PR-branchen omsätter 2 miljarder kronor årligen. De stora organisationerna i Sverige använder våra skattemedel för att synas och för att öka förtroendet hos oss medborgare.Exempelvis har Stiftelsen för strategisk forskning betalat Micael Bindefeld 9 miljoner av våra skattepengar för att han ska göra något kul och hjälpa Stiftelsen att få fram sitt budskap. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ligger också i för att skapa förtroende, inte så mycket hos forskare som hos oss vanliga dödliga och det har runnit iväg 150 000 bara för en artikel som ändå aldrig publicerades.
Problemet är inte att man gör PR, problemet är att man använder andras pengar och då är man inte lika noga med vad man gör med dem. Det här påminner mig om hur jag löste "Jag vill ha"-problemet med mina barn. Så länge det var osedda pengar och "mina" pengar så brändes de väldigt lätt på allt möjligt. När de fick 500 i månaden och det blev deras pengar så brändes inga pengar längre, man blev noga med sina inköp och man sparade i spargrisen. Ett mänskligt fenomen om att det som är "mitt" är mer värt än det som är "ditt".
Jag inbillade mig att typ Stiftelsen för strategisk forskning i alla fall hade nått än en högre mognadsnivå vad det gäller ekonomi än en elvaåring. Men så är inte fallet. Så länge det bara handlar om våra skattepengar så har de inte större värde än man kan slösa på vad som helst och hur som helst. Jag begriper att man ska använda en del av budgeten till att informera oss vanliga dödliga, forskare, journalister och andra men det vore önskvärt om man kunde ha så mycket anständighet i kroppen att man uppskattade att det här är vårt surt förvärvade pengar faktiskt man använder. Martin Borgs säger i P1 morgon att det här är pengar som människor tjänat när de ställt klockan på sex och kravlat ur sängen och det är långt ifrån alltid det är genomtänkta satsningar man gör. Det handlar inte om misstag utan om slarv. (Vill läsaren ha exempel på slarv så följ P1-länken om Stiftelsen för strategisk forskning ovan.)
Man vill synas när man gör PR och man vill skapa förtroende. Men hur tänker exempelvis kommuner som använder PR-pengar för att skicka kommunanställda på kurs för att lära sig hur man försvarar sig inför Janne Josefsson? Alltså för mig är det här rena Grönköping. Hur vore det om man höll sig till lag och ordning, använde pengarna rätt och så vidare så kanske man slapp Janne Josefsson och därmed ökade förtroendet. Stiftelsen för strategisk forskning har ju precis som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bränt sitt förtroende för att de missbrukar det. Det blir så bakvänt för mig så jag inte kan tänka.
Det spelar ju faktiskt inte heller någon som helst roll vad Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har för reklamkampanjer och informationskampanjer om de inte i grunden förändrar sin människosyn. Ibland blir jag tagen för en naiv stolle när jag hänvisar till grundprinciper som människosyn och när jag hittar kärnproblemet i rädsla, även när det gäller stora organisationer. Folk kan köpa svaret när det gäller personnivå men inte organisationsnivå. Men grejen är den att det inte är någon skillnad. Det som är styrt med mänsklig hand har mänskligt mönster så är det. Allt är styrt med mänsklig hand, om det då inte finns en osynlig organisationsgud som styr, och människan fungerar efter mönster. Det är därför man bland annat kan göra brottslingsprofiler och jag skulle säga att boven i dramat är bland annat panik. Organisationerna agerar utifrån panik när man vill skydda sig mot Janne Josefsson och vårt misstroende. Ni vet hur man funkar när man har man panik, då tänker man inte klart och de beslut man tar blir aldrig bra i längden. De skapar istället i längden problem och det kan man ju säga att de stora organisationerna nu får. De har visserligen fått publicitet de sista dagarna men inte den de önskat och förtroendet som var svagt innan har försämrats. Trots att de anlitat experter på kommunikation och PR. Det är ju liksom inte klokt egentligen men sant.
För att slippa den här sörjan av total förvirring om vad som är mitt och ditt, vad som är rätt eller fel kanske man kan följa en linje, en idé som till exempel människovärde Om vi satt en högre prislapp på människor som är utförsäkrade, arbetslösa och de som sliter dubbelt för att företag och skolor vill spara in så inbillar jag mig att förtroendet från vår sida skulle öka, i alla fall skulle mitt förtroende för dessa organisationer öka. Det ger mer förtroende ifall man lägger i alla fall hälften, en miljard på utförsäkrade men det är kanske inte lika kul som att deala med Bindefeld. Det är liksom inte samma känsla av event och happening, och har inte samma coola dragningskraft, och inte samma status.
