Idag diskuterades vad vi har för förväntningar. Det händer att människor förväntar sig att någon med utländskt namn inte kan tala svenska. Det händer att människor förväntar sig att kvinnor inte kan något om motorer och det händer att vissa tror att alla från Afrika har rytmen i blodet. Då och då händer det ju att man har rätt. En del kvinnor kan ingenting om motorer. Men det händer minst lika ofta att man har fel. Det händer för den delen oftare.
Fördomar är ett måste för att vi inte ska förlora förståndet. Vi kan inte leva med förutsättningen att allt kan hända, då blir man ju knäckt av oro förvirring och konstant adrenalinpåslag. Vi måste exempelvis förutsätta att solen går upp i morgon. Det är en ganska vanlig företeelse så det är inte ett antagande taget ur tomma luften, men ändå en dom på förhand. Vi vet egentligen inte om den gör det. Det är inte självklart. Samma sak gäller i fråga om tiden. Vi måste förutsätta att vi ska till jobbet nästa dag och börja klockan åtta. För det mesta så blir det så också, trots att egentligen precis allt kan hända som skulle kunna förhindra oss att inte komma någonstans på morgonen. Så långt håller fördomar, eller domar på förhand, oss friska och trygga.
Det är ju när vi helt fastnar i fördomar och gamla förutfattade meningar som det börjar bli fel och galet. Ibland skrattretande och ibland rent av kränkande. Att till exempel leva som kvinna innebär att varje dag få känna på hur det är att bli dömd på förhand. Man har en viss uppfattning om hur kvinnor är. Vi har kanske ännu fler uppfattningar om hur medelålders kvinnor är, och vi förväntas kunna vara på ett visst sätt mot dem.
I TV-programmet Ramp (ungdomsprogram) gjorde man ett test. Tre personer med olika etnisk bakgrund och kön fick ställa sig vid något som liknade en liten rak löpbana. Så läste programledaren upp vissa vanliga fraser i frågeform typ: "Har din åsikt blivit ifrågasatt på grund av ditt kön, "Du tycker så bara för att du är kille/tjej.". "Har du blivit kallad blatte." osv...Jag minns inte frågorna exakt men ni vet vad jag menar. Medtävlarna skulle svara ja eller nej på om de upplevt sig särbehandlade någon gång eller flera gånger i livet på olika sätt, och då skulle man ta ett steg fram på den lilla löpbana. Den enda som inte rörde sig alls var en vit, svensk kille. Han hade aldrig upplevt någon situation i livet då han känt sig särbehandlad. Det här var ändå ganska vanliga påståenden och frågor av skilda slag programledaren räknade upp, så man kan nog inte säga att det var särskilt arrangerat för att få ett visst resultat.
Det här lilla experimentet gav en bild av hur vanligt det är att vi blir särbehandlade av olika anledningar, men jag tror att det enda sättet att verkligen förstå särbehandling på djupet är kanske att göra som Dustin Hoffman gjorde i filmen Tootsie i början på åttiotalet. Han klädde ut sig till kvinna för att få en roll i en såpa. På vägen till rollen råkade han ut för en del saker som han aldrig skulle ha upplevt som man. Byta roller överhuvudtaget tror jag skulle göra susen, även på medelålders, vita män.
