Idag pratade vi om det här med konflikträdsla och då tänkte jag på min utomjording Prot igen. Ni som följer bloggen vet att jag syftar filmen K-pax Prot, utomjordingen som gör ett studiebesök i forskningssyfte på planeten jorden.
Jag tror att skulle en utomjording, naturligtvis en utomjording då som kan läsa våra tankar, studera vårt sätt att hantera sanningen blev nog hans anteckningsblock ganska fullklottrat. Det finns mycket att säga om människan och dess förhållande till verkligheten och sanningen. Allt från det att vi lyckligtvis ljuger ibland, till det att vi kan bli löjliga när vi täcker sanningen, en sanning som förr eller senare ploppar upp både nu och då. Eller som min syster sa en och tusen gånger: "Fattar inte, hur jag än gör kommer verkligheten kommer ifatt mig heela tiden.". Den gör ju det. Samtidigt är det ganska skönt att vi ljuger, eller i alla fall inte säger hela sanningen eller allt vi tänker.
Jag vet inte men det måste röra sig om flera hundra tankar per dag, som kan betraktas som sanningar eller tyckanden vi håller inne med för att inte såra, inte kränka eller vara dum. Det är i alla fall, tror jag, mer vanligt att vi ljuger om dagarna än talar sanning. Om inte så var fallet skulle det inte vara kul att leva. Vad som händer i en värld där alla talar sanning är ett filmtema som återkommer med jämna mellan rum. "Liar liar" är en av Jim Carreys bästa. Jag kan föreställa mig att i en värld där alla talar sanning uppstår inte bara dråpliga situationer utan det skulle nog bli en ganska tradig och trist vardag. Fikat på jobbet är ju exempelvis mycket välbehövligt och något kul att se fram emot. Det skulle det inte vara om man tvingades sitta och lyssna på varandras tankeströmmar och allas åsikter om precis ALLT. Så kanske man också skulle bli upprörd och lite känslig över vad andra egentligen tycker om en. Då och då kanske man även skulle bli förvånad, både på ett negativt och positivt sätt. I ett tredje steg slutar man nog att lyssna och ta in. Det mesta skulle förmodligen rinna av per automatik för att det inte betyder något längre. Det går lätt inflation i ord och helst om de upprepas ideligen i olika sammanhang. Då förlorar ju ord sitt värde och är det något vi gör när vi tänker, och helst tycker om olika saker, så är det just det att vi tar om. Vi har alla hack i en eller två inre monologer. Om vi verkligen lyssnar på vad människor säger i vår omgivning så har varje människa en hjärtefråga också, och den återkomma även den med jämna mellanrum. En del pratar om relationer, andra om rättvisa en tredje om stress och så vidare...
Vi får det inte bara trevligare, mer varierat och mer uppflyftande om vi skyddar andra från våra tankar. Vi slipper långvariga relationsproblem också. Tänk bara vad ett förfluget ord kan skada? Det är inte alltid vi tänker på det just när det händer, och då tycks det som om orden sätter sig fast ettrigare än annars. Vi kanske ligger och tänker på orden någon sa innan vi ska somna. Vad menade han eller hon med det där egentligen? Vi kan bli rentav osäkra på hela relationen som sådan, om vi inte reder ut det och återupprättar tryggheten i relationen. För ord är som virus ibland. De sätter sig osynligt någonstans och sprider en viss matthet, osäkerhet, förundran, misstänksamhet och ja det mesta kan ord skapa, och tänk då vad ordvirus som skulle spridas om vi gav ord för våra tankar varje dag.
Ja, nog om detta hur skönt det är ordskydd ibland. Det finns en annan sida av myntet. Då och då händer ju det att vi tvingas störa husfriden om vi vill förändra en relation, återta kontrollen eller rensa luften. Det är väl inte lätt för någon att fejsa någon för att rensa luften. En del gör allt för att undvika sanningen eller konflikten,, och för den delen alla situationer som kräver en sammandrabbning av olika viljor och tyckanden. För visst hör det samman många gånger eller hur? Detta med att se sanningen i vitögat och ta konflikten. Det är lättare att "ljuga" och följa strömmen, anpassa och låtsas som ingenting. För stunden behålls status quo och lugnet, men i längden kan helt skeva roller skapas.
