänker såhär...." men inget hjälper. Alla åtgärder är konstgjord andning, ändå försöker jag igen och igen innan jag måste inse att det är över och förbi. Det känns så meningslöst och tomheten är svårast att tackla. Det är som om ingenting och ingen kan fylla det igen, och det känns som att en ny människa bara är besvärlig att få in i livet igen. Då måste man ju lära känna varandra, tänker man, och en främling som inte varit med hela vägen kan ju inte förstå en på samma sätt som någon man delat hela sitt inre med i tjugo års tid. Det känns mer än självklart och livet känns minst sagt orättvist.
Men livet går alltid vidare som inget har hänt. Att leva med sorg är att leva i det förgångna och låta omgivningen gå före i tiden. Ett tag måste det vara så innan vi kan börja om. Efter en tid, när vi läkt ihop, börjar vi acceptera och reser på oss för att börja gå igen, och på den nya vägen och vandringen dyker plötsligt en ny människa upp. Tillvaron känns oväntat trevligare igen och när man speglar sig i honom eller henne upptäcker man att man är förändrad. Man upptäcker också att den här nya människan passar bättre än bra in i ens liv. För det jag lärde mig igår, det kan jag idag och det jag inte kan idag börjar den här nya människan lära mig. Det känns plötsligt inte alls tungt att lära känna på nytt, det känns inspirerande, roligt och helt oväntat kommer jag på mig själv att jag känner mig mycket mer levande än på länge. En ny process har tagit sin början men den här gången är jag förberedd på att även den här relationen kommer ha sin mitt, och tyvärr även sitt slut en dag. Men ska jag gå och fundera på det blir allt en grå massa. Jag bestämmer mig istället för att leva i nuet och låta allt ha sin gång, för då finns det så mycket mer jag kan få ut av det, mycket mer än jag någonsin anat. Ja, allt det jag inte med något av mina sinnen kunnat föreställa mig kan förändra mig. För det vi inte kan och inte vet något om kan vi inte föreställa oss. Vi har inte alla erfarenheter och långt ifrån är vi medvetna om alla våra känslor i vårt känsloregister, och det kan vi bara lära av andra människor, och ibland lär oss nya människor bäst.
I vilket fall går livet aldrig framåt i räta spår utan i cirklar ungefär som årstiderna, och vår uppgift är att följa med i processen. Denna "årstidsprocess" är gammal visdom och vi är som fågelungar som bara behöver följa med i växlingarna och förändringarna. Minnena finns alltid där som juveler i kappsäcken och dem förlorar man aldrig och allt annat vi behöver kommer till oss. I grund och botten behöver vi bara göra en sak; släppa taget. Inget mer.
För det mesta börjar våra nära relationer helt till synes slumpmässig. Oväntat glider någon in i livet och ofta minns vi de första orden och de första intrycken. Jag läste på Kom Vux när jag var ganska ung och där träffade jag någon som kom att bli min vän i tjugo år. Det var så tydligt att hon inte kom ifrån landet eller i alla fall inte bott i ett litet samhälle på väldigt länge. Hon gav med andra ord ett "storstadsintryck". Hon var heller inte sådär misstänksam och tystlåten som människor från landet kan vara ibland. För det är en erfarenhet jag gjort att öppenhet sällan karakteriserar människor från landet. Hon pratade glatt och sa sin åsikt högt och tydligt, och jag blev lite fascinerad och imponerad.
Vi umgicks varje dag och var som oskiljaktiga. Jag reflekterade inte då så mycket över varför vi var det. Då tyckte jag mest att det var roligt. Jag hade saknat min gamla kompis som flyttat och nu dök det upp en ny som förgyllde min tillvaro med omedelbar förståelse och inte minst ett mycket skarpt intellekt. Vi kunde prata i timmar. Vi satt på hennes uteplats i plaststolar vid ett vitt plastbord i kvällsskymningen med ljuslyktor omkring oss. Det doftade från syrenen och det nyklippta gräset. Mitt på bordet stod en upp och nervänd kruka vi askade i. Vi drack kaffe i svarta muggar, vilket var ganska nytt och modernt 1988. Så löste vi världsproblemen under tiden vi rökte Prince. Jag blandade lätt ihop sakers proportioner och för den delen hade jag då överhuvudtaget ett mycket dåligt perspektiv på min tillvaro, men för henne var sådant självklart. Vad som betydde något eller inte betydde något, vad som var viktigt eller vad jag kunde släppa kunde hon peka på så lätt som en plätt. Jag gav säkert något som var nytt för henne, och det blev ett ständigt utbyte.