En man med pondus, vit, vithårig, lång och bredaxlad, i femtioåren kör sonika ut framför mig, med sin BMV, trots att jag har förkörsrätt, men inte bara det. Han stiger ur bilen och går fram till mig, efter att jag parkerat. Han har rock, kostym och slips och verkar ha suttit av sin karriär i konferenssalar och smaskat karameller, med tanke på pondusmagen. Han lutar sig fram lite för att markera att han vill ha ett ord med mig och säger: "Nu lilla gumman vimsade det du till det va? Det gäller att läsa skyltarna.". Ja, ni vet ju kvinnor vilka virrhönor vi är som inte kan köra bil, inte är läskunniga och som man också tar sig rätten att mästra. På en väldigt kort sekund förvandlades till Iskvinnan plötsligt. Mitt vanliga leende när främlingar vill mig något på stan dog, och mitt ena ögonbryn reste sig reflexmässigt och ögonen blev smala och svarta. "Ja, tyvärr vet inte jag vad du talar om. DU har väjningsplikt där." Jag nickade åt det håll vi kommit ifrån. Han såg också ditt det hållet vi nästan krockade för en stund sedan, och jag tyckte den där gula och trekantiga skylten log åt mig. Mannen blev lite spak. Inte för att jag spände ögonen i honom och slängde upp bildörren så den nästan tog magen på honom, utan för att han FAKTISKT hade fel. "Ja" muttrade han innan han harklade sig och sa: "Fast det borde vara förkörsrätt där.". Nu blev han plötsligt trafikpolis, när han egentligen borde bett mig om ursäkt och erkänna sitt misstag. Han hade nästan orsakat en bilolycka och också varit oförskämd till på köpet. Fast det kunde jag ju se mig i stjärnorna efter. Det hade han inga planer på att göra. Finns det inga gränser för självhävdelse, tänkte jag.
Det är ju sorgligt om vi ska fortsätta fostra pojkar till män som inte kan erkänna att de förlorat en diskussion eller erkänna ett fel. Det finns såklart olika grader i detta helvete. För vissa går det bra ändå och de har full respekt för sin omgivning, de kan erkänna en förlust och bjuda på sig själva och dömer inte så lätt. Men för vissa verkar det ju gå helt åt pipsvängen i den frågan. En del verkar utvecklar en självkänsla som en amöba utvecklar hjärna, och när man inte utvecklar självkänsla, hjärna med för den delen, kan man heller inte utveckla förmåga att tänka utan räta mönster. I självhävdelsens värld tycks människor vara stereotyper i en B-film och händelserna regisseras av dem själva. Gud så trist, det måste vara roligare att leva med karaktärer i film man inte vet hur den slutar, även om det betyder att stereotyperna ibland tar sig huvudrollen vid ett och annat gästspel.
Fördomar är ett måste för att vi inte ska förlora förståndet. Vi kan inte leva med förutsättningen att allt kan hända, då blir man ju knäckt av oro förvirring och konstant adrenalinpåslag. Vi måste exempelvis förutsätta att solen går upp i morgon. Det är en ganska vanlig företeelse så det är inte ett antagande taget ur tomma luften, men ändå en dom på förhand. Vi vet egentligen inte om den gör det. Det är inte självklart. Samma sak gäller i fråga om tiden. Vi måste förutsätta att vi ska till jobbet nästa dag och börja klockan åtta. För det mesta så blir det så också, trots att egentligen precis allt kan hända som skulle kunna förhindra oss att inte komma någonstans på morgonen. Så långt håller fördomar, eller domar på förhand, oss friska och trygga.
Det är ju när vi helt fastnar i fördomar och gamla förutfattade meningar som det börjar bli fel och galet. Ibland skrattretande och ibland rent av kränkande. Att till exempel leva som kvinna innebär att varje dag få känna på hur det är att bli dömd på förhand. Man har en viss uppfattning om hur kvinnor är. Vi har kanske ännu fler uppfattningar om hur medelålders kvinnor är, och vi förväntas kunna vara på ett visst sätt mot dem.
