Vad som är status eller inte, vad som är framgång eller inte förändras genom århundradena men själva fenomenet som sådant består.Det handlar om samhällsattityder då vi värderar olika saker olika mycket genom tiderna. Vi gör så i våra egna liv. Sport intresserar inte mig speciellt mycket och det har ganska låg prioritet i mitt hem. Så långt tycker jag det är okej men problem uppstår när vi börjar tävla och konkurrera samt tvinga på andra våra prioriteringar. För vi vill gärna att andra ska tycka som vi. Det gör oss trygga. Om det inte vore så skulle inte Jehovas vittne försöka övertala mig om att min gudssyn är fel, TV skulle sända fler kulturella program och Aftonbladet skulle inte satsa på Schulman show om de inte själva var frälsta i sitt eget sätt att prioritera. Det är sånt som säljer säger de och visst har både Aftonbladet och Jehovas konkurrens, de slåss om oss och att vi ska tycka som dem och gilla det de tycker om för att tjäna pengar på oss och för att vinna sin egen framgång.
I den här konkurrensen som uppstår när vi alla ska överleva på den här planeten vill vi för vår egen självkänslans skull gärna vara på första plats.Vi vill vara den som killarna väljer, vi vill vara den som chefen ser, vi vill vara omtyckt av grannarna men också ha finare trädgård än vad de har. Vi är inte alla precis offer för den här konkurrensen till denna överdrift jag presenterar här, men ni förstår vad jag menar.
Jennifer Aniston var förra årtiondet nog den mest omskrivna Hollywoodstjärnan med flest äktenskapliga misslyckanden. Hon uttalade sig flera gånger om att hon själv inte såg det som misslyckande när Brad Pitt valde en annan före henne för hon hade lärt sig en massa på vägen. Men hon talade för döva öron. Det finns något befriande i detta när även stjärnor misslyckas och då vill vi inte höra att det då inte är misslyckanden. Herregud, det är väl hennes omskrivning så hon kan leva med sig själv, sa en del.
Jag vet inte jag kanske är likadan som Aniston, att jag omskriver mina misslyckanden till en sorts "erfarenhetsframgång" istället. Ja faktiskt bryr jag mig inte vad någon vill sätta för namn på det för jag vill inte vara utan mina misslyckanden. De har gett mig mycket mer än min framgång. För när vi har framgång utan kamp så beror det ofta på en talang vi redan har och något vi redan kan, och jag uppskattar verkligen mina talanger men de lär mig inte så mycket nytt och jag tröttnar snabbt på det jag lyckats med. Låt mig ta ett exempel.
Jag överhörde ett samtal en gång på en fest. (Ska jag vara ärlig så gör jag det ofta. Människor säger så spännande saker.). Det var en kille som berättade för sin vän att hans fru var trött på honom. Barnen hade nästan börjat hata honom för han älskade nämligen att bygga hus. Han byggde hus som vi andra syr ihop en klänning. Han kunde rubbet: el, rör, VVS, snickra, ja allt. Så när han var klar med det och lyckats med att bygga ett jättefint hus åt sin familj så tröttnade han och ville flytta till ett nytt renoveringsobjekt. Det här kunde jag relatera till omgående. För så fort jag lyckats med något så tröttnar jag och vill ha något nytt att bita i. Att lyckas är övergående men en skön och älskvärd bekräftelse på sin egen förmåga, men misslyckandet är grunden skulle jag vilja säga.
Den talang som lett oss till framgång är vi sällan medvetna om och sällan analyserar vi den. Vi vet inte varför vi är bra på att sjunga, spela gitarr eller göra affärer. Jag tror inte Kamprad sitter och analyserar varför han är så bra på att bygga imperium. Han gör det ju bara. I misslyckandet däremot tvingas vi att analyser oss själva. Vi får en chans att ta reda på varför vi fungerar som vi gör och vad vi inte kan. Det kan vara frustrerande när det blir Game Over hela tiden men med facit i hand vill man aldrig vara utan den upplevelsen, och ibland är det kanske just uthållighet vi ska lära, att inte bli frustrerade.
Min pappa tog med mig ut i skidspåret nästan varje kväll i min barndom. Mörka vinterkvällar kändes det inte så inbjudande och jag såg ingen som helst mening med att ta den svåra rundan för den bestod bara av uppförsbackar tyckte jag. Jag gjorde ett V med skidorna och tragglade mig upp för backen och sa att jag inte orkade mer efter bara en kilometer varpå pappa lovade att det snart var nedför bakom krönet. Jag trodde honom till en början tills jag trött och kall insåg att han ljugit för nedförsbacken kom inte förrän vi nästan var hemma, Jag lipade och frågade varför han alltid ljög om detta. "Ja men hade jag sagt som det var hade du aldrig orkat." blev svaret.
