Roller, begränsningar och gränslöshet

Det här med roller tänkte jag på i helgen. Varför har vi egentligen roller och varför antar vi dem? Ja, det finns säkert tusen kloka svar på det, men jag får för mig att det är tryggheten som nog är den vanligaste anledningen till det här roll-tänkandet vi människor har. Att anta och införliva saker som omgivningen kräver av oss är tryggt för då riskerar man inget utanförskap. Det är också tryggt för samhället och det sociala livet ifall vi håller oss till rollen, vilken den än är. Då vet vi var vi har varandra.

Vi tänker också och agerar bara utifrån det vi vet, och vi tror för det mesta att vi vet tillräckligt. Det gör vi i princip aldrig. Minsta självklarhet vi tryggt litar på kan förvandlas till något helt fel eller galet i ett nytt och annorlunda ljus. Våra föreställningar och idéer är sköra och eftersom vi identifierar oss så starkt med våra idéer blir också vi som människor sköra. En idé vi inte släpper kan leda oss i fördärvet. En självmordsbombare är inte tvingad till denna handling, han gör det för att han tror på det, och mänskligheten kan tro på precis vad som helst.

All personlig utveckling utgår från att göra sig av med många självklarheter om en själv, omgivningen och den roll man antagit. Det är själva kärnan i den självutvecklande processen, men det som försvårar är just dessa fasta och färdiga självklarheter och uppfattningar vi har. Vi har dem också om det mesta i livet. Vi har haft en särskild roll i familjen exempelvis, den tar vi inte sällan med oss in i ett förhållande eller till jobbet eller in i vänskapsförhållanden. En del psykologer tycker den viktigaste frågan att ställa är om man är äldst eller yngst eller mellanbarn, det avgör så mycket hur vi tänker om oss själva och den roll vi har. Jag tror invändningen blir att det som avgör mest är könsrollen. Mmm, det kan det vara men inte säkert.

Ifall vi varit äldst eller yngst avgör mer vilken typ av man eller kvinna vi vill vara. Vad som är hönan eller ägget i den frågan det låter jag vara osagt. Det jag tycker är mer intressant är hur vi gör oss av med alla skal för att ta reda på hur vi är utan någon roll att hänga fast vid överhuvudtaget. Vem är du renrakad från allt som definierar dig? Vem är du när du inte tänker? För vi tänker inte hela tiden. Det finns ett mellanrum mellan ena tanken till den andra, och där emellan ligger vi inte livlösa. Vi är någon då också.

Jag har mött många gamla och unga som varit bråkstakar i skolan. De säger nästan alltid att de inte ville vara taskiga eller mobba, men det var en roll de hade och alla förväntade sig det av dem. Så visste de heller inte, förrän de blivit vuxna, vem de var utan bråkstake-rollen. Vi känner alla igen det där. Vem är jag om jag inte är mamma? Vem är jag utan min man, utan min pappa eller mamma? Vi har i samspel med andra blivit någon som vi tror vi är, men som endast och enbart kanske till hälften är en förlegad roll. Då hamnar vi liksom i ett limbo ett tag. Då när vi känner oss försvagade, splittrade och förvirrade. Att inte känna igen sig själv eller vara djupt osäker på vem man är kan vara en obehaglig upplevelse, och vi gör vad vi kan för att slippa det. Då kan en roll vara en räddning, ungefär som simkuddar.

Även i det sociala spelet kan rollen vara en räddning. Gamla klasskompisar kan säga: "Du var den tuffa, jag den mesiga när vi gick i skolan." Nästan som om det gällde fortfarande, i alla fall just i den stunden man möts. Även om påståendet inte sägs i något annat syfte än att konstatera ett faktum ligger det något mer bakom orden, för det är som det finns ett slags hänglås i roller. Ett hänglås som man måste ha en nyckel till och låsa upp för att de ska försvinna. Vi måste nämna den eller falla tillbaka till den. För vem är jag i den situationen med just den här människan om jag inte har den gamla rollen, antingen fullt levande eller i malpåse? Massor och tusen saker har hänt under alla år man sett, saker som omformat en och gjort en till en nygammal variant av det forna jaget, men rollerna har inte dött för det.

