När man ser sig själv på ett foto ser man sig själv i ett visst ögonblick i en viss stund i livet. Vi kan säga att "det här är jag" och lägga upp som profilbild. Men frågan är hur mycket bilden i sig säger om oss själva och vad vi vill att den ska säga. För det är ju i slutänden vår självbild som avgör det och inte så mycket annat. För förändras självbilden förändras också vår reaktion på fotografier på oss. Jag betraktade inte mig själv som sjuttonåring på samma sätt som jag betraktar den jag var för tjugofem år sedan idag. Bilden har inte förändrats. Den är bara, den har ju legat i en låda i massor av år men när jag tar upp den har jag förändrats. Min självbild är annorlunda.
Vi människor vi "är" bara vi också, men vår bild av oss själva förändras under livet. Ofta har vi en uppsättning idéer och föreställningar med oss som beskriver vår natur och utifrån det har vi antagit en viss roll som överensstämmer med föreställningen om oss själva. Bara vilket barn man är i syskonskaran skapar en del av självbilden, en del säger att det är avgörande för hur vi betraktar oss själva ifall vi är en ansvarsfull storebror, en bortskämd lillasyster eller ett bortglömt mellanbarn. Också förhållandet till föräldrarna bidrar till självbilden; om vi är pappas flicka eller mammas pojke, ifall vi är adopterade, biologiska avkommor eller vi är omhändertagna av släktingar. Ett gammalt ex till mig betraktar sig själv som "den adopterade" i första hand, inte som sonen i första hand. Så självklart hur vi lyckas i skolan; om vi är bråkstaken som aldrig gör läxorna eller den duktiga flickan som alltid har koll på läget bidrar till självbilden. När grunden är lagd så ser vi ofta det som händer oss också ur det perspektivet när vi är trygga i det. Hotar något självbilden mår vi inte bra, även när bilden är negativ, eftersom trygghet ofta går före allt annat. Bråkstaken har ju hittat ett självförtroende i att vara bråkstake. Vi har med andra ord blivit trygga i den roll vi har. Så fortsätter det här grundläggande om oss att skapa en bild beroende på hur vi lyckas i livet och med vad. En del ser det som att de är lyckade för att de lyckats med sitt företag just för att de byggt upp allt från två tomma händer och aldrig behövt gå i skolan mer än i nio år, andra ser sig som lyckade just för att de studerat och tagit en magisterexamen. Sist men inte minst skapas vår självbild av det kön vi tillhör. Vi använder samhällets attribut för att också visa den här sammanlagda pusselbitarna av oss.
Vår självbild kan vara fast och det kan vara bra för då är den motståndskraftig mot kritik och angrepp men å andra sidan kan den då också vara svårförändrad. En del är så fast i sin självbild att den har blivit en omutlig sanning, vilket kan bli ett problem. Har man byggt hela sin självbild på att vara den framgångsrika egna företagaren och allt raseras av ekonomiska, politiska eller personliga förändringar så kan det bli ett mycket hårt slag som en del har svårt att hämta sig ifrån. Är jag man i den situationen kanske jag också får problem med min självbild av att inte kunna ta hand om och försörja min familj. Nederlaget blir som en ny "sanning" om oss själva. Du är: misslyckad. Bröstcancer kan ha den effekten på en kvinna, att man är misslyckad som kvinna när man inte har attributen längre som visar den man är.
Det här handlar om förluster som slår ut och förstör våra föreställningar och i vardagligt talar kallar vi det för kriser. Såklart är det inte bara såhär svåra saker saker förändrar oss. Det kan vara små saker och kriser som förändrar oss. Fast det är svårt att säga vad som är svårt eller inte, för oss människor är det väldigt relativt. En skilsmässa kan vara en befrielse för en del och en total katastrof för andra. Vi kan bara konstatera att vi människor krisar då och då men det är vad vi byggt upp vår självbild omkring som avgör hur vi tar förändringen av den.
Inte minst jag själv krisar just nu. I tjugotre år har en stor del av min självbild handlat om rollen att vara mamma. Jag har varit behövd, uppmärksammad och efterfrågad i den rollen. Sakta har det avtagit de sista åren för att helt upphöra. Jag får kanske ett sms ibland om frågan hur det är och om jag har kaffe, ifall någon vill prata eller höra hur det är med mig. Det är en ganska stor förändring för mig. En helt naturlig förändring självklart men för den skull inte lätt att ta. Jag läste om en kvinna som ansåg att hon inte hade något liv kvar när hon var i samma situation som jag. Barnen hade varit meningen med hennes liv. Inte ens mannen betydde särskilt mycket för henne. "Jag önskar jag kunde dö." skrev hon och hon gjorde det också. Hon fick plötslig och oförklarligt svår cancer efter att ha varit frisk ett helt liv och dog inom en tidsrymd av några månader efter barnen flyttat hemifrån. Så drastiskt är det inte för mig. Jag kan tycka det är ganska skönt till viss del. Men min självbild håller på att omformas och det är inte alltid så himla skönt. Det är smärtsamt för att vi måste göra oss av med något vant och tryggt.