Om en utomjording skulle studera oss och vårt sätt att hantera denna märkliga ting "sanning" skulle han förmodligen se två eller tre typer: de som aldrig säger sanningen (dvs de som ljuger även om oviktiga saker), de som bara talar sanning om ofarliga saker och de som alltid säger sanningen (även när de förlorar på det). Lite tillspetsat men ändå, det säger ändå något om oss jordbor och hur svårt vi har att hantera den glödheta potatisen, sanningen eller verkligheten, eller vad man nu vill kalla den. Vi hamnar i ena eller andra diket på sanningsvägen. Det är svårt och mycket svårare än vi daglidags tänker på att befinna sig och vara kvar mitt på banan. I det här TV-spelet "livet" finns många hinder på vägen som skuffar oss hit och än dit. Det pågår en ständig kamp för att hitta strategier förbi eller igenom sanningen. Ska vi göra si eller så för att få det vi vill? Ska jag säga si eller så för att vinna respekt? Ska jag hålla inne med det jag vet eller ska jag säga vad jag tycker när jag sett att min bästa kompis man har varit otrogen? När ska vi bry oss, när ska vi inte bry oss och när vågar vi ta konflikten? Kanske min bästa kompis blir arg på mig om jag säger det jag sett? Orkar jag ta den konflikten eller har jag nog med mitt eget? Ska jag bry mig om gliringarna från grannen, chefen eller äkta mannen eller ska jag ta konflikten och stå upp för mig själv?
Ja, kanske Prot blir så trött av detta så han tar första rymdskepp hem för att aldrig komma tillbaka till Tellus igen. Han konstaterar: "På jorden finns ingen sinnesro. Slutsats: på K-pax har vi inget som liknar "sanning" och inget som liknar "lögn". Vi har inget sådant som utlöser "tankepingis" i hjärnan. Jag röstar för att aldrig någonsin införa något liknande på K-pax. All forskning på planeten Tellus upphör därför.". Så blir det alldeles ljuvligt tyst omkring honom, det doftar rosor och mandelblom när han kommer hem, och tystnaden gör att han märker det mer än någonsin.
Min slutsats blir att det ibland är "synd om människan" som han sa Strindberg. Om inte människorna slapp brottas med saker som sanning och lögn och olika åsikter, vore allt enklare. Jag vet inte när dessa saker, som sanning och lögn, infördes men det kan inte vara länge sedan för vi har knappt ens börjat hitta strategier för dem. Jag menar då strategier som gör det lättare för oss alla att samexistera. Det är snarare gå balansgång vi behöver göra, än hitta strategier. För det verkar som vi har en utmaning. Den att slänga alla strategier och istället lära oss när vi ska göra vad. Det vill säga försöka hitta en fungerande kärnidé vi kan pröva alla situationer emot. Den jag tycker är outstanding i frågan om sanning och lögn, hur vi ska förhålla oss till dessa syskon samt förhålla oss till de saker de producerar: konflikter och moraliska dilemma, är den att jag ljuger ibland för andra men aldrig för mig själv. För den röda tråden, Prot aldrig hann se, verkar vara att det är då de rejäla bakslagen kommer. Det verkar också som om att har man aldrig ljugit för sig själv blir också resultatet det väntade. Vad jag menar med det är upp till var och en att fundera på.
Jag tror att skulle en utomjording, naturligtvis en utomjording då som kan läsa våra tankar, studera vårt sätt att hantera sanningen blev nog hans anteckningsblock ganska fullklottrat. Det finns mycket att säga om människan och dess förhållande till verkligheten och sanningen. Allt från det att vi lyckligtvis ljuger ibland, till det att vi kan bli löjliga när vi täcker sanningen, en sanning som förr eller senare ploppar upp både nu och då. Eller som min syster sa en och tusen gånger: "Fattar inte, hur jag än gör kommer verkligheten kommer ifatt mig heela tiden.". Den gör ju det. Samtidigt är det ganska skönt att vi ljuger, eller i alla fall inte säger hela sanningen eller allt vi tänker.
Jag vet inte men det måste röra sig om flera hundra tankar per dag, som kan betraktas som sanningar eller tyckanden vi håller inne med för att inte såra, inte kränka eller vara dum. Det är i alla fall, tror jag, mer vanligt att vi ljuger om dagarna än talar sanning. Om inte så var fallet skulle det inte vara kul att leva. Vad som händer i en värld där alla talar sanning är ett filmtema som återkommer med jämna mellan rum. "Liar liar" är en av Jim Carreys bästa. Jag kan föreställa mig att i en värld där alla talar sanning uppstår inte bara dråpliga situationer utan det skulle nog bli en ganska tradig och trist vardag. Fikat på jobbet är ju exempelvis mycket välbehövligt och något kul att se fram emot. Det skulle det inte vara om man tvingades sitta och lyssna på varandras tankeströmmar och allas åsikter om precis ALLT. Så kanske man också skulle bli upprörd och lite känslig över vad andra egentligen tycker om en. Då och då kanske man även skulle bli förvånad, både på ett negativt och positivt sätt. I ett tredje steg slutar man nog att lyssna och ta in. Det mesta skulle förmodligen rinna av per automatik för att det inte betyder något längre. Det går lätt inflation i ord och helst om de upprepas ideligen i olika sammanhang. Då förlorar ju ord sitt värde och är det något vi gör när vi tänker, och helst tycker om olika saker, så är det just det att vi tar om. Vi har alla hack i en eller två inre monologer. Om vi verkligen lyssnar på vad människor säger i vår omgivning så har varje människa en hjärtefråga också, och den återkomma även den med jämna mellanrum. En del pratar om relationer, andra om rättvisa en tredje om stress och så vidare...
