Ibland ringer eller mejlar människor mig för att de vill ha bollplank eller vill höra mitt svar på frågor de har omkring deras liv. Det är såklart väldigt smickrande att man har förtroende för mig men det finns inget jag kan göra ifall man inte vill själv. Därför är dagens tema: självhjälp. Jag hjälper gärna men mycket av jobbet att lösa sina egna gåtor måste man göra själv. Idag talade jag med en man som har svårt på alla nivåer i livet. Kanske ibland tuffare för män för de kan aldrig prata med sina vänner, de bär ofta på känslor i sin ensamhet och så får de fortfarande inte gråta. Livet är stundtals tufft och det tycks som en del har fler hinder än flertalet till lyckan. Det tycks som vi är offer för ett blint öde.
Men jag skulle vilja provocerande säga att så är inte fallet. Vi själva är i samtliga fall hindret till det vi önskar av livet. Det är nästan alltid något inom oss som är hinder för en bra ekonomi, att få rätt kvinna eller man och rätt jobb. Exempelvis är det många människor som förstör för sig och förnekar sig själva det de vill ha. Det kan ju tyckas märkligt men det är inte så märkligt. De gör självdestruktiva saker i karriären eller plågar den enda de älskar för att de på någon nivå inte tycker att de förtjänar det eller inte vågar omfamna det de strävar efter och får av livet. Det vi hindrar oss själva är en av de vanligaste anledningarna till att vi inte uppnår det vi vill ha.
Ett annat vanligt inre hinder är vi betraktar oss som offer till 99,9 procent. Vi önskar kontroll över tillvaron men hela tiden lämnar vi över den i andras händer. "Det här och det här hände för att han eller hon gjorde så.". "Vad gjorde du?": "Jo jag vet att jag har gjort det och det men...". Det finns egentligen inga "men". Antingen ansvarar man för situationen eller inte. Vi spelar livets kortspel i överläge eller underläge, men just att vi är i underläge har ju sin historia den också och jag tror man alltid gör bäst i att ta fullt ansvar ändå för först då får vi full kontroll över tillvaron, man hänger inte i någons tråd då.
För vi hänger lätt i andras trådar så att de kan använda oss som nickedockor. "Ja, men." säger mina barn. "Du fattar inte. Jag MÅSTE ha det här jobbet. Jag går inte tillbaka till det gamla och jag vill bo där och där och och ...": Ja man kan ha så många anledningar så man kan bygga Eiffeltornet med dem men det gör inte saken bättre man blir bara mer låst. För man är helt i händerna på någon annan som har beslutandemakt över ens väl och ve om man är alltför beroende av att utfallet ska bli på ett visst sätt. Att ha inställningen att allt sker av en anledning och att det blir bra hur det än blir ger oss chansen till ALLA möjligheter.
Men vi ägnar jättemycket tid till att sörja sådant vi inte fått. En del kan inte förlåta livet för att det inte blev exakt som man ville. Det finns de som låter en enda sak förstöra hela deras liv. En del blir aldrig lyckliga för att de inte kan få barn, en del för att de inte nådde ett visst karriärmål andra för att de inte fick den familj de velat ha. Man spolar ett helt liv ner i toan för att man inte kan acceptera att det inte blev som man tänkt ut det. Doris Lessing ställde frågan: "Vem har lovat dig lyckan?" Nej, ingen har det. Lyckan är inte given och allra helst inte när vi vägrar se att det finns andra sätt att bli lycklig på än de vi trodde ifrån början. Det är liksom inte självklart att det ska bli som man planerat.
Så skulle jag också vilja idag lägga en blöt tråkig filt på folks höga romantiska ideal innan jag slutar för dagen. Vi är hjärntvättade av media hur kärlek ska vara. Jag säger absolut inte att man ska sluta tro på kärlek. Jag säger bara att man ska sluta vara förälskad i förälskelsen. Man blir ifrågasatt om man säger att man tror på Gud men inte om man tror på förälskelsen, och den är inte mycket att tro på. Den är en känsla och känslor kommer och går. Däremot insikten om att älska någon är av annan dignitet och bör ha mer reklam i media än vad den har. Kärleken dyker upp precis var som helst, hur som helst och när som helst men desto mer vi jagar den, desto längre bort flyr den. Försöker vi styra den på något sätt istället för att nära den så kommer det att slå tillbaka på oss själva förr eller senare Med andra ord måste vi också vårda det vi har.
