Vår värld är det den är men vi har ofta önskningar om att mycket borde vara annorlunda. Vår värld är också samtidigt vad vi gör den till. "Varje dag är en möjlighet att göra världen bättre." Det är i och för sig värsta klyschan någonsin. Om inte annat så dyker den ständigt upp på Facebook skrivet med bokstäver från hela Beckers färgkarta, precis som uttrycket Carpe Diem. Men även i den värsta klyschan finns också en sanning. Men vad betyder egentligen Carpe Diem? Jo jag vet att det betyder "fånga dagen" men vad innebär det? Att vi ska vara tacksamma för det lilla, ta chansen till det stora eller allt och inget av det?
Om vi antar att Carpe Diem betyder att vi ska ta chansen att göra världen bättre och förbättra tillvaron för andra i vår omgivning så skulle jag vilja säga att vi gör det hela tiden. Fast för det mesta så hinner vi inte se det när vi är stressade och upptagna i allt vi ska göra. Vi har en jobblista som vi prickar av dagligen och i det innebär ofta massa saker som vi gör åt vår familj exempelvis. Vi lånar ut pengar, tar disken, köper vinet och tvättar bilen och så vidare.
Det är så vanligt att vi gör saker åt andra att en del blir arga på mig när jag säger att man ska ge av sig själv och fortsätta ge av sig själv, att det är en form av Carpe Diem. "Jag gör ju för #"% inget annat!" är ganska vanligt svar och reaktion. En del, både kvinnor och män, håller på att slita ut sig för att de gör allt hemma och på jobbet, och om de inte gör allt så gör de mer än de orkar och ibland får de inget igen. De har helt enkelt blivit tagna för givna. Så fort partnern märkt att det här är en stabil person och vi kommer leva tillsammans så har han eller hon lagt av att göra sitt och den andra får istället jobba ihjäl sig. En del män till exempel vet inte ens skillnad på ketchup och tomatpuré, och har heller ingen aning om var man hittar dessa saker i Konsum. Det går helt enkelt inte att skicka dem till affären utan sambon eller äkta hälften får göra det, plus tvätten och disken för det är han också osäker på. Det blir en snedfördelning med andra ord eftersom mannen kanske kan tvätta bilen och åka med den till besiktningen och det gör man ju inte lika ofta som kokar korv därmed också i behov av ketchup.
Men ifall jag håller mig kvar vid att Carpe Diem kan vara detsamma som att fortsätta ge, alltså vara den som köper den där ketchupen och allt annat, tvättar och diskar så betraktas jag som en bakåtsträvare. Och Ja, jag vill vara det för en minut och jag risken här bakom datorn att någon vill strypa mig. Endast av den anledningen att vi människor hamnar nästan alltid i fällan att vi ger och inte får tillbaka, inte för att ingen ger oss något utan för att vi dels har svårt att ta emot, dels är vi upptagna i något visst vi vill ha.Vi vill ha just det där att mannen ska förändras och börja ställa upp, men vi kan inte förändra mannen som inte vill dra sitt strå till stacken där hemma. Vi kan däremot förändra oss själva och ta chansen och möjligheten vi får varje dag att göra det. För inget hindrar oss, ingen lider brist på att få.
Vi får saker hela tiden, vi får uppmärksamhet, kärlek, pengar och så vidare hela tiden men kanske inte alltid från just den källan vi vill ha och vi är inte benägna att öppna oss för allt vi får. Vi är fostrade att säga nej. Vi säger inte spontant Ja! ifall någon erbjuder oss att betala lunchen med jobbarkompisarna, vi protesterar i någon mån. "Nej, inte ska jag ha det!" säger man om vännen kommer med blommor en helt vanlig dag. Vi vill betala kompisen som byter däck även om han inte vill ha något. Om någon kommer fram på gatan och ger oss tusen kronor blir vi misstänksamma. En del blir misstänksamma av komplimanger, av kärleksbetygelser och av hjälp. Inte bara en del utan i princip alla människor tror att man har något i kikaren ifall man ler åt dem. Det enda leende som vi människor kan ta utan att tveka eller tvivla är ett barns leende mot oss. Då ler vi tillbaka utan tvivelsmål så att säga. Om vi människor kunde komma dit till sådan tillit att vi kan ta emot vad än som kommer till oss har vi nått någonstans i jämvikten mellan ge och ta. Då kan vi fortsätta ge utan att vänta något tillbaka.