Självbilden är vi så vana vid så den har blivit som radion i köket eller kaffebryggaren. Vi har sett den i så hemskt många år så vi tror att den kommer vara för evigt. Men en dag är den kaputt och vi måste byta ut den. Det gör ont att förlora något men det betyder samtidigt att självbild inte är något fast och att vi i slutänden kan välja vem vi vill vara. Att vi i grund och botten är den vi tänker att vi är. Vi måste inte vara den framgångsrika företagaren för att vara okej, vi måste inte ha barnen eller andra för att bekräfta vår existens. Vi har den magiska möjligheten att välja vem vi vill vara, och det kan i sin tur befria oss från bördor vi lagt på våra ryggar för att passa in och leva upp till det som förväntas av oss.
För om jag fortsätter på den framgångsrika företagaren-temat så kanske han byggt upp ett liv omkring det som varit betungande i någon mån. Han kanske samtidigt ökat kraven att leva upp till något för att behålla den här statusen och den här livsstilen. Men efter att allt är borta är han fri att börja om att bygga på något nytt som i slutänden kommer göra honom lyckligare.
När vi föds är vi, som sagt var, inte särskilt fria i våra möjligheter att skapa självbild. Vi lär in saker om oss ibland som är ganska långt ifrån sanningen om oss själva om inte så har vi alla fall inte fått möjlighet att pröva allt som finns inuti oss. Men under livets gång så får vi de här chanserna och även om det är svårt att ta förlusterna så är det många möjligheter i gengäld att ta reda på vilka vi i grund och botten är. För tittar vi lite närmre på det som händer runt omkring oss om dagarna, så förvandlar det faktiskt oss hela tiden och för oss närmare vårt genuina "jag". Det här är en konstant pågående process. Det är bara det att ibland blir så dramatiskt att det blir tydligare att det är en kris det handlar om. Men bara detta att spegla sig i andra människor i vardagen kan lära oss en del om oss själva och skapa små kriser. För det kan väcka tankar och känslor vi faktiskt inte vet varför vi känner och tänker. Vi har som små "mörka fläckar" på själen
Att lysa upp dem kan leda till viktig självkunskap. Inte sällan går vägen till den kunskapen mellan tanken och känslan. Hittar vi känslan leder den ofta till en tanke och tvärtom, om vi ger den processen tid. Det kan vara mycket viktiga pusselbitar till att känna oss mer levande och nära oss själva. Varje själ har kort sagt en dörr till ett eget Narnia. Det som är sant om oss individer och det vi i grund och botten är är mycket längre från den vi verkar vara på fotografier både nu och då. Det låter som en klyscha men det är också en sanning att vi är mycket större, fantastiska och vackra än vi vanligtvis tror. Ger man sitt eget Narnia en chans så kommer man själv uppleva det och det är ju vanligtvis så att vi måste uppleva det själva för att tro på det. Men ingen skulle ha låg självkänsla ifall vi visste vilka bleka kopior vi är av vårt rätta jag.
Vi människor vi "är" bara vi också, men vår bild av oss själva förändras under livet. Ofta har vi en uppsättning idéer och föreställningar med oss som beskriver vår natur och utifrån det har vi antagit en viss roll som överensstämmer med föreställningen om oss själva. Bara vilket barn man är i syskonskaran skapar en del av självbilden, en del säger att det är avgörande för hur vi betraktar oss själva ifall vi är en ansvarsfull storebror, en bortskämd lillasyster eller ett bortglömt mellanbarn. Också förhållandet till föräldrarna bidrar till självbilden; om vi är pappas flicka eller mammas pojke, ifall vi är adopterade, biologiska avkommor eller vi är omhändertagna av släktingar. Ett gammalt ex till mig betraktar sig själv som "den adopterade" i första hand, inte som sonen i första hand. Så självklart hur vi lyckas i skolan; om vi är bråkstaken som aldrig gör läxorna eller den duktiga flickan som alltid har koll på läget bidrar till självbilden. När grunden är lagd så ser vi ofta det som händer oss också ur det perspektivet när vi är trygga i det. Hotar något självbilden mår vi inte bra, även när bilden är negativ, eftersom trygghet ofta går före allt annat. Bråkstaken har ju hittat ett självförtroende i att vara bråkstake. Vi har med andra ord blivit trygga i den roll vi har. Så fortsätter det här grundläggande om oss att skapa en bild beroende på hur vi lyckas i livet och med vad. En del ser det som att de är lyckade för att de lyckats med sitt företag just för att de byggt upp allt från två tomma händer och aldrig behövt gå i skolan mer än i nio år, andra ser sig som lyckade just för att de studerat och tagit en magisterexamen. Sist men inte minst skapas vår självbild av det kön vi tillhör. Vi använder samhällets attribut för att också visa den här sammanlagda pusselbitarna av oss.
