Jag har skrivit många gånger om detta att se människor som de är. Men vad innebär det egentligen? Säkert är det som allt annat en tolkningsfråga. För mig handlar det till stor del om att göra människor i min omgivning intressantare. Hur då kanske du tänker? Ja låt mig förklara.
Människor omkring oss, helst de i vår omedelbara närhet löper risk att bli tagna för givet. Så för givet att vänner inte ger oss något eller att vi inte tänder på vår partner längre. Vi har slutat se det fantastiska med människor omkring oss och det sätter vår relation på spel.
Vi lär känna någon, vi gifter oss med exempelvis. Men under tiden förändras vi. Anna Wahlgren sa en gång att "ni gubbar tar en risk när ni gifter er med unga tjejer". Hon menade att med tjugo år åldersskillnad så är man inte i samma fas. I ungdomsåren förändras man snabbare än i medelåldern och det kommer hända saker med den här tjejen som gör att hennes föreställningsvärld förändras och hon kommer göra slut förr eller senare eftersom hon behöver utvecklas. Men "gubbarna" blev arga på henne. De visste vem de äktat mer än Anna gjorde. Hon skulle inte komma här och komma. Nej, kanske inte men hon har en poäng och den är tydlig när det handlar om åldersskillnad men fenomenet existerar i alla relationer där man inte alltid håller jämna steg med varandra, och de relationerna är mångt mycket fler än de man faktiskt gör det.
För vad vet vi om den människa man lever med om vi inte ens vet tillräckligt om oss själva? Man kan leva i ett bra äktenskap i tjugo år tills en dag då någon av parterna kommer hem och säger att han eller hon är kär i en annan och vill skiljas. Det händer hela tiden och vi måste fråga oss varför och inte bara döma ut det som "misslyckade relationer". För det är först när det händer oss själva vi inser att det kan hända vem som helst.
Tjugo år har gjort oss trygga i att vi tror vi känner den här personen vi lever med, men när den dagen kommer och han eller hon vill skiljas kommer frågorna. Hur många som helst upplever den där känslan av att: vem har jag levt med i alla år, jag trodde jag kände henne eller honom? Vi kan se detta som ett svek eller ett brott och anklaga andra för vad de ställer till i våra liv men i slutänden kommer vi ändå fråga oss själva vad vi tillåtit och hur det här kom sig. Vad gjorde jag för att det skulle bli såhär mellan oss? Kanske man inte kunnat göra så mycket annorlunda. Det är svårt att svara på för det beror på så många faktorer men ett är säkert när sådant händer som får oss chockade över vad andra kan ställa till i våra liv så är det bästa att tolka det som en väckarklocka.
Det hela är i vilket fall fullbordat avslöjande om oss och om relationens status och vi har fått möjligheten att se relationen med öppna ögon. Innan har uppenbarligen mycket varit dolt för oss då vi antingen inte velat eller inte kunnat se den andra så som den faktiskt är. Den andra har haft andra behov, drömmar och längtan än vi trodde. Den personen har haft sidor och personlighetsdrag som vi inte varit medvetna om. Vid detta uppvaknande inser vi med andra ord att vi kanske är mer förändrade av detta än vår partner, den kanske bara äntligen gått ur garderoben och vill leva som den alltid drömt om? Det här behöver inte vara negativt. Det här ofta inte så negativt som vi vill göra det till. Det här kan vara en befrielse för alla inblandade. För alla förändras oavsett om vi tänker på det eller inte, vi får nya och andra behov. På tjugo eller trettio år kan mycket hända om vi inte ser upp och uppdaterar på vägen.
Det är inte sant att man var bättre på att hålla ihop ett äktenskap förr då vi inte hade så många skilsmässor..Väldigt många både förr och nu lever separata liv istället. För man har tappat bort varandra på vägen och det kan vara en stor ansträngning att lära känna varandra på nytt. Ibland kan det också vara ödesdigert att fortsätta i samma hjulspår tillsammans. För av olika anledningar kan vi tappa bort oss själva på vägen och inte ha en aning om vem man i grund och botten är och det är ingen bra grund att stå på när man ska lära känna någon annan.
