Kärlekens atomer

Jag studerade en New-age-sida på nätet med olika citat. Det första var:. "Att älska sin kropp endast när man anser den perfekt är detsamma som att älska sitt barn bara när det gör rätt.". Det andra löd kortfattat ungefär såhär: "Du är inte här för att lära dig villkorslös kärlek. Du kommer från den och ska lära dig kärlekens olika ansikten.". Inget budskap är fel. De pekar bara åt olika håll och det kan vara lätt förvirrande när de står efter varandra. Den ena säger att man ska lära sig villkorslös kärlek och den andra att man redan kan det.

Villkorslös är egentligen ett onödigt tillägg för villkorslös kärlek är den enda kärleken värd namnet, den är insikten om kärlek. Allt annat är så upplandat med andra behov vi människor har så det är som utspätt vin. Vi känner kärlek för mycket i vår tillvaro men vi bara studerar våra nära relationer i livet kan mycket annat än kärlek driva oss in i en relation. Vi kan vara i behov av bekräftelse, sällskap, försörjning, uppehållstillstånd. Vi kan vara rädda för att vara ensamma och vi kan vara i behov av att ha det som "alla andra har". Det finns tusen fler anledningar än kärlek att ha en relation med andra ord.

Om vi vore så utvecklade så vi förstod kärlekens alla ansikten och aspekter skulle vi inte vara här på jorden. Vi är inte så utvecklade att vi förstår den kärlek vi kommer ifrån och vi är här för att lära oss om kärlek och att rensa bort allt som förorenar den så att vi vet vad som är vad. Det är vår främsta mission och när vi lär om kärlek gör vi ju det genom att möta det som inte är kärlek lika mycket som det som är kärlek. Medvetet eller inte så lär vi främst genom de smärtsamma upplevelser livet ger oss men också när vi möter den kärlek som är utan villkor. Alla har haft eller har någon som man alltid kan visa sitt värsta jag inför utan att förlora i respekt eller kärlek. Fast vi kanske inte alltid tänker på det eftersom de som älskar oss villkorslöst inte sällan är tagna för givna. Ibland kan vi också sluta älska dem eller stöta bort dem just därför, för deras bekräftelse inte alltid är lika mycket värd som den kärlek eller bekräftelse vi har svårt att få. Den ultimata bekräftelsen att vi är värda att älskas föreställer vi oss är från den som avvisar oss.

Inte bara relationer utan allt omkring oss lär oss kärlek på ett eller annat sätt och till vår natur är vi lika mycket kärlek som vi är atomer. Men det är nära relationer som klär av oss nakna som de individer av tillkortakommanden vi är och därför så är det sättet vi utvecklas mest på och lär oss mest om oss själva. Vi kan inte nära fasader eller leva upp till någon annans vilja eller något vi tror vi måste leva upp till utan att det  för förr eller senare rämnar om vi inte byggt på rätt och ärliga grunder. Vi kan bli djupt sårade av otrohet exempelvis men egentligen är det bara kärleken som visar oss de rätta förhållandena när vi är förblindade av något vi tror är men som inte är, och allt vi går igenom av svartsjuka, otrohet, svek, eller bara att vi slutar eller har slutat älska någon i vårt liv, så kokar det ner till oss själva. Vi vill inte sällan tro att det handlar om den andra men det handlar om oss själva och vad vi gör med det vi upplever.

Precis som man kan dela upp vår existens i atomer och  grundämnen kan vi dela in vårt inre välbefinnande i olika grundvalar vi står på och när de är starka är vi starka: självkänsla, självförtroende och självacceptans. När vi har de tre delarna kan vi fungera bäst i vår tillvaro tillsammans med andra och vi behöver inte ta till strategier eller tävla eller intrigera för att klara oss. Vi behöver inte hävda oss själva, inte bekräfta oss själva och inte förneka oss själva något men alla har sin tid på sig att komma dit. En del kämpar ett helt liv bara att komma till självacceptans. Vi brottas till och från hela livet med det som våra relationer avslöjat att vi inte kan, som exempelvis: tillit, ge kärlek, ta emot kärlek, inte ställa krav och att vi aldrig kan såra någon. För ingen kan ju kräva kärleken av oss som vi inte har. Det är ju som att kräva pengar av någon som inte är skyldig oss något.Vi kan bara vara eftersom all kärlek värd namnet "är" bara, precis som den tillvaro vi befinner oss i. Den "är" och vi kan välja att ta emot den eller stänga den ute. Men hur det än är och vad vi än tror på och hur vi än ser livet och hur vi än betraktar detaljerna så går alla igenom dessa processer i kärlekens mangel. Ingen kan inte säga att kärleken inte lärt dem något. Även bra och kärleksfulla relationer har sina brister och i bristen hittar vi det vi inte kan omkring kärlek och vi är knappast fullärda vid dödsbädden. De som tycker att de inte har något att lära har ofta mest att lära.

I grunden är kärleken inte såhär komplicerad som vi människor gör den.  I grunden handlar det egentligen bara att helt utan skydd och förbehåll öppna sig för kärleken och det är just det som vi har så svårt för. Det är därför vi krånglar och därför vi behöver en lektion i jordlig existens. För kärlek skrämmer oss människor. Vi är rädda för att bli sårade, för att bli "uppätna", för att såra andra och ibland känns kärlek som att bli knuffad ut för ett stup och då hjälper inga kloka ord eller blogginlägg, som det här, i världen. Då måste vi bara igenom det. Men även om vi helt saknar tillit till kärlekens kraft kommer den att vinna i slutänden. För vi har inte kontrollen över den och alla delar den innehåller. Vi är bundna till att att lära oss namnen på alla dess atomer innan vi kan ta till oss helheten, det vill säga: kärleken till oss själva, till en annan person och till alltet.