Idag kan man läsa att Englas mamma kommer stämma staten på 1,8 miljoner. Hon och advokaten menar att polisen gjorde fel på 69 punkter. Det förvånar mig att det här inte får mer publicitet än liten artikel, precis som det förvånar mig att Qvicks fall inte får mer publicitet eftersom det berör en av våra viktigaste rättigheter, rättssäkerheten. Englas mamma menar att hon inte bryr sig om skadeståndet hon kanske kommer få, utan hon är ute efter ett erkännande av slarv och lögner som ledde till hennes dotters död.
Tyvärr så har hon inte speciellt mycket hjälp av dagspressen. Ja menar ifall man tog sin uppgift som journalist och gjorde något av den och om tidsandan vore annan tror inte jag att ett barnmord, en mammas sorg och kamp mot rättsröta skulle ha mindre plats än Gynnings mammaroll, Schulmans larv, de senaste urringningar och Rausings knarkberoende, Spekulationer omkring presidentvalet i USA och att Alexander Skarsgård längtar hem har större nyhetsvärde verkar Aftonbladet tycka ifall man studerar vilken ordning artiklarna kommer i samt studerar artikelstorleken.
Englas mamma kommer förmodligen en att gå samma öde till mötes som Tomas Qvick. Hon kommer få rätt men i det tysta. Det här skrämmer mig milt uttryckt. Vi inbillar oss att man följer lag och ordning, att det inte finns kryphål man använder sig av och att när det hände en själv något så kommer man få hjälp. Det här är en illusion vi har byggt upp sedan urminnes tider att Sverige är en rättsstat. Helst folkhemsbygget lärde oss att vi är trygga, som om vi skulle vara befriade från egenvinning, prestige och maktkamp inom svenskt rättsväsende, som om själva rättsväsendet vore en ärlig organism som ser till att stöta ut sjuka element som skulle störa ordningen. Det här är en lögn vi lever på och hoppas och tror på för att slippa bli oroade.
Jag tror allt har en mening. I alla fall får Englas mamma en mening i det meningslösa när Englas död dragit ner byxorna på rättsväsende och polisväsende. Det måste tyvärr hända den här typen av tragedier för att vi ska vakna lite men vi grymtar bara och somnar om. Tomas Qvicks fall var en orgie i prestige och hade vi haft ett friskt samhälle och en frisk nyhetsförmedling skulle detta rönt stora rubriker och följts upp från början till slut. Som nyhetsförmedlingen skött sitt informativa ansvar, och sitt ansvar att säkra demokratins grundvalar så är det ett skämt, ett grymt skämt.
Den här avsaknaden av integritet gör mig inte bara illamående utan också rädd, som sagt, det handlar inte om någon vi inte känner eller ett land långt bort som vi inte kan hjälpa, det handlar inte om en banarepublik eller om en Ayatollas eller talibans galenskap. Det handlar om en demokrati där vi värnat, jag talar i dåtid, värnat om människans okränkbara rätt. Men till och med själva ordet kränkt har urholkats och blivit synonymt med att tycka synd om sig själv, i tider då det råder begreppsförvirring. Då vi tycker att man får skylla sig själv för allt och samtidigt anser att man är orättvist behandlad för att man måste ta ansvar, eller inte får den mat i skolan man vill ha. Vi inte vet vad som är viktigt längre, vi vet det inte för egen del och inte för massans del. För även om polisslarv ledde till en tioårings död begått av en våldtäktsman man kunde tagit för länge sedan så är det ju faktiskt så att Alexander Skarsgård längtar hem.
Att vi har demokrati och vi varit en rättsstat är ingen vi längre är tacksamma för och har hög prio. Vi tror att det är något vi har rätt till som typ ett bidrag från försäkringskassan. Vi fattar inte att vi måste erövra den rätten varje dag. Det räcker inte med visdomsord vi måste leva efter det vi lär också. Vad jag skriver här har kanske ingen verkan, inte vad du säger eller gör heller men Qvick har gjort sitt, Engla sitt och Englas mamma sitt. Vad ska du och jag göra? Vi lever ju i samma stat, samma samhälle och vi kommer förr eller senare bli drabbade vi också. För den enkla sanningen är den att om vi låter oss tystas blir det som Martin Niemöller skrev i sin dikt: "Först kom de och tog judar och kommunister och fackförningsmän och jag sa inget för jag var ju ingenting av det där, sen när de kom och tog mig så fanns det ingen kvar som kunde tala för min sak. Det handlar aldrig om en annan tid, "att nazistiden är förbi", inte heller om någon annan i ett annat land vi inte känner eller har någon bindning till. Det handlar inte ens om att nyheterna är något eget fenomen på dataskärmen eller på Tv:n, det handlar hela tiden om oss. Hela tiden.