Det här tränade min uthållighet och jag insåg att tekniken för att ta sig igenom hinder var att bara kämpa på i nuet och varken se för långt fram eller längta tillbaka. Ett steg i taget, helt enkelt.Det var vad jag vad dålig på. Att misslyckas och vara dålig på saker avslöjar det vi behöver träna på och det kan vara vad som helst, allra helst det vi flyr eller inte tycker om, och det kan man applicera på livets samtliga misslyckanden. Det finns inget fall där man inte kunnat lära sig det man står i och förlorat i. Jag började så småningom tävla med mig själv istället för andra, för att se hur mycket och hur långt jag orkade pressa mig själv. Det här har varje idrottsman och kvinna prövat på tror jag. Fast vi pratar inte om det så mycket för på prispallen är det bara vinsten över andra som gäller, inte vinsten man gjort över sig själv. Den ger aldrig något pris mer än i hjärtat såklart. Men officiellt talar vi aldrig om den trots att den är den egentliga vinst som vi har någon egentlig nytta av i slutänden.För hur många vinster än Emma Igelström drog hem så blev hon inte nöjd med sig själv, det var inte längre en njutning att tävla. Det var en ständig flykt från misslyckandet som höll på att ta hennes liv tillslut.
Att jämföra sig med andra eller tävla var det Aniston gav upp i sin process och allt blev enklare. Vi är inte här av exakt samma anledning allihop och ingen har bestämt att vi ska leva efter ett visst mönster och göra vissa saker för att vara "lyckade". Det är bara vår kultur som säger det och den gör vi nog mes trätt i att ta med en nypa salt ifall vi vill veta mer om oss själva om vi inte vill drabbas av samhällets dom för hårt då andra jämför sig med oss, och tycker att de på ett eller flera plan lyckats bättre. Så låt dem göra det för det ingår alltid en viss prestigeförlust i personlig utveckling, som i Anistons fall och Igelströms fall. Vi kan inte utvecklas som individer utan att förlora i prestige. Vi måste göra oss av med samhälls- och kulturoket för att bli fria att utvecklas och se utöver begränsningarna. Processen kostar smärta men det är värt priset för samhälls- och kulturoket kan i längden skapa mycket värre öden än det. Inte minst skapar konkurrenssamhället ofrivillig ensamhet och övergivenhet. För vi är sådana skapta att vi vill vara med de framgångsrika. Jag vet att gemene man inte är "starstruck" men vi bara i ett villaområde kan konkurrensen vara hård där man inte får vara alltför annorlunda. Arbetslöshet och skilsmässa kan vara misslyckanden som gör att man förlorar vänner. Så är det.
Det kanske låter som jag inte tror att man kan få ihop kombon fri och framgångsrik, såklart man kan. Står vi på en rejäl grund av erfarenhet och talang så kan vi komma vart vi vill bara vi vet vad som är värt något för oss. Hemligheten bakom framgång är medvetenhet om målet, så enkelt kan det faktiskt vara. Är det jag håller på med värt insatsen är frågan vi måste ställa. Frågan är lätt att ställa men inte alltid lätt att svara på. Det krävs ofta en självexamination för att göra det. Men det är ett ämne för ett annat inlägg.
I den här konkurrensen som uppstår när vi alla ska överleva på den här planeten vill vi för vår egen självkänslans skull gärna vara på första plats.Vi vill vara den som killarna väljer, vi vill vara den som chefen ser, vi vill vara omtyckt av grannarna men också ha finare trädgård än vad de har. Vi är inte alla precis offer för den här konkurrensen till denna överdrift jag presenterar här, men ni förstår vad jag menar.
Jennifer Aniston var förra årtiondet nog den mest omskrivna Hollywoodstjärnan med flest äktenskapliga misslyckanden. Hon uttalade sig flera gånger om att hon själv inte såg det som misslyckande när Brad Pitt valde en annan före henne för hon hade lärt sig en massa på vägen. Men hon talade för döva öron. Det finns något befriande i detta när även stjärnor misslyckas och då vill vi inte höra att det då inte är misslyckanden. Herregud, det är väl hennes omskrivning så hon kan leva med sig själv, sa en del.
Jag vet inte jag kanske är likadan som Aniston, att jag omskriver mina misslyckanden till en sorts "erfarenhetsframgång" istället. Ja faktiskt bryr jag mig inte vad någon vill sätta för namn på det för jag vill inte vara utan mina misslyckanden. De har gett mig mycket mer än min framgång. För när vi har framgång utan kamp så beror det ofta på en talang vi redan har och något vi redan kan, och jag uppskattar verkligen mina talanger men de lär mig inte så mycket nytt och jag tröttnar snabbt på det jag lyckats med. Låt mig ta ett exempel.
Jag överhörde ett samtal en gång på en fest. (Ska jag vara ärlig så gör jag det ofta. Människor säger så spännande saker.). Det var en kille som berättade för sin vän att hans fru var trött på honom. Barnen hade nästan börjat hata honom för han älskade nämligen att bygga hus. Han byggde hus som vi andra syr ihop en klänning. Han kunde rubbet: el, rör, VVS, snickra, ja allt. Så när han var klar med det och lyckats med att bygga ett jättefint hus åt sin familj så tröttnade han och ville flytta till ett nytt renoveringsobjekt. Det här kunde jag relatera till omgående. För så fort jag lyckats med något så tröttnar jag och vill ha något nytt att bita i. Att lyckas är övergående men en skön och älskvärd bekräftelse på sin egen förmåga, men misslyckandet är grunden skulle jag vilja säga.