Inte bara förståelse utan humor är ett bra klister i relationer och inte minst i vår. Hon var från en frireligiös familj och när hennes son fyllde två år hade jag och min dåvarande varit i London. Jag hade köpt en tröja till hennes son och packade glatt ner den när vi kom hem från England för att bege mig till födelsedagskalaset. Min kompis pappa och mamma var oväntat där. Hennes pappa var en mycket lång och mycket bred man med pondus och jag kände mig som en skolflicka i hans närhet. Han var pastor i pingstkyrkan och i pingstkyrkan hade alla kvinnor en knut i nacken och knytblus knäppt under hakan. Där satt jag med hål i jeansen, linne och utsläppt långt och blont hår. Vi drack kaffe och åt kakor och jag slappnade av eftersom pastorn inte alls verkade sträng eller tittade på mig forskande, som jag förväntat mig. Istället var han pratsam och skojfrisk. Allt kändes bra tills jag tog upp presenten. Då kom jag på att det kanske var fel sorts present. Daniel, tvååringen, var eld och lågor över att ett paket låg och väntade på honom så jag kunde inte ta ifrån honom det, men jag hade god lust att ta paketet och gå därifrån. Jag såg i slow motion hur han slet upp presentpapperet med Kalle Anka på och hur han blev själaglad över tröjan. Det var bara det att jag valt en tröja med trycket: "Mommys little devil". Om jag tänkt på att pastorn kunde dyka upp till kalaset skulle jag aldrig valt det trycket. På tröjan satt så fint en liten pojke med horn och gaffel, ja allt som har med helvetet att göra fanns med. Det brann en liten eld och pojken log hotfullt gullig mot oss. Herregud vad jag rodnade och jag bet mig i tungan för att inte säga orden "Herregud, förlåt." för jag visste att "Herregud" inte var bra att säga. För en stund såg pastorn ut som han tänkte mer än han sa, sedan låtsades vi som inget. "Åh vad fin! Tack så mycket!" utropade min kompis och Daniel drog på sig tröjan och försvann till sitt rum. När alla gått höll min kompis på att skratta ihjäl sig. Då var jag sådan att jag hemskt gärna ville bli omtyckt överallt jag kom. Hon lärde mig att det inte är möjligt att bli det. "Alla förtjänar inte dig. Det är väl inte bara andra som ska välja dig. Du ska välja andra." sa hon och hade väldigt rätt i det. Så skrattade hon ännu mer åt hela situationen och mitt minspel när jag kommit på mig själv med misstaget, och efter ett tag skrattade jag också. På den tiden var det otroligt befriande att få möjlighet att göra det. Det var jag inte alls van vid nämligen.
Såhär är det. Vi möter människor hela tiden som förändrar vårt inre och inte är det lustigt att vi får svårt att släppa taget. Det blir så många minnen, så många känslor och så många upplevelser man delar att den andra blir som en del av en själv. Det känns som man lika gärna kan operera bort en del av kroppen när den andra försvinner ur ens liv. För förr eller senare händer det. Vi utvecklas och tillslut har man kanske inget gemensamt, samtalsämnena blir svårare att hitta och man undrar varför det börjar kännas fel, trögt eller som något kommit emellan varandra. Man jobbar på det och försöker hitta tillbaka, försöker hitta nya samtalsämnen och sätt att umgås på, men inget hjälper. Tiden har hunnit ifatt, utvecklingen har delat vägen i en korsning och utan att man vet om det har man gått skilda vägar. Då sätter sorgen in, saknaden och tvivlet. Jag tänker att: "Men om jag gör såhär, tänker såhär...." men inget hjälper. Alla åtgärder är konstgjord andning, ändå försöker jag igen och igen innan jag måste inse att det är över och förbi. Det känns så meningslöst och tomheten är svårast att tackla. Det är som om ingenting och ingen kan fylla det igen, och det känns som att en ny människa bara är besvärlig att få in i livet igen. Då måste man ju lära känna varandra, tänker man, och en främling som inte varit med hela vägen kan ju inte förstå en på samma sätt som någon man delat hela sitt inre med i tjugo års tid. Det känns mer än självklart och livet känns minst sagt orättvist.
Men livet går alltid vidare som inget har hänt. Att leva med sorg är att leva i det förgångna och låta omgivningen gå före i tiden. Ett tag måste det vara så innan vi kan börja om. Efter en tid, när vi läkt ihop, börjar vi acceptera och reser på oss för att börja gå igen, och på den nya vägen och vandringen dyker plötsligt en ny människa upp. Tillvaron känns oväntat trevligare igen och när man speglar sig i honom eller henne upptäcker man att man är förändrad. Man upptäcker också att den här nya människan passar bättre än bra in i ens liv. För det jag lärde mig igår, det kan jag idag och det jag inte kan idag börjar den här nya människan lära mig. Det känns plötsligt inte alls tungt att lära känna på nytt, det känns inspirerande, roligt och helt oväntat kommer jag på mig själv att jag känner mig mycket mer levande än på länge. En ny process har tagit sin början men den här gången är jag förberedd på att även den här relationen kommer ha sin mitt, och tyvärr även sitt slut en dag. Men ska jag gå och fundera på det blir allt en grå massa. Jag bestämmer mig istället för att leva i nuet och låta allt ha sin gång, för då finns det så mycket mer jag kan få ut av det, mycket mer än jag någonsin anat. Ja, allt det jag inte med något av mina sinnen kunnat föreställa mig kan förändra mig. För det vi inte kan och inte vet något om kan vi inte föreställa oss. Vi har inte alla erfarenheter och långt ifrån är vi medvetna om alla våra känslor i vårt känsloregister, och det kan vi bara lära av andra människor, och ibland lär oss nya människor bäst.
I vilket fall går livet aldrig framåt i räta spår utan i cirklar ungefär som årstiderna, och vår uppgift är att följa med i processen. Denna "årstidsprocess" är gammal visdom och vi är som fågelungar som bara behöver följa med i växlingarna och förändringarna. Minnena finns alltid där som juveler i kappsäcken och dem förlorar man aldrig och allt annat vi behöver kommer till oss. I grund och botten behöver vi bara göra en sak; släppa taget. Inget mer.