En del, helst män, sätter ofta sin fru på piedestal. De gör en drömkaraktär av sin fru, talar om henne som Guds gåva till männen och så vidare. Det kan ju vara vackert men det hemskt för frun för hon vill förmodligen inte bli älskad bara för sina vackra sidor utan också för sina fula sidor.
Att ta bort skygglapparna och se det vi inte klarar se är kärnan i det jag menar med att "se människor som de är". Det gör kanske inte så mycket om vi förskönar arbetskamrater men gör vi detsamma med den vi har hemma vid köksbordet tror jag vi inte skapar goda förutsättningar för kärlek. Jag tror att en attitydförändring måste till då helt enkelt för att slippa obehagliga överraskningar.
Extremfallen är inte det vanligaste för annars skulle man inte kalla dem för extremfall men de säger något till oss alla. Jag kände en tjej en gång som på den korta tid vi umgicks hade fyra andra män på raken. Hon var mer eller mindre beroende av kicken otroheten gav henne. När hennes man kom på henne erkände hon en affär och då kanske hon under tjugo års tid haft minst tjugo.Han trodde henne och hon sa att han inte led av det han inte visste. Okej, det gör han inte men något händer med en relation när man ljuger och det ligger hundar begravda här och var, och det som händer är att man tar ett steg från relationen. Så är det. Sen kan det utvecklas olika beroende vad man gör med den tanken men även om man inte ser sig som otrogen bara i tanken så har man tagit ett steg från relationen, och är man konstant otrogen har man tagit så många steg så det är frågan om ifall man har en relation hur mycket gift man än är. Då är äktenskapet mer eller mindre bara en anständighetskuliss för omgivningen Den här otrogna kvinnans man hade ju ingen aning om vem han låg bredvid om nätterna.Kanske hon var otrogen för att han inte var intresserad av att lära känna henne så hon behövde bekräftelse eller var båda vän av enkla lösningar. Vad vet jag? Det är inget äktenskap värt namnet hur som helst. Det är två främlingar som delar vardag skulle jag vilja säga.
Men jag skulle ändå inte vilja säga att trohet har något med äktenskapslöfte att göra i grund och botten. Trohet kan bara vara synonymt med ärlighet och öppenhet. Kan man prata om att man vill vara friare i en relation och båda köper det så är det väl okej.Det beror ju alldeles på vilken typ av relation man vill ha och vad det gäller det så lever vi faktiskt i ett samhälle där vi är fria att välja och det tycker jag är något vi bör vårda. Vi har möjlighet att på många nivåer vara fria och öppna i våra relationer eftersom vi inte har lika många regler att följa och fördömanden att undvika som för hundra år sedan. Då menar jag inte nödvändigtvis sexuellt fria utan fria att vara den vi är och om det blir på bekostnad av någon annans behov eller inte har mer med mognad att göra än samhällskrav idag. Ifall man kan se den andras behov, lyssna och stå undan ibland ge mer än man tar så har man plötsligt en intressantare människa framför sig än vad man trodde från början. Det är ingen quick fix utan kanske kräver att man gör upp med sina egna starka behov av vad det nu kan vara: bekräftelse, omsorg, uppmärksamhet. En del klarar inte det för de har nog med sig själva. De kan inte glömma sig själva för en stund och intressera sig för andra. Det är ändå rätt vanligt att man på det sättet egentligen söker en ersättare för mamma eller pappa än en jämbördig partner. En del tjejer vill för alltid vara pappas flicka och en del killar vill för alltid se upp till en mamma, inte minst en jungfrulig mamma. Ja, ni kanske tycker jag överdriver men jag har sett många exempel på det jag talat om i den här texten. För vi vill så mycket när vi går ner från altaret men väl där nere hindrar våra egna starka behov och förställningar om andra och oss själva vår lycka och långvariga relationer är därför som demokrati De behöver ständigt uppdateras, ständigt lära kännas på nytt för att det ska hållas friskt och fräscht i sin innebörd. Det gäller i slutänden, tror jag, att vara mer trogen förändringen än något annat.