Den talang som lett oss till framgång är vi sällan medvetna om och sällan analyserar vi den. Vi vet inte varför vi är bra på att sjunga, spela gitarr eller göra affärer. Jag tror inte Kamprad sitter och analyserar varför han är så bra på att bygga imperium. Han gör det ju bara. I misslyckandet däremot tvingas vi att analyser oss själva. Vi får en chans att ta reda på varför vi fungerar som vi gör och vad vi inte kan. Det kan vara frustrerande när det blir Game Over hela tiden men med facit i hand vill man aldrig vara utan den upplevelsen, och ibland är det kanske just uthållighet vi ska lära, att inte bli frustrerade.
Min pappa tog med mig ut i skidspåret nästan varje kväll i min barndom. Mörka vinterkvällar kändes det inte så inbjudande och jag såg ingen som helst mening med att ta den svåra rundan för den bestod bara av uppförsbackar tyckte jag. Jag gjorde ett V med skidorna och tragglade mig upp för backen och sa att jag inte orkade mer efter bara en kilometer varpå pappa lovade att det snart var nedför bakom krönet. Jag trodde honom till en början tills jag trött och kall insåg att han ljugit för nedförsbacken kom inte förrän vi nästan var hemma, Jag lipade och frågade varför han alltid ljög om detta. "Ja men hade jag sagt som det var hade du aldrig orkat." blev svaret.
Det här tränade min uthållighet och jag insåg att tekniken för att ta sig igenom hinder var att bara kämpa på i nuet och varken se för långt fram eller längta tillbaka. Ett steg i taget, helt enkelt.Det var vad jag vad dålig på. Att misslyckas och vara dålig på saker avslöjar det vi behöver träna på och det kan vara vad som helst, allra helst det vi flyr eller inte tycker om, och det kan man applicera på livets samtliga misslyckanden. Det finns inget fall där man inte kunnat lära sig det man står i och förlorat i. Jag började så småningom tävla med mig själv istället för andra, för att se hur mycket och hur långt jag orkade pressa mig själv. Det här har varje idrottsman och kvinna prövat på tror jag. Fast vi pratar inte om det så mycket för på prispallen är det bara vinsten över andra som gäller, inte vinsten man gjort över sig själv. Den ger aldrig något pris mer än i hjärtat såklart. Men officiellt talar vi aldrig om den trots att den är den egentliga vinst som vi har någon egentlig nytta av i slutänden.För hur många vinster än Emma Igelström drog hem så blev hon inte nöjd med sig själv, det var inte längre en njutning att tävla. Det var en ständig flykt från misslyckandet som höll på att ta hennes liv tillslut.
Att jämföra sig med andra eller tävla var det Aniston gav upp i sin process och allt blev enklare. Vi är inte här av exakt samma anledning allihop och ingen har bestämt att vi ska leva efter ett visst mönster och göra vissa saker för att vara "lyckade". Det är bara vår kultur som säger det och den gör vi nog mes trätt i att ta med en nypa salt ifall vi vill veta mer om oss själva om vi inte vill drabbas av samhällets dom för hårt då andra jämför sig med oss, och tycker att de på ett eller flera plan lyckats bättre. Så låt dem göra det för det ingår alltid en viss prestigeförlust i personlig utveckling, som i Anistons fall och Igelströms fall. Vi kan inte utvecklas som individer utan att förlora i prestige. Vi måste göra oss av med samhälls- och kulturoket för att bli fria att utvecklas och se utöver begränsningarna. Processen kostar smärta men det är värt priset för samhälls- och kulturoket kan i längden skapa mycket värre öden än det. Inte minst skapar konkurrenssamhället ofrivillig ensamhet och övergivenhet. För vi är sådana skapta att vi vill vara med de framgångsrika. Jag vet att gemene man inte är "starstruck" men vi bara i ett villaområde kan konkurrensen vara hård där man inte får vara alltför annorlunda. Arbetslöshet och skilsmässa kan vara misslyckanden som gör att man förlorar vänner. Så är det.
Det kanske låter som jag inte tror att man kan få ihop kombon fri och framgångsrik, såklart man kan. Står vi på en rejäl grund av erfarenhet och talang så kan vi komma vart vi vill bara vi vet vad som är värt något för oss. Hemligheten bakom framgång är medvetenhet om målet, så enkelt kan det faktiskt vara. Är det jag håller på med värt insatsen är frågan vi måste ställa. Frågan är lätt att ställa men inte alltid lätt att svara på. Det krävs ofta en självexamination för att göra det. Men det är ett ämne för ett annat inlägg.
