Idag är det en stor dag. En mångårig kamp har burit frukt. Att ge har varit för mig ett sätt att överleva många och långdragna bekymmer och hinder i livet. Man kan tro att det bara är skryt detta att vilja ge men det är en utmaning. För det första så ger vi människor hellre än tar. Vi är alla fostrade att bjuda på godis och kakor först innan man tar själv. De flesta lider inte av att ge, de flesta tycker det är svårare att ta emot. Det har jag också fått lära men jag lärt mig minst lika många svidande läxor att inte ge till de som inte förtjänar eller helt enkelt fel människor. En del lär sig mer av att inte bli tilldelade mentalt, själsligt stöd, pengar och gåvor. När släkt och vänner har varit utan pengar har jag gett många fler gånger och betydligt mer än vad jag fått igen och när jag gett mitt stöd så har sveket varit större ibland än jag kunnat bära just då. Men det har lärt mig att inte ge för att själv bli älskad och att inte ge till fel personer eller de som inte förtjänar förtroenden.
Alla mammor sätter sig själv i sista hand och att ge till sina barn är som att ge till sig själv. Jag har gett mina barn mer än de bett om ibland och det har gjort dem bortskämda en tid och jag fått lära om igen. Lära lika mycket som barnen värdet av saker, kunskap och innehåll i det man säger och gör. Att ge har varit naturligt men att ge har också varit ett sätt att behålla ett slags flöde jag inte kunnat sätta ord på.
Jag vill vara trovärdig och jag vill ge rätt sak till rätt person. Det har varit en balansgång mellan alltid vara till hands och inte bli tagen för given, utnyttjad eller bortkastad som en urvriden trasa. Ibland har människor också missförstått min generositet och trott att jag har några hemska bakomliggande syften med att hjälpa någon med matkassar eller bara gå fram och fråga ifall någon behöver hjälp som ser ut att behöva det. Vi människor är misstänksamma varelser som ibland bara litar på små barns leenden. Vuxnas kan innebära något dolt motiv. Jag ser det inte så. Därför har jag ibland undvikit och ibland hjälpt mer än jag behöver för att pröva mig fram. I slutänden har jag ändå känt mig mest tillfreds med att ge resterna av reskassan till en uteliggare. Jag glömmer aldrig när vi var i USA och jag gav en ung kille mina resterande pengar. Det var inte särskilt mycket, kanske tvåhundra i svenska kronor. Han var mager, smutsig och blek. Ögonen var helt livlösa och han studerade mig tomt när jag gick fram till honom. Min engelska är kass så jag sa ingenting och jag vet inte vad vad man ska säga till livets mest utsatta människor. Så jag räckte bara över pengarna och skämdes för hela situationen.För att han var fattig och jag rik. Därför gick jag snabbt vidare. Men jag hann se att hela ansiktet sprack upp av förvåning och jag hörde ett "Oh my God, bless ju mam". En annan uteliggare hade några dagar tidigare lurat mig på femtio kronor. Han sålde en falsk tunnelbanebiljett till mig men vid båda tillfällena kände jag en slags inre ro och tillfredsställelse jag annars nästan aldrig kände och det hjälpte mig att lära mig mer om balansgången mellan verkligen ge från hjärtat eller ge med syfte att bli älskad eller bara för att man är lärd att ge.
Jag tänkte sällan på att lära mig ta emot och jag ville fortsätta ge även när jag blev lurad eller sviken. Det skulle inte hindra mig. "Man ska inte ge till uteliggare. Dom bara knarkar upp pengarna och köper sprit." Det hörde jag både från soc, alltså expertutlåtanden och från vanliga människor. Men den som ger kan inte bestämma vad pengarna ska användas till. Vi människor måste väl bara ge av oss själva och låta andra göra vad de vill med detta? Väl? Eller hur var det? Skulle man inte ge till rätt personer som verkligen värderar gåvan? Jo, det är vår läxa men samtidigt är det ju så enkelt att vi måste lära känna oss själva och ge när vi känner att det är rätt och det är den känslan och den balansgången som är svår. Det finns inga regler med andra ord mer än en slags inre röst.
Jag har också känt på mig att ge kommer att leda till att det återkommer till mig, som ett slags karma. Ibland, fast jag ska inte säga ibland, utan under en längre tid gav jag så mycket att jag blev helt tom. Jag var konstant på dåligt humör, alltid arg och trött och irriterad. Ilskan brände ut mig lika mycket som detta att jag fortsatte ge trots att jag inte hade något kvar att ge. En dag slutade jag helt sonika att ge, slutade att vara till hands, slutade att alltid ställa upp, alltid vara snäll och alltid generös. Det kändes inte heller bra. Ingenting kändes bra förrän jag öppnade upp för att ta emot också. Jag slutade säga: "Nä men, jag betalar" när folk bjöd middag. Jag tackade ja istället. Jag slutade hålla inne med mina egna bekymmer till förmån för att lyssna och människor tycktes mer tillfreds med det. Jag hade inte längre kontrollen. Min stolthet har alltid triggat mig att vara klippan när det blåser. Andra fick hjälpa mig. Det kan jag säga var svårare än att ge för då märker man hur mycket stolthet man är konstruerad med och det är ingen rolig syn om man säger så. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag kände plötsligt ett flöde. På riktigt. Precis som man känner när man står i bäcken barbent och det killar mellan tårna. Ge och ta killade bildligen mellan mina tår och det har gett konkreta resultat.
Den senaste tiden har jag på många mystiska vis fått tillbaka ord, tankar, pengar, gåvor och annat jag gett, även när jag själv knappt haft något. Jag känner mig inte fattig längre, inte ens när jag är fattig. Det är som att detta med rikedom är mer ett mentalt tillstånd än konkreta pengar i plånboken. Så handlar det inte bara om pengar utan om support, uppmuntran, stöd och tillgivenhet som kommer från helt oväntade håll. Så blåste bekymren om jag skadat mina barn på något sätt med att ge för mycket av den här dagens bekräftelse. Dottern har planerat en dyr klänning till min födelsedag och återigen kom svårigheten att ta emot upp. Hon är mitt barn och jag bekymrar mig för hennes ekonomi, och ingen mamma förväntar sig att få tillbaka av det man gett för man har gett ifrån sitt hjärta till sina barn. Men hjärtat smälter när hon säger. "Jag vill ge igen för tänk så mycket jag fått av dig." För mig är det en stor dag. Det är inte bara pengar och utan det är en bekräftelse på att ställa upp, vara närvarande i allt man gör och säger ger frukt. För mig är det i alla fall som ett betyg.