Men för oss människor är det ofta lättare att ge för det innebär också att vi har en viss kontroll över tillvaron och vi behöver inte hantera det obehagliga i att stå i tacksamhetsskuld. En del har gjort detta till en livsstil och uttrycker ofta sig såhär: "Ja, jag är väl för snäll." Ingen kan vara för snäll, det är att göra sig själv till offer för något man själv beslutat att göra, viss kontroll över andra och tillvaron är ett mycket vanligt underliggande syfte att ge. Vi ser samma underliggande syfte när föräldrar säger: "Soom jag har ställt upp på dig och du tackar mig på detta vis.", dvs att ge andra dåligt samvete för vad man själv beslutat att ge.
Det behöver självklart inte alltid vara såhär illa. Det kan vara på alla möjliga sätt, vanligast är väl att det finns en dos till vilja att kontrollera och en dos att bara vilja vara sjysst. Hur som helst så märker vi ofta inte att detta syfte slår tillbaka på oss själva när givandet börjat kontrollera oss istället för tvärtom och vi är utslitna. Då skyller vi på den som inte gör något och vill förändra någon annan för att få det bättre själv, det är aldrig möjligt säger jag. Vi kan inte förändra andra, vi kan bara förändra oss själva. För så länge man tar emot blir man aldrig tom på att ge, så länge man ger av rätt anledning kommer aldrig givandet att bli en börda.
Det är lätt att skriva på Facebook att man ska fånga dagen, men det är mycket svårare att verkligen göra det. Själv har jag varit sjuk i min återkommande värk och det går bra de första timmarna men när timmarna börjar bli dagar och jag inte kan röra mig är det betydligt svårare att fånga dagen. Det enda som hjälper, förutom tabletter, är att byta fokus. Det är ett universalmedel. Fokuserar jag på mina leder så ökar värken, fokuserar jag på något annat utanför mig själv så minskar den. Det är magi. I vissa stunder hjälper såklart inte det heller men till nittio procent gör det faktiskt det och allt som handlar om att vara i nuet och fånga själva sekunden och minuten handlar om närvaro i det vi gör, att ta reda på varför vi gör det vi gör. Det är kanske det som i slutänden är kärnan i Carpe Diem. För det är inget som gör oss så levande som när vi är medvetna och närvarande i oss själva.
Om vi antar att Carpe Diem betyder att vi ska ta chansen att göra världen bättre och förbättra tillvaron för andra i vår omgivning så skulle jag vilja säga att vi gör det hela tiden. Fast för det mesta så hinner vi inte se det när vi är stressade och upptagna i allt vi ska göra. Vi har en jobblista som vi prickar av dagligen och i det innebär ofta massa saker som vi gör åt vår familj exempelvis. Vi lånar ut pengar, tar disken, köper vinet och tvättar bilen och så vidare.
Det är så vanligt att vi gör saker åt andra att en del blir arga på mig när jag säger att man ska ge av sig själv och fortsätta ge av sig själv, att det är en form av Carpe Diem. "Jag gör ju för #"% inget annat!" är ganska vanligt svar och reaktion. En del, både kvinnor och män, håller på att slita ut sig för att de gör allt hemma och på jobbet, och om de inte gör allt så gör de mer än de orkar och ibland får de inget igen. De har helt enkelt blivit tagna för givna. Så fort partnern märkt att det här är en stabil person och vi kommer leva tillsammans så har han eller hon lagt av att göra sitt och den andra får istället jobba ihjäl sig. En del män till exempel vet inte ens skillnad på ketchup och tomatpuré, och har heller ingen aning om var man hittar dessa saker i Konsum. Det går helt enkelt inte att skicka dem till affären utan sambon eller äkta hälften får göra det, plus tvätten och disken för det är han också osäker på. Det blir en snedfördelning med andra ord eftersom mannen kanske kan tvätta bilen och åka med den till besiktningen och det gör man ju inte lika ofta som kokar korv därmed också i behov av ketchup.
