Den här julen har gått i tecknet "chockartat uppvaknande" för min del. Jag hade faktiskt ingen aning om att svenska folket bestod av så stor del barn. 74 procent tycker att de inte fått en riktigt jul utan Disneys oklippta version. Det säger ingenting om rasism, anti-rasism, Disney eller julen. Däremot säger det allt om mognadsnivån hos svenska folket."Jag blev rädd för de jag känner", skriver Fridah Jonsson i Metro och jag säger detsamma. Även de som annars har sunda åsikter och inte är några SD:are blir plötsligt upprörda för att de inte får sin Disney-version på julafton. Av den anledningen tar de sig lika plötsligt rätten att bestämma vad människor med asiatiskt, afrikanskt och judiskt usrpung blir kränkta av. De bortklippta sekunderna hånas och skämtas om och man har helt oväntat tappat sin vanliga respekt och förståelse.
Att barn upp till tretton år kan uppröras och känna att de inte får samma julstämning utan den vanliga Disney-versionen. Det kan jag köpa, men vid vuxna människor går min gräns för förståelse. Sådana uppenbara tecken på infantilitet, att man har hängt upp sin julstämning på ett barnprogram när man är vuxen är inte okej. Då bör man tänka om och verkligen ta sig en funderare över vad ordet tradition betyder. Vidare så är den egoism, att andra ska stå ut med förnedring och förnedrande karikatyrer för att man själv vill ha ett visst barnprogram till jul, också ett tecken på att extrem omognad. Att så stor procent saknar mognad förvånade mig. Ja, till och med chockade mig, en stund tills jag tänkte efter och insåg att det är förklaringen till att vårt samhälle i mångt och mycket ser ut som det gör och att debatten ofta är på väldigt låg nivå.
Det är inte bara Blondin-Bella som är korkad när hon bloggar om att ta bort även "Karl-Bertil Jonssons Julafton" för att Karl-Bertil stjäl. Det är inte bara hon som är på ett barns nivå när hon analyserar programmet. Tage Danielsson gjorde aldrig någon hemlighet av att han är socialist och inte heller någon hemlighet av att "Karl-Bertil" går ut på att kritisera kapitalismens stölder från folket på gräsrotsnivå, som sedan Karl-Bertil stjäl tillbaka. Att programmet handlar om fördelningspolitik i gammal Robin Hood-anda har till och med högerpolitiker förstått genom tiderna. För bara trettio år sedan var det en självklarhet för allmänheten att nazist-flaggan mot slutet är en symbol för högerns frotterande med extremhögern i en tid då nazismen satt vid regeringsmakten i Tyskland, och att både kapitalistiska och nazistiska tanken förlorar medan den socialistiska tanken vinner med Karl-Bertils insatser. DET är poängen, inget annat. "Karl-Bertil" är skriven under vänstervågen och hänvisar till en tid tjugo år tillbaka och talar varken för stölder eller nazism, tvärtom talar den om rättvisa och samhällsansvar. Hur svårt kan det vara? Men nu tycks man inte förstå ett jota av detta och den historielösheten skrämmer mig till döds. Ska vi klippa bort hela Karl-Bertil eller bara nazist-flaggan får vi klippa bort flaggan eller hela Killing-gänget när de driver med nazismen, eller klippa bort alla som har haft en åsikt innan 1995. Bara och endast för att vi inte förstår innehållet längre? Slå upp i Wikipedia och läs på, kanske man ska säga i en tid då en sajt på nätet är vår främsta informationskälla i det stormande hav av information vi aldrig någonsin haft i vår historia. Brist på information har varit ett samhällshot, idag är brist på kraft att söka information samhällshotet, skulle jag vilja säga.
Genom tiderna har vi sett det största hotet mot samhället i regeringsmakten och det är inte så märkligt. Efter andra världskriget skrevs många framtidsvisioner, bland annat Fahrenheit 451. För de som inte känner till boken kan jag säga att den handlar om ett samhälle som blivit fördummat och lättstyrt för att regeringsmakten bränner böcker. Brandsoldaterna släcker inga bränder längre, de tänder bränder, de bränner böcker. Brandsoldaterna är som poliser och letar upp förbjudna böcker hos medborgarna. De är klädda som gamla nazister och de har också likartad människosyn. Det är inte alls märkligt att en framtidsvision målas upp så när den är skriven strax efter kriget, i en tid då man sett våld och hot, och hur det tystat människor.
Vi kunde då inte föreställa oss att i framtiden skulle det största hotet inte vara regeringsmaktens förbud utan vår egen lättja, egoism och inte minst infantilitet, men där är vi nu. Efter vi genomlidit våld, misär och fattigdom i gamla Fattigsverige, efter vi har genomlidit krigshot, dödshot och åsiktsförbud under Kalla kriget, byggde vi upp ett Välfärdssverige och där är vi nu. 2012 avslutas med att Sveriges befolkning inte upprörs av utanförskap, fattiga barn och supande föräldrar under julen, utan det starkaste engagemanget och rättspatoset brinner när vi inte får se ett barnprogram på det sätt vi brukar. Jag vet att tidningar slår upp detta och gör en grej av det, men jag säger som Fridha Jonsson i Metro, jag har chockats även av min omgivning. Det finns såklart även de i min omgivning som har andra bekymmer än Disney på julafton och som inte hängt upp sin tradition på ett barnprogram, men rent generellt kan jag nog ändå säga att det här, som sagt, förvånade mig till en början och när så insåg jag att det är ett samhällsproblem. Ett samhällsproblem jag känt av och sett men inte förstått vidden av förrän nu, och det samhällsproblemet heter infantilitet.