I TV-programmet Ramp (ungdomsprogram) gjorde man ett test. Tre personer med olika etnisk bakgrund och kön fick ställa sig vid något som liknade en liten rak löpbana. Så läste programledaren upp vissa vanliga fraser i frågeform typ: "Har din åsikt blivit ifrågasatt på grund av ditt kön, "Du tycker så bara för att du är kille/tjej.". "Har du blivit kallad blatte." osv...Jag minns inte frågorna exakt men ni vet vad jag menar. Medtävlarna skulle svara ja eller nej på om de upplevt sig särbehandlade någon gång eller flera gånger i livet på olika sätt, och då skulle man ta ett steg fram på den lilla löpbana. Den enda som inte rörde sig alls var en vit, svensk kille. Han hade aldrig upplevt någon situation i livet då han känt sig särbehandlad. Det här var ändå ganska vanliga påståenden och frågor av skilda slag programledaren räknade upp, så man kan nog inte säga att det var särskilt arrangerat för att få ett visst resultat.
Det här lilla experimentet gav en bild av hur vanligt det är att vi blir särbehandlade av olika anledningar, men jag tror att det enda sättet att verkligen förstå särbehandling på djupet är kanske att göra som Dustin Hoffman gjorde i filmen Tootsie i början på åttiotalet. Han klädde ut sig till kvinna för att få en roll i en såpa. På vägen till rollen råkade han ut för en del saker som han aldrig skulle ha upplevt som man. Byta roller överhuvudtaget tror jag skulle göra susen, även på medelålders, vita män.
En man med pondus, vit, vithårig, lång och bredaxlad, i femtioåren kör sonika ut framför mig, med sin BMV, trots att jag har förkörsrätt, men inte bara det. Han stiger ur bilen och går fram till mig, efter att jag parkerat. Han har rock, kostym och slips och verkar ha suttit av sin karriär i konferenssalar och smaskat karameller, med tanke på pondusmagen. Han lutar sig fram lite för att markera att han vill ha ett ord med mig och säger: "Nu lilla gumman vimsade det du till det va? Det gäller att läsa skyltarna.". Ja, ni vet ju kvinnor vilka virrhönor vi är som inte kan köra bil, inte är läskunniga och som man också tar sig rätten att mästra. På en väldigt kort sekund förvandlades till Iskvinnan plötsligt. Mitt vanliga leende när främlingar vill mig något på stan dog, och mitt ena ögonbryn reste sig reflexmässigt och ögonen blev smala och svarta. "Ja, tyvärr vet inte jag vad du talar om. DU har väjningsplikt där." Jag nickade åt det håll vi kommit ifrån. Han såg också ditt det hållet vi nästan krockade för en stund sedan, och jag tyckte den där gula och trekantiga skylten log åt mig. Mannen blev lite spak. Inte för att jag spände ögonen i honom och slängde upp bildörren så den nästan tog magen på honom, utan för att han FAKTISKT hade fel. "Ja" muttrade han innan han harklade sig och sa: "Fast det borde vara förkörsrätt där.". Nu blev han plötsligt trafikpolis, när han egentligen borde bett mig om ursäkt och erkänna sitt misstag. Han hade nästan orsakat en bilolycka och också varit oförskämd till på köpet. Fast det kunde jag ju se mig i stjärnorna efter. Det hade han inga planer på att göra. Finns det inga gränser för självhävdelse, tänkte jag.
Det är ju sorgligt om vi ska fortsätta fostra pojkar till män som inte kan erkänna att de förlorat en diskussion eller erkänna ett fel. Det finns såklart olika grader i detta helvete. För vissa går det bra ändå och de har full respekt för sin omgivning, de kan erkänna en förlust och bjuda på sig själva och dömer inte så lätt. Men för vissa verkar det ju gå helt åt pipsvängen i den frågan. En del verkar utvecklar en självkänsla som en amöba utvecklar hjärna, och när man inte utvecklar självkänsla, hjärna med för den delen, kan man heller inte utveckla förmåga att tänka utan räta mönster. I självhävdelsens värld tycks människor vara stereotyper i en B-film och händelserna regisseras av dem själva. Gud så trist, det måste vara roligare att leva med karaktärer i film man inte vet hur den slutar, även om det betyder att stereotyperna ibland tar sig huvudrollen vid ett och annat gästspel.
