Idag har diskussionerna rört sig om storfamiljer och då menar jag familjer där bonusbarn och plastpappor och plastmammor ska leva tillsammans. Det är ju egentligen inget nytt under solen. Under sextonhundratalet var det väldigt ont om män. De gick åt i alla krig Sverige förde då. I en del byar fanns bara barn och åldringar kvar, ja och så då kvinnor. Det är inte så känt men faktum är att det århundradet är singelkvinnornas århundrade. Det vanliga var att man kanske hann leva några år tillsammans innan Gustav II Adolf kallade maken ut i kriget och i nio fall av tio dog han av umbäranden som sjukdomar och svält, inte på slagfältet. Det fanns inget annat val för kvinnorna än att på egen hand sköta gården och göra både mans- och kvnnosysslor samt ta hand om barnen. Kvinnor fick på så vis ganska mycket inflytande och makt och hade en ekonomisk frihet som vi kan likna den vi har idag. En del levde ensamma resten av livet medan andra hittade en ny av de få som var kvar. Ofta handlade det om att någon man som blivit hemförlovad för att han inte kunde kriga längre, en krympling (som man sa) blev ny pappa i gården. Alternativt gifte kvinnan om sig med en yngre förmåga och skaffade nya barn. Tio eller tjugo års åldersskillnad var ingenting på den tiden.
Men hur det än var med det så var det då som nu så att man inte var någon familj i rätta bemärkelsen om inte en man fanns med i bilden. Det är annat over there, alltså USA. Där kallar man allt som har med släkt för family or extended family om det är fler än singel- eller kärnfamiljen man syftar på. I första hand ifall den äldre generationer lever tillsammans med den yngre, som i bondesamhället men också när nya medlemmar gör entré i familjen. Det är friskare på något sätt, tycker jag. Att reducera släktband för att en man inte finns tycker jag vi ska börja betrakta som föråldrat. Det är så mycket vi påverkas av vad det gäller USA så varför inte ta efter?
På sextonhundratalet tänkte man inte på hur man skulle knåpa ihop en ny familj.Familj förr i världen hade solklara roller. Det var husbonden, alltså mannen, som hade all makt men också ett ansvar. Man följde det som lilla katekesen sa, den så kallade hustavlan. Du ska lyda din Gud och din husbonde, prästen och överheten. Gjorde du inte det så hamnade du helt enkelt i helvetet. Punkt. Inget mer tjafs i den frågan. Som barn i en extended family det vill säga med en ny plastpappa till exempel så hade du inget annat val än att lyda. Din åsikt var ointressant. Men mannen hade också ett ekonomiskt och husbondeligt ansvar. Bland annat skulle han avla barn. I ett gammalt protokoll från gamla fängelset i Kalmar går det att läsa att en kvinna polisanmälde sin man för att han inte hade sex med henne. Hon fick rätt. Det gick under husbondens ansvar och han fick tolv dagar på vatten och bröd samt lova dyrt och heligt att bli bättre på "sängalag". Det jag vill säga är det inte rådde några tvivel om vad som var rätt och fel i ett äktenskap. Det var mycket som var självklart.
Förtryck är självklart inte bra. Att som kvinna och barn inte ha något att säga till om är självklart baksidan. Det behöver jag kanske inte säga för att det är ju därför vi gått ifrån det och låtit barnen vara en del av hur vi bestämmer livsvillkoren och vilka vi ska leva med. Vi låter inte mannen bestämma allt och plötsligt står vi där med mer frihet än vi kan hantera. Med all denna frihet följer också en viss förvirring om hur vi ska göra för att det ska bli bra. Ja, det är inte lätt.
Hur mycket ska exet och barnen få bestämma? Jag hade ett förhållande med en man med två barn med en annan kvinna. Hon hade lite svårt med gränser kunde jag då tycka. Hon kunde plötsligt stå i köket när jag kom från duschen, hon åt frukost med oss och hon ville umgås med mig, som bästa väninnor. Hon hade åsikter om vad vi skulle göra på semestern, vad vi skulle köpa till "hennes" barn och så vidare. Mannen i fråga tyckte det här var toppen. Så här ville han ha det! Jag ifrågasatte det och undrade om han inte i hemlighet drömde om att ha två fruar. Ja, man har väl rätt att undra? Han såg det mer som att vi alla var vuxna och stod över svartsjuka och sådant. Själv ville han helst inte ha så mycket med mina barns pappa och göra och då föll ju hans argument tyckte jag, och mitt vann.
Fast på ett sätt kan jag förstå honom. Det är så himla svårt när vi inte har hustavlan längre, höll jag på att säga. Nej, såklart vill jag inte gå tillbaka i utvecklingen, men fråga är vart vi är på väg? Vart leder detta till? Håller vi på att bygga upp nya regler för vad som ska gälla? Eller famlar vi i mörkret? Jag kunde inte i mitt fall gå till länsman, prästen eller så och fråga som kvinnan på sextonhundratalet som fick hjälp då hon ville ha sex. Jag hade ju mina vänner på min sida men han hade ju sina vänner på sin sida och ord står mot ord. Hade jag rätt som ville ha min privata sfär och slippa möta hans ex halvnaken från duschen eller hade han rätt som ville ha en extended family? Ja om han hade accepterat mina barns pappa på samma sätt. Då hade det ju saken varit biff kanske ni tänker. Men säg att han hade det. Hade han haft rätt då? Hade det varit mer på mina villkor ifall han och jag också hade haft barn? Och säg hade det varit lättare om det varit en kvinna jag levt med som hade haft en man tidigare? Hade hennes ex då förvandlats mer till en "kompis" då? Hade jag känt mig bekvämare med det? Ja, kanske? Ja frågorna är många och fler tycks de bli. För vi ska inte tro att vi inte faller in i roller tillsammans med andra människor och roller har alltid olika status och vi förhåller oss absolut olika till människor beroende på vilken roll och status de har i våra liv. Det visste även sextonhundratalsmänniskan och därför fanns hustavlan.
Kort sagt vill jag säga att det snart inte räcker med att säga som min mormor "Var och en blir salig på sin tro." Nej, jag tror inte på att alla kan göra lite som de vill och tycker i varje familj. Jag tror att vi människor behöver självklarheter och moraliska och sociala gränser för att må bra och vi mår inte bra när vi stångas för mycket mellan helt skilda sätt att se på saker och ting. Det räcker inte alltid att kommunicera när självklarheter går vitt isär. Ibland har jag trott att människor som får ihop det är särdeles duktiga på det och har funnit mirakelmetoden jag inte funnit än, men när jag ser mig omkring lite bättre så är det inte så enkelt. Helst inte när man tittar under ytan då märker man hur mycket människor i grund och botten stångas med dessa frågor idag.
