Många krig uppstår bara för att man vill ha sista ordet. Ingen krigsherre ger sig ens när de är jagade in i ett hörn, man kan dö för sin åsikt, man kan bli självmordsbombare bara för att man tror på något. Ja, för att man tror, inte vet. Det här är vansinne därför ger jag mig alltid när jag förklarat så mycket jag kan och lämnar över vinsten till andra. Det kan aldrig vara värt att
slåss för en åsikt.
Det verkar också som att vi människor tror att desto mer kritisk man är till saker och ting desto mer intelligens och genomskådande blick visar man upp. Det finns någon typ av självhävdelse i det när man inte kan ta en annan väg, tex tänka nytt. För det skulle innebära att ta sig an en prestigeförlust. En del människor har svårare än svårt med prestigen. Det är hela självbilden som hotas och då gör man och säger tillslut vad som helst för att få rätt, persongrepp inte minst blir ett vapen. Jag kan tycka om motståndet men det får inte bli löjlig lek av självhävdelse. Det finns viktigare saker, som till exempel just att tänka nytt.
Att tänka nytt och se hur andra tänker är mer värt än något annat och det gör livet till en kul och spännande resa ifall man öppnar upp för saker och ting man inte tänkt på innan.Att beträda ny mark och territorier är livgivande. Där man är osäker är där möjligheterna finns och det är en fantastisk känsla att känna tankebanorna göra u-svängar och dörrar slås upp i hjärnkorridorerna och man får en aha-upplevelse som får en LSD-tripp att verka alldaglig.
Jag har i mina inlägg talat om många insikter jag fått genom åren; om inre rikedom, om kärlekens grundämnen, om självbegränsande tankemönster och så vidare. Det har varit områden jag inte beträtt innan och jag trodde inte det var möjligt att det nya kunde förändra mitt liv och förbättra mitt liv så avsevärt. Det har varit en gåva, men ännu större gåva har det varit att kunna föra vidare insikterna och hjälpa andra människor. Det känns mer balanserat då när man själv får bidra med det man fått en gång. Livet på jorden består av två saker: en ständig resa av död och återfödelse och ett ständigt givande och tagande.Utifrån ett sådant perspektiv tycks det mig löjligt att man måste ha rätt i saker som förr eller senare ändå kommer visa sig rätt eller fel. För så länge man inte prövat en teori så är den bara en teori och inte en sanning. Jag ser det såhär istället. Om man inte tror på en tes är det bättre att pröva den eller lämna den, hålla sig till sitt eget istället för att kritisera andras. För när man bara kritiserar så hämmar man flödet av givande och tagande, man är inte till någon nytta.
Men det är mycket vanligt att vi använder massor med tid till att se oss själva som någon slags domare över andras åsikter eller ställningstagande. Vi kan inte vara det för vi kan inte varandras historia. Vi vet inte vad som lett till att vi har tagit den ställning vi har gjort. Så länge ställningstagandet inte är människorättsvidrigt har inte vi något som helst veto i frågan. Kan vi inte förstå det har vi inte ens börjat resan att öppna oss för andras territorier. Vi har inte ens rätt till en inträdesbiljett förrän vi ödmjukat oss och ställt oss frågan: varför kom du fram till detta?
Det verkar också som att vi människor tror att desto mer kritisk man är till saker och ting desto mer intelligens och genomskådande blick visar man upp. Det finns någon typ av självhävdelse i det när man inte kan ta en annan väg, tex tänka nytt. För det skulle innebära att ta sig an en prestigeförlust. En del människor har svårare än svårt med prestigen. Det är hela självbilden som hotas och då gör man och säger tillslut vad som helst för att få rätt, persongrepp inte minst blir ett vapen. Jag kan tycka om motståndet men det får inte bli löjlig lek av självhävdelse. Det finns viktigare saker, som till exempel just att tänka nytt.
Att tänka nytt och se hur andra tänker är mer värt än något annat och det gör livet till en kul och spännande resa ifall man öppnar upp för saker och ting man inte tänkt på innan.Att beträda ny mark och territorier är livgivande. Där man är osäker är där möjligheterna finns och det är en fantastisk känsla att känna tankebanorna göra u-svängar och dörrar slås upp i hjärnkorridorerna och man får en aha-upplevelse som får en LSD-tripp att verka alldaglig.
Jag har i mina inlägg talat om många insikter jag fått genom åren; om inre rikedom, om kärlekens grundämnen, om självbegränsande tankemönster och så vidare. Det har varit områden jag inte beträtt innan och jag trodde inte det var möjligt att det nya kunde förändra mitt liv och förbättra mitt liv så avsevärt. Det har varit en gåva, men ännu större gåva har det varit att kunna föra vidare insikterna och hjälpa andra människor. Det känns mer balanserat då när man själv får bidra med det man fått en gång. Livet på jorden består av två saker: en ständig resa av död och återfödelse och ett ständigt givande och tagande.Utifrån ett sådant perspektiv tycks det mig löjligt att man måste ha rätt i saker som förr eller senare ändå kommer visa sig rätt eller fel. För så länge man inte prövat en teori så är den bara en teori och inte en sanning. Jag ser det såhär istället. Om man inte tror på en tes är det bättre att pröva den eller lämna den, hålla sig till sitt eget istället för att kritisera andras. För när man bara kritiserar så hämmar man flödet av givande och tagande, man är inte till någon nytta.
Men det är mycket vanligt att vi använder massor med tid till att se oss själva som någon slags domare över andras åsikter eller ställningstagande. Vi kan inte vara det för vi kan inte varandras historia. Vi vet inte vad som lett till att vi har tagit den ställning vi har gjort. Så länge ställningstagandet inte är människorättsvidrigt har inte vi något som helst veto i frågan. Kan vi inte förstå det har vi inte ens börjat resan att öppna oss för andras territorier. Vi har inte ens rätt till en inträdesbiljett förrän vi ödmjukat oss och ställt oss frågan: varför kom du fram till detta?