Men ifall jag håller mig kvar vid att Carpe Diem kan vara detsamma som att fortsätta ge, alltså vara den som köper den där ketchupen och allt annat, tvättar och diskar så betraktas jag som en bakåtsträvare. Och Ja, jag vill vara det för en minut och jag risken här bakom datorn att någon vill strypa mig. Endast av den anledningen att vi människor hamnar nästan alltid i fällan att vi ger och inte får tillbaka, inte för att ingen ger oss något utan för att vi dels har svårt att ta emot, dels är vi upptagna i något visst vi vill ha.Vi vill ha just det där att mannen ska förändras och börja ställa upp, men vi kan inte förändra mannen som inte vill dra sitt strå till stacken där hemma. Vi kan däremot förändra oss själva och ta chansen och möjligheten vi får varje dag att göra det. För inget hindrar oss, ingen lider brist på att få.
Vi får saker hela tiden, vi får uppmärksamhet, kärlek, pengar och så vidare hela tiden men kanske inte alltid från just den källan vi vill ha och vi är inte benägna att öppna oss för allt vi får. Vi är fostrade att säga nej. Vi säger inte spontant Ja! ifall någon erbjuder oss att betala lunchen med jobbarkompisarna, vi protesterar i någon mån. "Nej, inte ska jag ha det!" säger man om vännen kommer med blommor en helt vanlig dag. Vi vill betala kompisen som byter däck även om han inte vill ha något. Om någon kommer fram på gatan och ger oss tusen kronor blir vi misstänksamma. En del blir misstänksamma av komplimanger, av kärleksbetygelser och av hjälp. Inte bara en del utan i princip alla människor tror att man har något i kikaren ifall man ler åt dem. Det enda leende som vi människor kan ta utan att tveka eller tvivla är ett barns leende mot oss. Då ler vi tillbaka utan tvivelsmål så att säga. Om vi människor kunde komma dit till sådan tillit att vi kan ta emot vad än som kommer till oss har vi nått någonstans i jämvikten mellan ge och ta. Då kan vi fortsätta ge utan att vänta något tillbaka.
Men för oss människor är det ofta lättare att ge för det innebär också att vi har en viss kontroll över tillvaron och vi behöver inte hantera det obehagliga i att stå i tacksamhetsskuld. En del har gjort detta till en livsstil och uttrycker ofta sig såhär: "Ja, jag är väl för snäll." Ingen kan vara för snäll, det är att göra sig själv till offer för något man själv beslutat att göra, viss kontroll över andra och tillvaron är ett mycket vanligt underliggande syfte att ge. Vi ser samma underliggande syfte när föräldrar säger: "Soom jag har ställt upp på dig och du tackar mig på detta vis.", dvs att ge andra dåligt samvete för vad man själv beslutat att ge.
Det behöver självklart inte alltid vara såhär illa. Det kan vara på alla möjliga sätt, vanligast är väl att det finns en dos till vilja att kontrollera och en dos att bara vilja vara sjysst. Hur som helst så märker vi ofta inte att detta syfte slår tillbaka på oss själva när givandet börjat kontrollera oss istället för tvärtom och vi är utslitna. Då skyller vi på den som inte gör något och vill förändra någon annan för att få det bättre själv, det är aldrig möjligt säger jag. Vi kan inte förändra andra, vi kan bara förändra oss själva. För så länge man tar emot blir man aldrig tom på att ge, så länge man ger av rätt anledning kommer aldrig givandet att bli en börda.
Det är lätt att skriva på Facebook att man ska fånga dagen, men det är mycket svårare att verkligen göra det. Själv har jag varit sjuk i min återkommande värk och det går bra de första timmarna men när timmarna börjar bli dagar och jag inte kan röra mig är det betydligt svårare att fånga dagen. Det enda som hjälper, förutom tabletter, är att byta fokus. Det är ett universalmedel. Fokuserar jag på mina leder så ökar värken, fokuserar jag på något annat utanför mig själv så minskar den. Det är magi. I vissa stunder hjälper såklart inte det heller men till nittio procent gör det faktiskt det och allt som handlar om att vara i nuet och fånga själva sekunden och minuten handlar om närvaro i det vi gör, att ta reda på varför vi gör det vi gör. Det är kanske det som i slutänden är kärnan i Carpe Diem. För det är inget som gör oss så levande som när vi är medvetna och närvarande i oss själva.