Att barn upp till tretton år kan uppröras och känna att de inte får samma julstämning utan den vanliga Disney-versionen. Det kan jag köpa, men vid vuxna människor går min gräns för förståelse. Sådana uppenbara tecken på infantilitet, att man har hängt upp sin julstämning på ett barnprogram när man är vuxen är inte okej. Då bör man tänka om och verkligen ta sig en funderare över vad ordet tradition betyder. Vidare så är den egoism, att andra ska stå ut med förnedring och förnedrande karikatyrer för att man själv vill ha ett visst barnprogram till jul, också ett tecken på att extrem omognad. Att så stor procent saknar mognad förvånade mig. Ja, till och med chockade mig, en stund tills jag tänkte efter och insåg att det är förklaringen till att vårt samhälle i mångt och mycket ser ut som det gör och att debatten ofta är på väldigt låg nivå.
Det är inte bara Blondin-Bella som är korkad när hon bloggar om att ta bort även "Karl-Bertil Jonssons Julafton" för att Karl-Bertil stjäl. Det är inte bara hon som är på ett barns nivå när hon analyserar programmet. Tage Danielsson gjorde aldrig någon hemlighet av att han är socialist och inte heller någon hemlighet av att "Karl-Bertil" går ut på att kritisera kapitalismens stölder från folket på gräsrotsnivå, som sedan Karl-Bertil stjäl tillbaka. Att programmet handlar om fördelningspolitik i gammal Robin Hood-anda har till och med högerpolitiker förstått genom tiderna. För bara trettio år sedan var det en självklarhet för allmänheten att nazist-flaggan mot slutet är en symbol för högerns frotterande med extremhögern i en tid då nazismen satt vid regeringsmakten i Tyskland, och att både kapitalistiska och nazistiska tanken förlorar medan den socialistiska tanken vinner med Karl-Bertils insatser. DET är poängen, inget annat. "Karl-Bertil" är skriven under vänstervågen och hänvisar till en tid tjugo år tillbaka och talar varken för stölder eller nazism, tvärtom talar den om rättvisa och samhällsansvar. Hur svårt kan det vara? Men nu tycks man inte förstå ett jota av detta och den historielösheten skrämmer mig till döds. Ska vi klippa bort hela Karl-Bertil eller bara nazist-flaggan får vi klippa bort flaggan eller hela Killing-gänget när de driver med nazismen, eller klippa bort alla som har haft en åsikt innan 1995. Bara och endast för att vi inte förstår innehållet längre? Slå upp i Wikipedia och läs på, kanske man ska säga i en tid då en sajt på nätet är vår främsta informationskälla i det stormande hav av information vi aldrig någonsin haft i vår historia. Brist på information har varit ett samhällshot, idag är brist på kraft att söka information samhällshotet, skulle jag vilja säga.
Genom tiderna har vi sett det största hotet mot samhället i regeringsmakten och det är inte så märkligt. Efter andra världskriget skrevs många framtidsvisioner, bland annat Fahrenheit 451. För de som inte känner till boken kan jag säga att den handlar om ett samhälle som blivit fördummat och lättstyrt för att regeringsmakten bränner böcker. Brandsoldaterna släcker inga bränder längre, de tänder bränder, de bränner böcker. Brandsoldaterna är som poliser och letar upp förbjudna böcker hos medborgarna. De är klädda som gamla nazister och de har också likartad människosyn. Det är inte alls märkligt att en framtidsvision målas upp så när den är skriven strax efter kriget, i en tid då man sett våld och hot, och hur det tystat människor.
Vi kunde då inte föreställa oss att i framtiden skulle det största hotet inte vara regeringsmaktens förbud utan vår egen lättja, egoism och inte minst infantilitet, men där är vi nu. Efter vi genomlidit våld, misär och fattigdom i gamla Fattigsverige, efter vi har genomlidit krigshot, dödshot och åsiktsförbud under Kalla kriget, byggde vi upp ett Välfärdssverige och där är vi nu. 2012 avslutas med att Sveriges befolkning inte upprörs av utanförskap, fattiga barn och supande föräldrar under julen, utan det starkaste engagemanget och rättspatoset brinner när vi inte får se ett barnprogram på det sätt vi brukar. Jag vet att tidningar slår upp detta och gör en grej av det, men jag säger som Fridha Jonsson i Metro, jag har chockats även av min omgivning. Det finns såklart även de i min omgivning som har andra bekymmer än Disney på julafton och som inte hängt upp sin tradition på ett barnprogram, men rent generellt kan jag nog ändå säga att det här, som sagt, förvånade mig till en början och när så insåg jag att det är ett samhällsproblem. Ett samhällsproblem jag känt av och sett men inte förstått vidden av förrän nu, och det samhällsproblemet heter infantilitet.