Psykologin behövs för att det mänskliga psyket är komplicerat men mycket kan vi hjälpa oss själva med.Jag skulle vilja säga att det finns en övertro på att andra sitter inne med svaret på gåtan om oss själva. Det jag inte talat om här är självinsikt och insikt. Det är ett spännande äventyr men det får bli kanske morgondagens inlägg. Jag skulle bara vilja säga att vi behöver bollplank men inte alltid expertisen för det finns så mycket små saker vi kan göra på egen hand för att förbättra våra liv.
Men jag skulle vilja provocerande säga att så är inte fallet. Vi själva är i samtliga fall hindret till det vi önskar av livet. Det är nästan alltid något inom oss som är hinder för en bra ekonomi, att få rätt kvinna eller man och rätt jobb. Exempelvis är det många människor som förstör för sig och förnekar sig själva det de vill ha. Det kan ju tyckas märkligt men det är inte så märkligt. De gör självdestruktiva saker i karriären eller plågar den enda de älskar för att de på någon nivå inte tycker att de förtjänar det eller inte vågar omfamna det de strävar efter och får av livet. Det vi hindrar oss själva är en av de vanligaste anledningarna till att vi inte uppnår det vi vill ha.
Ett annat vanligt inre hinder är vi betraktar oss som offer till 99,9 procent. Vi önskar kontroll över tillvaron men hela tiden lämnar vi över den i andras händer. "Det här och det här hände för att han eller hon gjorde så.". "Vad gjorde du?": "Jo jag vet att jag har gjort det och det men...". Det finns egentligen inga "men". Antingen ansvarar man för situationen eller inte. Vi spelar livets kortspel i överläge eller underläge, men just att vi är i underläge har ju sin historia den också och jag tror man alltid gör bäst i att ta fullt ansvar ändå för först då får vi full kontroll över tillvaron, man hänger inte i någons tråd då.
För vi hänger lätt i andras trådar så att de kan använda oss som nickedockor. "Ja, men." säger mina barn. "Du fattar inte. Jag MÅSTE ha det här jobbet. Jag går inte tillbaka till det gamla och jag vill bo där och där och och ...": Ja man kan ha så många anledningar så man kan bygga Eiffeltornet med dem men det gör inte saken bättre man blir bara mer låst. För man är helt i händerna på någon annan som har beslutandemakt över ens väl och ve om man är alltför beroende av att utfallet ska bli på ett visst sätt. Att ha inställningen att allt sker av en anledning och att det blir bra hur det än blir ger oss chansen till ALLA möjligheter.
Men vi ägnar jättemycket tid till att sörja sådant vi inte fått. En del kan inte förlåta livet för att det inte blev exakt som man ville. Det finns de som låter en enda sak förstöra hela deras liv. En del blir aldrig lyckliga för att de inte kan få barn, en del för att de inte nådde ett visst karriärmål andra för att de inte fick den familj de velat ha. Man spolar ett helt liv ner i toan för att man inte kan acceptera att det inte blev som man tänkt ut det. Doris Lessing ställde frågan: "Vem har lovat dig lyckan?" Nej, ingen har det. Lyckan är inte given och allra helst inte när vi vägrar se att det finns andra sätt att bli lycklig på än de vi trodde ifrån början. Det är liksom inte självklart att det ska bli som man planerat.
Så skulle jag också vilja idag lägga en blöt tråkig filt på folks höga romantiska ideal innan jag slutar för dagen. Vi är hjärntvättade av media hur kärlek ska vara. Jag säger absolut inte att man ska sluta tro på kärlek. Jag säger bara att man ska sluta vara förälskad i förälskelsen. Man blir ifrågasatt om man säger att man tror på Gud men inte om man tror på förälskelsen, och den är inte mycket att tro på. Den är en känsla och känslor kommer och går. Däremot insikten om att älska någon är av annan dignitet och bör ha mer reklam i media än vad den har. Kärleken dyker upp precis var som helst, hur som helst och när som helst men desto mer vi jagar den, desto längre bort flyr den. Försöker vi styra den på något sätt istället för att nära den så kommer det att slå tillbaka på oss själva förr eller senare Med andra ord måste vi också vårda det vi har.
Psykologin behövs för att det mänskliga psyket är komplicerat men mycket kan vi hjälpa oss själva med.Jag skulle vilja säga att det finns en övertro på att andra sitter inne med svaret på gåtan om oss själva. Det jag inte talat om här är självinsikt och insikt. Det är ett spännande äventyr men det får bli kanske morgondagens inlägg. Jag skulle bara vilja säga att vi behöver bollplank men inte alltid expertisen för det finns så mycket små saker vi kan göra på egen hand för att förbättra våra liv.