Vi kan slå oss fria i vilken sekund som helst. Vi kan om vi vill, men kanske vi måste frigöra oss från de som förväntar oss att anta en viss roll? Jag menar det räcker inte bara att vi bestämmer vilka vi är, i alla fall inte i frigörelseprocessen. För omgivningen kan lätt locka oss tillbaka. Omgivningen kan vara hård. De vill att du eller jag ska vara på ett visst sätt eftersom det gör dem själva trygga. Det blir oro i lägret och svårt att bemöta den som förändras. Är du på något sätt dömd av omgivningen så får du ett stigma. Det är exempelvis svårt för narkomanen att komma tillbaka och hitta en annan  roll än knarkarens, eftersom stigmatiseringen begränsar möjligheterna. En ny miljö är ibland nödvändigt.

Ibland gäller det också att sätta sitt råmärke. I alla fall för sin egen skull. Det finns alltid folk som vill trycka till och göra sina försök att sätta dig och mig på plats. Det händer dagligen överallt i världen och för det mesta rinner det av oss. Men ska man hitta en värdig roll i ett äktenskap, i ett arbetsgemenskap, i en klass och så vidare så kräver det ibland att vi visar vilka vi är och vad vi har för gränser. Det behöver inte betyda att vi blir rasande eller klipper till någon naturligtvis. Det finns många sätt att visa det på. Jag tror bara det är viktigt att per definition hålla på sig själv och inte låta andra påverka för mycket. Det kan vara lätt att säga och svårt att göra, jag vet, men ändå är gränsen den viktigaste ingrediensen för att slippa rollen till förmån för ditt jag.

En roll kan visserligen vara ett sätt att visa tydliga gränser, men ännu bättre är det om vi vet vilka vi är i detta mellanrum mellan tankarna. Vet vi det och har en gräns är chansen inte särskilt överhängande att vi fungerar genom rädslor, krav eller förväntningar. Det tidlösa i oss, det namnlösa är det material vi är gjorde av, men som vi inte känner. Det är obrukad kraft, en kunskapskälla och en enorm resurs vi går miste om, då när vi väljer att inte lära känna oss själva. Jag bryr mig inte om vem du är eller vad du heter. Du, precis som jag, genomgår svåra saker förr eller senare då alla roller brister och mycket av det vi byggt upp faller ihop. Det händer även då vi faktiskt tror att vi kommit någon bit på väg. Ja, till och med då vi kommit halvvägs att bygga upp vårt liv från kanske någon annan kris. Då när det händer är vi inte mottagliga för det positiva i skeendet, men det finns där trots allt. Det är världens chans att hitta en ny roll och inte bara det. Det är en ny chans att hittat den bortglömda inre diamant av resurser, den som är du. Det är inget new age-trams. Om vi hade en aning hur mycket större vi är än vårt jag och våra roller så skulle vi aldrig tvekat att leta efter den vi är, den som finns där i mellanrummet mellan tankarna.

Men det är vägsuggor på vägen och en av dem är skam. Det finns inget vi skyr så som att erkänna saker vi inte tycker om oss själva och det finns inget vi håller så hårt på som makten över det lilla vi kan ha makt över. Ingen gillar att släppa kontrollen. Att vi rationaliserar och dividerar om våra tillkortakommanden är för att vi saknar perspektiv på hur lite makt vi har och hur lite någon i grund och botten kan döma oss. Din granne och inte ens du själv vet din historia, men vi dömer ändå och har istället fel i tio fall av tio. Trots att det är helt idiotiskt så fortsätter vi för att det är lättare att anta roller, att döma och att sitta i låsta positioner. Även i tider då vi är så utsjasade av våra liv, stressade och tömda vill vi inte lämna tryggheten i rollen för att göra den besvärliga resan till mellanrummet mellan tankarna. Dit där resurserna och energin är outsinlig.

För det är jobbigt att tänka något helt annat än det man alltid tänkt. Det kräver ansträngning. För hur föreställer du dig exempelvis en marsmänniska byggd av material som inte finns på jorden? Det går inte, eller hur? Det finns ju tankar och insikter vi aldrig trodde vi skulle få, men de kräver en insats.

Det som hindrar är såklart också att det inte är en lätt process. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får och inget av detta kommer med en garantilapp. Det vet alla som gått igenom den att det finns risk för att man tror man är på väg att dö av skräck. svett, rodnad, lust att slå sig själv eller få en hjärnblödning av självförakt, men det går över. I gengäld slipper vi fasta roller, begränsningar och gränslöshet och vi får tillgång till en resurs vi aldrig kunnat förställa oss.