Ensamhet och hjärtesmärta

"Alla ignorerar den ensamma människan för ensamhet är en skam.." sjöng Eva Dahlgren någon gång på åttiotalet och då var det sant och nu är det kanske ännu sannare. För all teknik som utvecklats förutsätter att vi har någon att kommunicera med.Vi måste ha många som ringer på mobilen och många vänner på fejan annars är vi konstiga. Vi ska helst vara upptagna, stressade och efterfrågade. Även om det inte påverkar våra arbetsuppgifter vi ska utföra bör vi ändå inte på en arbetsintervju avslöja att vi har dåligt med vänner, släkt och familj. För det gör en konstig och kanske man är svår då och inte passar in? Det är ganska orättvist för saker kan faktiskt hända människor som gör dem ensamma. Att vara ensam i en sådan miljö som ställer sådana orimliga krav är milt uttryckt en utmaning och utmaningen jag talar om är såklart, skam. Skam är nog en av de känslor vi flyr mest jämsides med tomhet. Ensamhet, tomhet och övergivenhet kan ge ångest intill desperationens gräns.

Men det är inte alls säkert att det bara är den fysiska ensamheten som är svår alltid. För det är ju så att vi också kan uppleva oss som ensamma fast vi inte är det. Vi kan exempelvis känna oss ensamma i ett äktenskap utan att vi vet varför. Vi kan även ha perioder i livet då det tycks som det nästan är omöjligt att finna någon kärlek alls, vänner och potentiella partners verkar inte dyka upp och vi ställer oss frågan om vi någonsin blivit älskade för den vi är. Dessutom är det ofta så att när vi känner sådan hjärtesmärta, längtan och outhärdlig törst av närhet och verklig djup, varm och helande kärlek tycks det som att desto mer vi söker den, desto längre ifrån oss slinker den bort. Det bekräftar i sin tur tesen vi har att: "ingen i hela världen kan älska just mig, sådan jag är". Den här upplevda ensamheten, som jag kallar den här, den som inte egentligen är sann utan som handlar mer om en föreställning vi har, kan ändå vara svår att råda bot på trots att det just bara är en föreställning.

Kanske är den svår att råda bot på för att den kräver av oss att börja med oss själva. För människan är inte utelämnad åt total kärlekslöshet, vi måste bara börja med oss själva tror jag. Där i finns miraklen. Deepak Chopra sa en gång att det går inte att önska något när man är i ett stormande hav, man kan bara göra det när vågorna stillnat och ytan är blank. Då man har frid i sinnet hör man sina egna tankar. Jag har talat mycket om att finna sin röst i ensamheten, men då handlar det mest om att man frivilligt har sökt ensamheten. När någon är ofrivilligt ensam är det inte lika lätt att finna friden i tystnaden för då kan tystnaden vara kvävande. Det gör ont och man är inte sig själv och vet varken in eller ut. Man är orolig, splittrad och vill hellre fly från detta än sätta sig ner och känna efter.

Rent praktiskt rekommenderar jag alltid meditation i sånt läge. "Jag vill inte meditera. Jag träffa någon." får jag till svar då. Ja såklart. Men det är omöjligt när man har gått vilse i djungeln och springer omkring desperat oc h slår vilt med en machete för att hitta rätta vägen. Panikhandlingar tar oss ofta allt längre in i djungeln och inte minst i ett växlande mönster av hopp och förtvivlan. Man måste stanna upp, andas och lyssna. Låta tankarna strömma förbi som det skval det är. Man har nästan som ett surr i öronen till och med, sånt surr man får när man lyssnat på musik högt i lurarna. Så...tyyss...nar...deet.....Det blir dödstyst...och det är inte obehagligt. Först då är det möjligt att höra vad man önskar egentligen, så man inte tar vad som helst menar jag.

För när vi är desperata kan vi bli helt omdömeslösa i våra val. En stund med oss själva och våra djupaste önskningar kan rädda oss från många misstag och inte minst missförstånd och missriktat sökande som slutar i sårade känslor och ännu större ensamhet. Våra känslor kan spela oss spratt. Känslor kommer och går lätt och en del människor som känner sig ensamma för att de är det eller har en upplevd ensamhet kan ofta bli förälskade i kärleken. Den blir som en LSD-tripp då och då för att fylla sig själv med kärlek. Det är ett beroende som allt annat. En del använder sex på precis samma sätt. I båda fallen sårar man ofta inte bara sig själv utan andra på vägen, när man inte vet vad man vill. Paniken leder kort sagt till att vi förvärrar problemet.

Att komma till en inre frid där där man bara ägnar sig åt sig själv en stund kan leda till, om vi vill, att hitta en ny kärlek i oss själva. Det är ett uttjatat ämne och jag vet inte hur jag ska vända på orden för att det ska verka nytt men självförälskelsen är ingen onani. Det är inte heller självhävdelse, ingen egotripp utan en självacceptans och en kick av kärlek som du varar. Att acceptera sig själv rakt av även de egenskaper som inte är vackra är jordmån för en typ av kärlek inte någon kan gå iväg med. Det är en outsinlig källa. Relationen till sig själv är en viktig relation. Om man inte vårdar den får man leva med en människa man inte tål och som man inte blir av med och vem vill det?

När vår kärlek till vår egen person är varm och förstående, vårdande och tillitsfull då möter vi alltid någon som speglar det här. För "like attracts llike". Vi kan inte längre ens tänka oss vem som helst då när vi är sugna på någon som uppfyller alla behov vi har. Vi vill ha någon som förstår det vi tänker, som utmanar oss, som svarar på den kärlek vi bär på och som matchar den. Vi vill ha någon som intressera sig för det vi gör, som lyssnar och som vi attraheras av. Vi vill ha allt från fjärilarna i magen, spänningen till en sugande åtrå. Vi vill längta efter varje hårstrå, efter formen på nästan, vi vill känna den där brännande känslan när läpparna möts och älska precis var som helst. Vi tar INTE vem som helst efter att vi först har blivit förälskade i oss själva, när vi släppt taget om den ilande smärtan av ensamhet och andats djupt och lyssnat till våra djupaste önskningar från vårt älskande hjärta. Vi är så fulla av kärlek då att vi vill ge den, inte bara ha den.