Vi får det inte bara trevligare, mer varierat och mer uppflyftande om vi skyddar andra från våra tankar. Vi slipper långvariga relationsproblem också. Tänk bara vad ett förfluget ord kan skada? Det är inte alltid vi tänker på det just när det händer, och då tycks det som om orden sätter sig fast ettrigare än annars. Vi kanske ligger och tänker på orden någon sa innan vi ska somna. Vad menade han eller hon med det där egentligen? Vi kan bli rentav osäkra på hela relationen som sådan, om vi inte reder ut det och återupprättar tryggheten i relationen. För ord är som virus ibland. De sätter sig osynligt någonstans och sprider en viss matthet, osäkerhet, förundran, misstänksamhet och ja det mesta kan ord skapa, och tänk då vad ordvirus som skulle spridas om vi gav ord för våra tankar varje dag.
Ja, nog om detta hur skönt det är ordskydd ibland. Det finns en annan sida av myntet. Då och då händer ju det att vi tvingas störa husfriden om vi vill förändra en relation, återta kontrollen eller rensa luften. Det är väl inte lätt för någon att fejsa någon för att rensa luften. En del gör allt för att undvika sanningen eller konflikten,, och för den delen alla situationer som kräver en sammandrabbning av olika viljor och tyckanden. För visst hör det samman många gånger eller hur? Detta med att se sanningen i vitögat och ta konflikten. Det är lättare att "ljuga" och följa strömmen, anpassa och låtsas som ingenting. För stunden behålls status quo och lugnet, men i längden kan helt skeva roller skapas.
Om en utomjording skulle studera oss och vårt sätt att hantera denna märkliga ting "sanning" skulle han förmodligen se två eller tre typer: de som aldrig säger sanningen (dvs de som ljuger även om oviktiga saker), de som bara talar sanning om ofarliga saker och de som alltid säger sanningen (även när de förlorar på det). Lite tillspetsat men ändå, det säger ändå något om oss jordbor och hur svårt vi har att hantera den glödheta potatisen, sanningen eller verkligheten, eller vad man nu vill kalla den. Vi hamnar i ena eller andra diket på sanningsvägen. Det är svårt och mycket svårare än vi daglidags tänker på att befinna sig och vara kvar mitt på banan. I det här TV-spelet "livet" finns många hinder på vägen som skuffar oss hit och än dit. Det pågår en ständig kamp för att hitta strategier förbi eller igenom sanningen. Ska vi göra si eller så för att få det vi vill? Ska jag säga si eller så för att vinna respekt? Ska jag hålla inne med det jag vet eller ska jag säga vad jag tycker när jag sett att min bästa kompis man har varit otrogen? När ska vi bry oss, när ska vi inte bry oss och när vågar vi ta konflikten? Kanske min bästa kompis blir arg på mig om jag säger det jag sett? Orkar jag ta den konflikten eller har jag nog med mitt eget? Ska jag bry mig om gliringarna från grannen, chefen eller äkta mannen eller ska jag ta konflikten och stå upp för mig själv?
Ja, kanske Prot blir så trött av detta så han tar första rymdskepp hem för att aldrig komma tillbaka till Tellus igen. Han konstaterar: "På jorden finns ingen sinnesro. Slutsats: på K-pax har vi inget som liknar "sanning" och inget som liknar "lögn". Vi har inget sådant som utlöser "tankepingis" i hjärnan. Jag röstar för att aldrig någonsin införa något liknande på K-pax. All forskning på planeten Tellus upphör därför.". Så blir det alldeles ljuvligt tyst omkring honom, det doftar rosor och mandelblom när han kommer hem, och tystnaden gör att han märker det mer än någonsin.
Min slutsats blir att det ibland är "synd om människan" som han sa Strindberg. Om inte människorna slapp brottas med saker som sanning och lögn och olika åsikter, vore allt enklare. Jag vet inte när dessa saker, som sanning och lögn, infördes men det kan inte vara länge sedan för vi har knappt ens börjat hitta strategier för dem. Jag menar då strategier som gör det lättare för oss alla att samexistera. Det är snarare gå balansgång vi behöver göra, än hitta strategier. För det verkar som vi har en utmaning. Den att slänga alla strategier och istället lära oss när vi ska göra vad. Det vill säga försöka hitta en fungerande kärnidé vi kan pröva alla situationer emot. Den jag tycker är outstanding i frågan om sanning och lögn, hur vi ska förhålla oss till dessa syskon samt förhålla oss till de saker de producerar: konflikter och moraliska dilemma, är den att jag ljuger ibland för andra men aldrig för mig själv. För den röda tråden, Prot aldrig hann se, verkar vara att det är då de rejäla bakslagen kommer. Det verkar också som om att har man aldrig ljugit för sig själv blir också resultatet det väntade. Vad jag menar med det är upp till var och en att fundera på.
