Leva istället för att överleva

Det mesta är lättare att se hos andra än hos sig själv. Det är för att vi inte ser skogen för alla träden i vår egen vrå på den här planeten. Det är därför jag i den här bloggen hellre analyserar min yttervärld än min egen inre värld, men också för att det allmängiltiga ofta är intressantare att läsa om än det högst personliga. Jag överlämnar åt andra att skriva om mig, om jag kan vara intressant. Jag kommer fortsätta att skriva om omgivning. En vän till mig har en förändring framför sig, en stor inre sådan. Han visar symtom på det och det första symtomet brukar vara att vi är trötta på nåt. Det kan vara vad som helst, jag blev trött på att röka innan jag slutade och en stor del av mitt liv och mina vanor förändrades. Jag minns hur urless jag var på att vara beroende, beroende av att ha ciggen med mig, att alltid behöva gå ut, att bli orolig ifall jag inte hade cigaretter och så vidare.

Innan vi genomgår en förändring är vi ofta missnöjda med något och missnöjet har förvandlats till en trötthet vi inte står ut med längre. Det kan tyckas som självklart och logiskt att vi gör något åt det då. Men vi människor är allt annat än logiska. Vi gnäller först. Ofta för att vi inte vet hur vi ska göra. Jag gnällde på att jag rökte men jag la inte av med det bara sådär. Vi klagar på jobbet vi är missnöjda med, relationen eller någon känsla vi burit på. Vi kan vara trötta på att känna oss mindre värda än andra, trötta på en ångest eller trötta på återkommande depressioner. Vad det än är så krävs det ofta en ganska drastisk förändring inom oss och det är vanligt att själva livet leder oss, om inte måste vi ta ett beslut. Ett beslut som vi faktiskt också bestämmer oss för att hålla fast vid. För förändringar är aldrig lätta. Det kommer bli svårt och då är det mycket lättare att gå tillbaka till gamla vanor. Att leva som man är van vid även om det inte ger en något eller är direkt farligt, som till exempel att röka, ägör oss trygga. Dessutom behöver vi inte brottas med någon omgivning. För de i vår omgivning gillar sällan om vi förändras för mycket, de kan tycka vi blir konstiga, sviker eller att vi på ett eller annat sätt inte är som de vill ha oss längre. Då är det också mycket lättare att gå tillbaka till det som är vant och tryggt. Det var en trygghet för mig att sträcka mig efter cigaretterna när jag pratade länge i telefonen. När jag bestämt mig för att sluta bolma vid telefonen ritade jag istället. Jag ritade oändliga konstverk av figurer bara för att jag var van att ha något i händerna under tiden jag hade en lur i handen.

Ja om det nu är svårt att förändra en sådan enkel sak som rökning. Hur svårt är det inte då att förändra oss inuti? Ja menar hitta nya sätt att tänka på, nya sätt att känna på. Bara lära sig självkärlekens konst är en konst. Vi har tusentals tankar i huvudet vi är vana att tänka. Så vana att vi inte på att vi tänker dem. Bara man är sin egen tankepolis en dag och skriver upp det vi faktiskt tänker om oss själva eller känner om oss själva så är det en ganska bra mätstock för hur miljarder tankar påverkar oss. Hur hittar man ut ur den skogen?

Ja nog om detta. Tillbaka till vännen som kommer förändras. Det aldrig kul när vi väl genomgår förändringen. Det innebär ofta mycket smärta och det är aldrig kul att stå bredvid. Det är som att genomgå död och återfödselse, och vi skulle vilja knäppa med fingrarna och vara vid återfödelsen direkt. Men så är det inte. Har man väl bestämt sig så är det som att man står på den högsta trampolinen och måste ta steget ut i ovissheten och hoppas på att allt går bra. Man har inget annat val. Det steget är svårt och läskigt. För man vet ju faktiskt inte. Det kan ju vara betong där under istället för vatten, och just i hoppet bereder man sig på att någon har trollat sedan vi slängde sista blicken innan hoppet, trollat bort vattnet och lagt betong där istället. Vi bereder oss på det allra värsta och våra farhågor kan gå i fullständig spinn. En del bryter ihop av arbetslöshet till exempel. Trots att de vantrivts på sin arbetsplats i hela sitt yrkesverksamma liv så kan just det steget ut i arbetslöshetens ovisshet vara näst intill omöjligt att göra. Fast om man bara tar ett djupt andetag och inte låtsas om rädslorna och försöker att inte drabbas av panik för en stund så är det som magi.

Det är som om rädslorna försvinner lika fort som vi tagit steget ut. För då har vi inget val längre. Det är veligheten och osäkerheten som gjort oss mest rädda. När steget väl är taget så känns det som en befrielse.

Det sägs att indianerna har en speciell ceremoni för den här typen av förändring. De lägger sig på mage med utfläkta armar och ben och ligger så "döda" ett tag. Efter hoppet inträder också alltid en "död" period då inget händer och man håller på att mista förståndet ifall man är som jag, beroende av att saker händer hela tiden. Det här har indianerna fattat och de gör inte som jag. De utnyttjar den perioden och använder tiden istället för att tiden använder dem. De vilar från det gamla livet så att de ska orka ta itu med det nya. Att lämna något som vi varit vana vid är smärtsamt och då behöver man vila. En annan kompis till mig uttryckte att sluta röka var som att förlora en vän. Jobbet kan också vara svårt att förlora, precis som en partner vi haft länge med oss men som vi inte älskar längre. Allt dör förr eller senare...

....men allt återföds också. Jag vet att jag kastar sten i glashus när jag säger följande: vi måste bara ha tålamod till att vänta in det nya. Jag kan säga att jag jobbar på den typen av uppgifter livet ger mig, dvs tålamod. Jag är dålig på att vänta in även om jag vet att det alltid inträder nytt när man förlorat något gammalt. Min erfarenhet dock är att man i tio fall av tio frågar sig varför man inte gjort förändringen tidigare när väl det nya livet tuffat igång. Varför har jag hållit på såhär länge? Jag tror svaret är vanans makt. Vi måste bli ordentligt trötta på något för att frivilligt förändra. Livet förändrar åt oss ändå. Många gånger förlorar vi saker vi håller hårt i bara för att vi ska bli befriade. Befriade från vantrivsel, oro, smärta och andra mentala bördor. För det känns som något blytungt fallit från axlarna och vi är plötsligt fria att leva istället för att bara överleva.