Vår självbild kan vara fast och det kan vara bra för då är den motståndskraftig mot kritik och angrepp men å andra sidan kan den då också vara svårförändrad. En del är så fast i sin självbild att den har blivit en omutlig sanning, vilket kan bli ett problem. Har man byggt hela sin självbild på att vara den framgångsrika egna företagaren och allt raseras av ekonomiska, politiska eller personliga förändringar så kan det bli ett mycket hårt slag som en del har svårt att hämta sig ifrån. Är jag man i den situationen kanske jag också får problem med min självbild av att inte kunna ta hand om och försörja min familj. Nederlaget blir som en ny "sanning" om oss själva. Du är: misslyckad. Bröstcancer kan ha den effekten på en kvinna, att man är misslyckad som kvinna när man inte har attributen längre som visar den man är.
Det här handlar om förluster som slår ut och förstör våra föreställningar och i vardagligt talar kallar vi det för kriser. Såklart är det inte bara såhär svåra saker saker förändrar oss. Det kan vara små saker och kriser som förändrar oss. Fast det är svårt att säga vad som är svårt eller inte, för oss människor är det väldigt relativt. En skilsmässa kan vara en befrielse för en del och en total katastrof för andra. Vi kan bara konstatera att vi människor krisar då och då men det är vad vi byggt upp vår självbild omkring som avgör hur vi tar förändringen av den.
Inte minst jag själv krisar just nu. I tjugotre år har en stor del av min självbild handlat om rollen att vara mamma. Jag har varit behövd, uppmärksammad och efterfrågad i den rollen. Sakta har det avtagit de sista åren för att helt upphöra. Jag får kanske ett sms ibland om frågan hur det är och om jag har kaffe, ifall någon vill prata eller höra hur det är med mig. Det är en ganska stor förändring för mig. En helt naturlig förändring självklart men för den skull inte lätt att ta. Jag läste om en kvinna som ansåg att hon inte hade något liv kvar när hon var i samma situation som jag. Barnen hade varit meningen med hennes liv. Inte ens mannen betydde särskilt mycket för henne. "Jag önskar jag kunde dö." skrev hon och hon gjorde det också. Hon fick plötslig och oförklarligt svår cancer efter att ha varit frisk ett helt liv och dog inom en tidsrymd av några månader efter barnen flyttat hemifrån. Så drastiskt är det inte för mig. Jag kan tycka det är ganska skönt till viss del. Men min självbild håller på att omformas och det är inte alltid så himla skönt. Det är smärtsamt för att vi måste göra oss av med något vant och tryggt.
Självbilden är vi så vana vid så den har blivit som radion i köket eller kaffebryggaren. Vi har sett den i så hemskt många år så vi tror att den kommer vara för evigt. Men en dag är den kaputt och vi måste byta ut den. Det gör ont att förlora något men det betyder samtidigt att självbild inte är något fast och att vi i slutänden kan välja vem vi vill vara. Att vi i grund och botten är den vi tänker att vi är. Vi måste inte vara den framgångsrika företagaren för att vara okej, vi måste inte ha barnen eller andra för att bekräfta vår existens. Vi har den magiska möjligheten att välja vem vi vill vara, och det kan i sin tur befria oss från bördor vi lagt på våra ryggar för att passa in och leva upp till det som förväntas av oss.
För om jag fortsätter på den framgångsrika företagaren-temat så kanske han byggt upp ett liv omkring det som varit betungande i någon mån. Han kanske samtidigt ökat kraven att leva upp till något för att behålla den här statusen och den här livsstilen. Men efter att allt är borta är han fri att börja om att bygga på något nytt som i slutänden kommer göra honom lyckligare.
När vi föds är vi, som sagt var, inte särskilt fria i våra möjligheter att skapa självbild. Vi lär in saker om oss ibland som är ganska långt ifrån sanningen om oss själva om inte så har vi alla fall inte fått möjlighet att pröva allt som finns inuti oss. Men under livets gång så får vi de här chanserna och även om det är svårt att ta förlusterna så är det många möjligheter i gengäld att ta reda på vilka vi i grund och botten är. För tittar vi lite närmre på det som händer runt omkring oss om dagarna, så förvandlar det faktiskt oss hela tiden och för oss närmare vårt genuina "jag". Det här är en konstant pågående process. Det är bara det att ibland blir så dramatiskt att det blir tydligare att det är en kris det handlar om. Men bara detta att spegla sig i andra människor i vardagen kan lära oss en del om oss själva och skapa små kriser. För det kan väcka tankar och känslor vi faktiskt inte vet varför vi känner och tänker. Vi har som små "mörka fläckar" på själen
Att lysa upp dem kan leda till viktig självkunskap. Inte sällan går vägen till den kunskapen mellan tanken och känslan. Hittar vi känslan leder den ofta till en tanke och tvärtom, om vi ger den processen tid. Det kan vara mycket viktiga pusselbitar till att känna oss mer levande och nära oss själva. Varje själ har kort sagt en dörr till ett eget Narnia. Det som är sant om oss individer och det vi i grund och botten är är mycket längre från den vi verkar vara på fotografier både nu och då. Det låter som en klyscha men det är också en sanning att vi är mycket större, fantastiska och vackra än vi vanligtvis tror. Ger man sitt eget Narnia en chans så kommer man själv uppleva det och det är ju vanligtvis så att vi måste uppleva det själva för att tro på det. Men ingen skulle ha låg självkänsla ifall vi visste vilka bleka kopior vi är av vårt rätta jag.
