Läste kommentarer idag till ett inlägg om självkänsla och det förvånad mig hur olika vi kan se på detta ämne. Det var bland annat en kommentar som löd ungefär såhär: "Jag har inte tid att vara så självupptagen narcissist att jag är nöjd bara jag älskar mig själv.". Sedan när älskar narcissister sig själva? Min erfarenhet, och den är lång av narcissisten, är att det är just det de inte gör. Att blanda ihop ett starkt ego med självkänsla är att blanda ihop päron och äpplen.
Fast allra först innan jag kommer in på ego och självkänsla skulle jag vilja skilja på självkänsla och självförtroende. Det är skillnad mellan att ha en stark känsla för vem man är och vara stolt över det och ha förtroende för vad man klarar av. Narcissister har ofta gott självförtroende eftersom de får så mycket bekräftelse av sin omgivning. De har inte sällan många som beundrar dem och ser upp till dem. De omger sig också med framgångsrika personer och satsar ofta sin charm på de som kan ge dem något, resten droppar de. Allt det här har ju ingenting med självkärlek att göra. Blondinbella och Carolina Gynning talar om ge kvinnor egoboost som det vore hälsosamt för självkänslan. Båda rider på sitt utseende och ger narcissismen ett ansikte. Det är i princip det jag kan se att de bidrar med. Att älska sig själv med deras råd är således detsamma som att försöka elda ett slott med toapapper i en kakelugn.
En narcissist är uppblåst som en ballong och det är ytterst lätt att peta hål på bubblan. Det finns ingenting som håller dem samman i stark känsla av självacceptans, ödmjukhet eller tolerans. Ingenting som de kan luta sig tillbaka mot och känna självrespekt eftersom de hela tiden har sålt den på vägen när man manipulerat sig fram på olika sätt. Samt använt enkla yttre attribut för att vinna framgång. Det är ingen match. Det klarar vem som. Själva utmaningen kommer förs när vi ska älska det som inte är vackert hos oss själva. Hur gör vi då?
Jag uppfattar självkärlek som ett ganska digert jobb för oss alla. Det finns saker hos oss i våra själar vi har svårt att acceptera eller förnekar. Det är inte roligt alltid att se sig själv i spegeln och upptäcka saker som man tycker är obehagligt pinsamt eller skäms för hos sig själv. Det skulle en narcissist aldrig göra för eftersom de inte är det minsta skamtåliga. Men det är inte förrän vi kan omfamna den vi är fullt ut som vi kan säga att vi kan älska oss själva, och då menar jag inte att vi måste ändra det vi ser hos oss själva som inte är så fint. Vi måste älska det som är fult också lika mycket som det som är vackert. Det är ju det som gör kärlek så fantastisk och alltigenom helande. Den har inga krav. Det handlar om att bara vara den man är åt alla håll och kanter.
Vi kan inte säga att vi älskar någon annan heller ifall vi inte också älskar den andras brister. För då är det något annat än kärlek.Kärleken är inte bara förväxlingsbar, den har också många ansikten och är en stark drivkraft. Mycket starkare än den värsta cyklon och ska vi bli bra på att hantera en sådan mäktig har vi inget annat val än låta kärleken komma in i våra egna hjärtan. Såklart kan vi älska någon om vi inte älskar oss själva. Det händer hela tiden men vi kan inte hantera kärleken. Så länge vi inte älskar oss själva kommer möten att sluta i någon slags tomhet eller besvikelse. För vi kan inte tala om kärlek annars eftersom vi inte är bekant med den förrän vi känner kärlek till oss själva. Det är då allt faller på plats och all osäkerhet, tvivel och grubblerier försvinner och svaren på livets gåtor finns där.
Om vi vill kan vi hoppa över det besvärliga jobbet att älska oss själva fullt- Vi kan bli lyckliga ändå en tid men förr eller senare så inträder tristessen och hur många äktenskap som helst slutar med att man tappat intresset för varandra och lever var sitt liv. Det finns ingen annan universalkur mot sådan utveckling än den att älska sig själv som man är för då ser man andra som de är, och då händer något magiskt. Med bättre glasögon blir den man har bredvid sig så mycket intressantare och spännande och mer outgrundlig än vad man någonsin kunnat anat. Vi lever med ofta med känsloregister vi känner till och tror att "det blir inte mer än såhär". Med andra ord vet de flesta av oss inte vad vi faktiskt kan känna och hur levande och uppfylld man kan bli bara av att gå inåt ett tag. Det kan ske under. Insatsen är liten för ett sådat spännande inre obegränsat äventyr när man lämnat egobubblans rastgård där man bara man själv får rum. Det bästa är att det inte är floskler utan en sanning värd sitt pris.
