Behovet av att vara sedd

Jag har funderat på detta med vad som gör oss medvetna. Medvetna om våra handlingar och oss själva. Om man exempelvis bestämmer sig för att begå en olaglig handling för att tjäna lätta pengar eller frestas till andra saker som antingen är rent olagliga eller omoraliska i någon mening så uppstår exempelvis inte ångern i många fall förrän vi blir upptäckta.

Det är som om våra handlingar inte fullt ut blir verkliga förrän någon ser dem. Jag pratade med en kille härom dagen och han menar att det är upplivande för honom när han kommer in i ett rum och han blir i centrum. Han växer av att folk liksom beundrar honom eller i alla fall att han uppfattar det så. En del människor är också väldigt högljudda för att dra till sig uppmärksamhet. Ibland kan kvinnor i grupp bli väldigt högljudda för att dra till sig uppmärksamhet, det är mycket mer skrik, gapskratt och hojtande när en man stiger in i rummet.

Det här har fått mig att fundera på varifrån uppstår mänsklighetens starka behov av bekräftelse av verkligheten på olika nivåer? Varför är en handling, som knarksmuggling, först när man är påkommen ett brott? Jag menar varför kan man åka med knark i väskan med gott samvete flera gånger, men drabbas av enorm skuld och samvete dagen då man blir påkommen i tullen? Jag menar inte att döma, jag menar att det är intressant att vi tänjer på samvetet beroende på hur verklig vi tycker vår handling är. Vi tycker med andra ord det inte är så farligt det vi gör förrän andra ser det. Jag vet att vi har olika rymliga samveten men vi har också lättare att rationalisera våra handlingar så länge ingen bekräftar dem. Likväl som politiker som begriper först efter de är avslöjade med skattetrix eller prostitutionsbesök att det är fel. "Jag förstod inte att det var fel, men nu ångrar jag mig.". Bill Clinton förstod inte heller att han var otrogen på riktigt förrän hela nationen fick vet det.

Vi vill bli bekräftade och vi existerar inte förrän andra bekräftar oss och våra handlingar, tror vi. Men vi kan ju såklart inte trolla med verkligheten, det är ju bara inbillning. Handlingen är ju gjord oavsett någon sett den eller inte och vi kommer förr eller senare att få ta itu med den. Flertalet som begår olagliga eller omoraliska handlingar, som exempelvis otrohet eller svek, tycker att det är befriande när de blir påkomna och upptäckta. Det är som om att verkligheten också har en tendens att bli otäckt overklig när ingen bekräftar den. Det handlar inte bara om att det är liksom en rening att stå för det man gör och säger, det handlar också om att verkligheten får någon slags mening när vi "fejsar" den.Verklighet utan mening kan vara spöklikt obehaglig, ja som något Kafka kunde ha skrivit.

Att inte vara sedd kan vara mins lika obehagligt. Det är säkert därför vi ibland blir högljudda och tycker att det är en underbar känsla när människor ser oss, även om vi ibland måste inbilla oss att det bara är bra tankar andra tänker om oss när vi är i centrum. Barn som inte är sedda mår ibland sämre än de som blir fysiskt misshandlade och är hellre avskydda än osedda, i brist på kärlek. Bara vi är sedda så räcker det. Vi behöver med andra ord inte ens vara älskade för att vi ska tycka det är trivsammare eller uthärdligare med tillvaron. Det säger något om vårt behov av att vara en del i verkligheten tycker jag.