Människor omkring oss, helst de i vår omedelbara närhet löper risk att bli tagna för givet. Så för givet att vänner inte ger oss något eller att vi inte tänder på vår partner längre. Vi har slutat se det fantastiska med människor omkring oss och det sätter vår relation på spel.
Vi lär känna någon, vi gifter oss med exempelvis. Men under tiden förändras vi. Anna Wahlgren sa en gång att "ni gubbar tar en risk när ni gifter er med unga tjejer". Hon menade att med tjugo år åldersskillnad så är man inte i samma fas. I ungdomsåren förändras man snabbare än i medelåldern och det kommer hända saker med den här tjejen som gör att hennes föreställningsvärld förändras och hon kommer göra slut förr eller senare eftersom hon behöver utvecklas. Men "gubbarna" blev arga på henne. De visste vem de äktat mer än Anna gjorde. Hon skulle inte komma här och komma. Nej, kanske inte men hon har en poäng och den är tydlig när det handlar om åldersskillnad men fenomenet existerar i alla relationer där man inte alltid håller jämna steg med varandra, och de relationerna är mångt mycket fler än de man faktiskt gör det.
För vad vet vi om den människa man lever med om vi inte ens vet tillräckligt om oss själva? Man kan leva i ett bra äktenskap i tjugo år tills en dag då någon av parterna kommer hem och säger att han eller hon är kär i en annan och vill skiljas. Det händer hela tiden och vi måste fråga oss varför och inte bara döma ut det som "misslyckade relationer". För det är först när det händer oss själva vi inser att det kan hända vem som helst.
Tjugo år har gjort oss trygga i att vi tror vi känner den här personen vi lever med, men när den dagen kommer och han eller hon vill skiljas kommer frågorna. Hur många som helst upplever den där känslan av att: vem har jag levt med i alla år, jag trodde jag kände henne eller honom? Vi kan se detta som ett svek eller ett brott och anklaga andra för vad de ställer till i våra liv men i slutänden kommer vi ändå fråga oss själva vad vi tillåtit och hur det här kom sig. Vad gjorde jag för att det skulle bli såhär mellan oss? Kanske man inte kunnat göra så mycket annorlunda. Det är svårt att svara på för det beror på så många faktorer men ett är säkert när sådant händer som får oss chockade över vad andra kan ställa till i våra liv så är det bästa att tolka det som en väckarklocka.
Det hela är i vilket fall fullbordat avslöjande om oss och om relationens status och vi har fått möjligheten att se relationen med öppna ögon. Innan har uppenbarligen mycket varit dolt för oss då vi antingen inte velat eller inte kunnat se den andra så som den faktiskt är. Den andra har haft andra behov, drömmar och längtan än vi trodde. Den personen har haft sidor och personlighetsdrag som vi inte varit medvetna om. Vid detta uppvaknande inser vi med andra ord att vi kanske är mer förändrade av detta än vår partner, den kanske bara äntligen gått ur garderoben och vill leva som den alltid drömt om? Det här behöver inte vara negativt. Det här ofta inte så negativt som vi vill göra det till. Det här kan vara en befrielse för alla inblandade. För alla förändras oavsett om vi tänker på det eller inte, vi får nya och andra behov. På tjugo eller trettio år kan mycket hända om vi inte ser upp och uppdaterar på vägen.
Det är inte sant att man var bättre på att hålla ihop ett äktenskap förr då vi inte hade så många skilsmässor..Väldigt många både förr och nu lever separata liv istället. För man har tappat bort varandra på vägen och det kan vara en stor ansträngning att lära känna varandra på nytt. Ibland kan det också vara ödesdigert att fortsätta i samma hjulspår tillsammans. För av olika anledningar kan vi tappa bort oss själva på vägen och inte ha en aning om vem man i grund och botten är och det är ingen bra grund att stå på när man ska lära känna någon annan.