Tyvärr så har hon inte speciellt mycket hjälp av dagspressen. Ja menar ifall man tog sin uppgift som journalist och gjorde något av den och om tidsandan vore annan tror inte jag att ett barnmord, en mammas sorg och kamp mot rättsröta skulle ha mindre plats än Gynnings mammaroll, Schulmans larv, de senaste urringningar och Rausings knarkberoende, Spekulationer omkring presidentvalet i USA och att Alexander Skarsgård längtar hem har större nyhetsvärde verkar Aftonbladet tycka ifall man studerar vilken ordning artiklarna kommer i samt studerar artikelstorleken.
Englas mamma kommer förmodligen en att gå samma öde till mötes som Tomas Qvick. Hon kommer få rätt men i det tysta. Det här skrämmer mig milt uttryckt. Vi inbillar oss att man följer lag och ordning, att det inte finns kryphål man använder sig av och att när det hände en själv något så kommer man få hjälp. Det här är en illusion vi har byggt upp sedan urminnes tider att Sverige är en rättsstat. Helst folkhemsbygget lärde oss att vi är trygga, som om vi skulle vara befriade från egenvinning, prestige och maktkamp inom svenskt rättsväsende, som om själva rättsväsendet vore en ärlig organism som ser till att stöta ut sjuka element som skulle störa ordningen. Det här är en lögn vi lever på och hoppas och tror på för att slippa bli oroade.
Jag tror allt har en mening. I alla fall får Englas mamma en mening i det meningslösa när Englas död dragit ner byxorna på rättsväsende och polisväsende. Det måste tyvärr hända den här typen av tragedier för att vi ska vakna lite men vi grymtar bara och somnar om. Tomas Qvicks fall var en orgie i prestige och hade vi haft ett friskt samhälle och en frisk nyhetsförmedling skulle detta rönt stora rubriker och följts upp från början till slut. Som nyhetsförmedlingen skött sitt informativa ansvar, och sitt ansvar att säkra demokratins grundvalar så är det ett skämt, ett grymt skämt.
Den här avsaknaden av integritet gör mig inte bara illamående utan också rädd, som sagt, det handlar inte om någon vi inte känner eller ett land långt bort som vi inte kan hjälpa, det handlar inte om en banarepublik eller om en Ayatollas eller talibans galenskap. Det handlar om en demokrati där vi värnat, jag talar i dåtid, värnat om människans okränkbara rätt. Men till och med själva ordet kränkt har urholkats och blivit synonymt med att tycka synd om sig själv, i tider då det råder begreppsförvirring. Då vi tycker att man får skylla sig själv för allt och samtidigt anser att man är orättvist behandlad för att man måste ta ansvar, eller inte får den mat i skolan man vill ha. Vi inte vet vad som är viktigt längre, vi vet det inte för egen del och inte för massans del. För även om polisslarv ledde till en tioårings död begått av en våldtäktsman man kunde tagit för länge sedan så är det ju faktiskt så att Alexander Skarsgård längtar hem.
Att vi har demokrati och vi varit en rättsstat är ingen vi längre är tacksamma för och har hög prio. Vi tror att det är något vi har rätt till som typ ett bidrag från försäkringskassan. Vi fattar inte att vi måste erövra den rätten varje dag. Det räcker inte med visdomsord vi måste leva efter det vi lär också. Vad jag skriver här har kanske ingen verkan, inte vad du säger eller gör heller men Qvick har gjort sitt, Engla sitt och Englas mamma sitt. Vad ska du och jag göra? Vi lever ju i samma stat, samma samhälle och vi kommer förr eller senare bli drabbade vi också. För den enkla sanningen är den att om vi låter oss tystas blir det som Martin Niemöller skrev i sin dikt: "Först kom de och tog judar och kommunister och fackförningsmän och jag sa inget för jag var ju ingenting av det där, sen när de kom och tog mig så fanns det ingen kvar som kunde tala för min sak. Det handlar aldrig om en annan tid, "att nazistiden är förbi", inte heller om någon annan i ett annat land vi inte känner eller har någon bindning till. Det handlar inte ens om att nyheterna är något eget fenomen på dataskärmen eller på Tv:n, det handlar hela tiden om oss. Hela tiden.