Problemet är inte att man gör PR, problemet är att man använder andras pengar och då är man inte lika noga med vad man gör med dem. Det här påminner mig om hur jag löste "Jag vill ha"-problemet med mina barn. Så länge det var osedda pengar och "mina" pengar så brändes de väldigt lätt på allt möjligt. När de fick 500 i månaden och det blev deras pengar så brändes inga pengar längre, man blev noga med sina inköp och man sparade i spargrisen. Ett mänskligt fenomen om att det som är "mitt" är mer värt än det som är "ditt".
Jag inbillade mig att typ Stiftelsen för strategisk forskning i alla fall hade nått än en högre mognadsnivå vad det gäller ekonomi än en elvaåring. Men så är inte fallet. Så länge det bara handlar om våra skattepengar så har de inte större värde än man kan slösa på vad som helst och hur som helst. Jag begriper att man ska använda en del av budgeten till att informera oss vanliga dödliga, forskare, journalister och andra men det vore önskvärt om man kunde ha så mycket anständighet i kroppen att man uppskattade att det här är vårt surt förvärvade pengar faktiskt man använder. Martin Borgs säger i P1 morgon att det här är pengar som människor tjänat när de ställt klockan på sex och kravlat ur sängen och det är långt ifrån alltid det är genomtänkta satsningar man gör. Det handlar inte om misstag utan om slarv. (Vill läsaren ha exempel på slarv så följ P1-länken om Stiftelsen för strategisk forskning ovan.)
Man vill synas när man gör PR och man vill skapa förtroende. Men hur tänker exempelvis kommuner som använder PR-pengar för att skicka kommunanställda på kurs för att lära sig hur man försvarar sig inför Janne Josefsson? Alltså för mig är det här rena Grönköping. Hur vore det om man höll sig till lag och ordning, använde pengarna rätt och så vidare så kanske man slapp Janne Josefsson och därmed ökade förtroendet. Stiftelsen för strategisk forskning har ju precis som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bränt sitt förtroende för att de missbrukar det. Det blir så bakvänt för mig så jag inte kan tänka.
Det spelar ju faktiskt inte heller någon som helst roll vad Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har för reklamkampanjer och informationskampanjer om de inte i grunden förändrar sin människosyn. Ibland blir jag tagen för en naiv stolle när jag hänvisar till grundprinciper som människosyn och när jag hittar kärnproblemet i rädsla, även när det gäller stora organisationer. Folk kan köpa svaret när det gäller personnivå men inte organisationsnivå. Men grejen är den att det inte är någon skillnad. Det som är styrt med mänsklig hand har mänskligt mönster så är det. Allt är styrt med mänsklig hand, om det då inte finns en osynlig organisationsgud som styr, och människan fungerar efter mönster. Det är därför man bland annat kan göra brottslingsprofiler och jag skulle säga att boven i dramat är bland annat panik. Organisationerna agerar utifrån panik när man vill skydda sig mot Janne Josefsson och vårt misstroende. Ni vet hur man funkar när man har man panik, då tänker man inte klart och de beslut man tar blir aldrig bra i längden. De skapar istället i längden problem och det kan man ju säga att de stora organisationerna nu får. De har visserligen fått publicitet de sista dagarna men inte den de önskat och förtroendet som var svagt innan har försämrats. Trots att de anlitat experter på kommunikation och PR. Det är ju liksom inte klokt egentligen men sant.
För att slippa den här sörjan av total förvirring om vad som är mitt och ditt, vad som är rätt eller fel kanske man kan följa en linje, en idé som till exempel människovärde Om vi satt en högre prislapp på människor som är utförsäkrade, arbetslösa och de som sliter dubbelt för att företag och skolor vill spara in så inbillar jag mig att förtroendet från vår sida skulle öka, i alla fall skulle mitt förtroende för dessa organisationer öka. Det ger mer förtroende ifall man lägger i alla fall hälften, en miljard på utförsäkrade men det är kanske inte lika kul som att deala med Bindefeld. Det är liksom inte samma känsla av event och happening, och har inte samma coola dragningskraft, och inte samma status.