En del, helst män, sätter ofta sin fru på piedestal. De gör en drömkaraktär av sin fru, talar om henne som Guds gåva till männen och så vidare. Det kan ju vara vackert men det hemskt för frun för hon vill förmodligen inte bli älskad bara för sina vackra sidor utan också för sina fula sidor.
Att ta bort skygglapparna och se det vi inte klarar se är kärnan i det jag menar med att "se människor som de är". Det gör kanske inte så mycket om vi förskönar arbetskamrater men gör vi detsamma med den vi har hemma vid köksbordet tror jag vi inte skapar goda förutsättningar för kärlek. Jag tror att en attitydförändring måste till då helt enkelt för att slippa obehagliga överraskningar.
Extremfallen är inte det vanligaste för annars skulle man inte kalla dem för extremfall men de säger något till oss alla. Jag kände en tjej en gång som på den korta tid vi umgicks hade fyra andra män på raken. Hon var mer eller mindre beroende av kicken otroheten gav henne. När hennes man kom på henne erkände hon en affär och då kanske hon under tjugo års tid haft minst tjugo.Han trodde henne och hon sa att han inte led av det han inte visste. Okej, det gör han inte men något händer med en relation när man ljuger och det ligger hundar begravda här och var, och det som händer är att man tar ett steg från relationen. Så är det. Sen kan det utvecklas olika beroende vad man gör med den tanken men även om man inte ser sig som otrogen bara i tanken så har man tagit ett steg från relationen, och är man konstant otrogen har man tagit så många steg så det är frågan om ifall man har en relation hur mycket gift man än är. Då är äktenskapet mer eller mindre bara en anständighetskuliss för omgivningen Den här otrogna kvinnans man hade ju ingen aning om vem han låg bredvid om nätterna.Kanske hon var otrogen för att han inte var intresserad av att lära känna henne så hon behövde bekräftelse eller var båda vän av enkla lösningar. Vad vet jag? Det är inget äktenskap värt namnet hur som helst. Det är två främlingar som delar vardag skulle jag vilja säga.
Men jag skulle ändå inte vilja säga att trohet har något med äktenskapslöfte att göra i grund och botten. Trohet kan bara vara synonymt med ärlighet och öppenhet. Kan man prata om att man vill vara friare i en relation och båda köper det så är det väl okej.Det beror ju alldeles på vilken typ av relation man vill ha och vad det gäller det så lever vi faktiskt i ett samhälle där vi är fria att välja och det tycker jag är något vi bör vårda. Vi har möjlighet att på många nivåer vara fria och öppna i våra relationer eftersom vi inte har lika många regler att följa och fördömanden att undvika som för hundra år sedan. Då menar jag inte nödvändigtvis sexuellt fria utan fria att vara den vi är och om det blir på bekostnad av någon annans behov eller inte har mer med mognad att göra än samhällskrav idag. Ifall man kan se den andras behov, lyssna och stå undan ibland ge mer än man tar så har man plötsligt en intressantare människa framför sig än vad man trodde från början. Det är ingen quick fix utan kanske kräver att man gör upp med sina egna starka behov av vad det nu kan vara: bekräftelse, omsorg, uppmärksamhet. En del klarar inte det för de har nog med sig själva. De kan inte glömma sig själva för en stund och intressera sig för andra. Det är ändå rätt vanligt att man på det sättet egentligen söker en ersättare för mamma eller pappa än en jämbördig partner. En del tjejer vill för alltid vara pappas flicka och en del killar vill för alltid se upp till en mamma, inte minst en jungfrulig mamma. Ja, ni kanske tycker jag överdriver men jag har sett många exempel på det jag talat om i den här texten. För vi vill så mycket när vi går ner från altaret men väl där nere hindrar våra egna starka behov och förställningar om andra och oss själva vår lycka och långvariga relationer är därför som demokrati De behöver ständigt uppdateras, ständigt lära kännas på nytt för att det ska hållas friskt och fräscht i sin innebörd. Det gäller i slutänden, tror jag, att vara mer trogen förändringen än något annat.