Fast allra först innan jag kommer in på ego och självkänsla skulle jag vilja skilja på självkänsla och självförtroende. Det är skillnad mellan att ha en stark känsla för vem man är och vara stolt över det och ha förtroende för vad man klarar av. Narcissister har ofta gott självförtroende eftersom de får så mycket bekräftelse av sin omgivning. De har inte sällan många som beundrar dem och ser upp till dem. De omger sig också med framgångsrika personer och satsar ofta sin charm på de som kan ge dem något, resten droppar de. Allt det här har ju ingenting med självkärlek att göra. Blondinbella och Carolina Gynning talar om ge kvinnor egoboost som det vore hälsosamt för självkänslan. Båda rider på sitt utseende och ger narcissismen ett ansikte. Det är i princip det jag kan se att de bidrar med. Att älska sig själv med deras råd är således detsamma som att försöka elda ett slott med toapapper i en kakelugn.
En narcissist är uppblåst som en ballong och det är ytterst lätt att peta hål på bubblan. Det finns ingenting som håller dem samman i stark känsla av självacceptans, ödmjukhet eller tolerans. Ingenting som de kan luta sig tillbaka mot och känna självrespekt eftersom de hela tiden har sålt den på vägen när man manipulerat sig fram på olika sätt. Samt använt enkla yttre attribut för att vinna framgång. Det är ingen match. Det klarar vem som. Själva utmaningen kommer förs när vi ska älska det som inte är vackert hos oss själva. Hur gör vi då?
Jag uppfattar självkärlek som ett ganska digert jobb för oss alla. Det finns saker hos oss i våra själar vi har svårt att acceptera eller förnekar. Det är inte roligt alltid att se sig själv i spegeln och upptäcka saker som man tycker är obehagligt pinsamt eller skäms för hos sig själv. Det skulle en narcissist aldrig göra för eftersom de inte är det minsta skamtåliga. Men det är inte förrän vi kan omfamna den vi är fullt ut som vi kan säga att vi kan älska oss själva, och då menar jag inte att vi måste ändra det vi ser hos oss själva som inte är så fint. Vi måste älska det som är fult också lika mycket som det som är vackert. Det är ju det som gör kärlek så fantastisk och alltigenom helande. Den har inga krav. Det handlar om att bara vara den man är åt alla håll och kanter.
Vi kan inte säga att vi älskar någon annan heller ifall vi inte också älskar den andras brister. För då är det något annat än kärlek.Kärleken är inte bara förväxlingsbar, den har också många ansikten och är en stark drivkraft. Mycket starkare än den värsta cyklon och ska vi bli bra på att hantera en sådan mäktig har vi inget annat val än låta kärleken komma in i våra egna hjärtan. Såklart kan vi älska någon om vi inte älskar oss själva. Det händer hela tiden men vi kan inte hantera kärleken. Så länge vi inte älskar oss själva kommer möten att sluta i någon slags tomhet eller besvikelse. För vi kan inte tala om kärlek annars eftersom vi inte är bekant med den förrän vi känner kärlek till oss själva. Det är då allt faller på plats och all osäkerhet, tvivel och grubblerier försvinner och svaren på livets gåtor finns där.
Om vi vill kan vi hoppa över det besvärliga jobbet att älska oss själva fullt- Vi kan bli lyckliga ändå en tid men förr eller senare så inträder tristessen och hur många äktenskap som helst slutar med att man tappat intresset för varandra och lever var sitt liv. Det finns ingen annan universalkur mot sådan utveckling än den att älska sig själv som man är för då ser man andra som de är, och då händer något magiskt. Med bättre glasögon blir den man har bredvid sig så mycket intressantare och spännande och mer outgrundlig än vad man någonsin kunnat anat. Vi lever med ofta med känsloregister vi känner till och tror att "det blir inte mer än såhär". Med andra ord vet de flesta av oss inte vad vi faktiskt kan känna och hur levande och uppfylld man kan bli bara av att gå inåt ett tag. Det kan ske under. Insatsen är liten för ett sådat spännande inre obegränsat äventyr när man lämnat egobubblans rastgård där man bara man själv får rum. Det bästa är att det inte är floskler utan en sanning värd sitt pris.
