I hela världen tror flertalet på ett liv efter detta men tittar vi vår omedelbara närhet tror jag de flesta säger att de känner fler som tror vi bara har ett liv. Ändå, trots att flertalet man känner säger sig tro på att vi bara har det här livet lever vi det ofta som vi hade flera att spendera. Jag tänker på hur många det är som ger upp sina drömmar eller nöjer sig med ett halvbra jobb, vänner, förhållande, sysselsättning och så vidare. Det är inte så att vi lever i en misär av fattigdom, vi har mat för dagen och vi har ganska ofta pengar till att resa eller utöva våra intressen. Ändå är det många som är missnöjda, mångt fler som skulle vilja göra något annat än gå till det jobb de har eller byta partner om de kunde. Vi tenderar till att hålla fast vid det vi inte är riktigt nöjda med istället för att söka det som tillfredsställer oss, som att det inte betyder så mycket vad vi gör nu, som vi tror att vi kan göra det "sen".
På någon nivå är vi alla offer för ett begränsat tänkande skulle jag vilja säga. Det är ganska många saker genom livet som lär oss att mångt och mycket inte är möjligt. En del har en omgivning som säger att man inte kan förverkliga sina drömmar, ibland är drömmarna så stora tycker vi själva också så vi slutar hoppas på dem. Men vad drömde du om när du var liten eller ung? Innan förnuftet lärt dig vad som är möjligt? Det är en fråga man kan fundera lite på. Ofta hittar vi våra innersta drömmar och önskningar nedpackade i en låda sedan tonåren. Det är inte ovanligt i alla fall.
Det pratas otroligt mycket om psykisk och fysisk hälsa. Vi hör hela tiden om hur vi ska leva för att leva bra och förståndigt. Vi ska ta olika kosttillskott, äta frukt och grönt, gå promenader och jogga. Vi ska inte ta på oss för mycket jobb och vi ska inte stressa. Men hur ofta hör vi expertisen uppmuntra oss att hålla fast vid våra drömmar? Inte ofta. Ibland hör man till och med skräckexempel av experter som tror det är farligt att romantisera livet på det sättet. Det är bra om vi har ett jobb vi trivs med så att vi kan få de pengar vi behöver för att kunna ha en bra fritid. Det är bra om vi är friska. En del är nöjda med det. Men för det mesta bara på ytan för att vi inte vill klaga. "Jag har det bra, jag har allt jag behöver och man ska inte kräva allt av livet." Varför inte det när vi bara lever en gång? Och vem har något emot eller mår dåligt av att de personliga drömmarna går i uppfyllelse? Ingen. För det ju så att är när vi börjar tala om personliga önskningar, det just du vill ha allra mest i hjärteroten det börjar bli intressant med begreppet att leva sunt. För det är att leva sunt att leva efter sina drömmar även om vi inte alltid tänker i de banorna. Det håller oss friska och ger oss en känsla av frihet, lycka och rikedom.
Men trots det gör oss lyckliga och vi inte har något emot att våra önskningar går i uppfyllelse så blir vi inte sällan lite irriterade på människor som ställer frågan om våra drömmar och vi kan även tycka det är en naiv och uttjatad fråga. Det kan bero på många saker; att vi inte riktigt vet vad vi drömmer om, som att vi inte kan sätta tummen på det. Men det kan också bero på att vi faktiskt gett upp dem. Vi vill inte att någon ska börja bråka med det vi har lagt åt sidan och accepterat. För vad händer om man börjar önska saker man aldrig kan få? Det är ju självplågeri. Inte sant?
Om jag drömde om att bli president i USA till det här valet kan man väl säga att det är kanske inte läge i det här livet jag fick. Men tänker vi efter har vi sällan totalt orealistiska drömmar. Vi har ofta en eller två drömmar som är fullt möjliga att genomföra här och nu. Kanske de behöver tid att förverkliga sig men det är en annan sak.
Att få göra det man allra mest drömmer om är detsamma som att vara levande. Vi blir i mindre eller högre grad som isbjörnar på zoo, det vill säga lite apatiska i våra liv när dagarna bara rinner iväg och rynkor är det enda spår man ser av sig själv. Men frågan är då: finns orken, inspirationen och engagemanget att fullt ut förverkliga sin dröm? Finns självkänslan och självförtroendet? Om inte. Varför? Ibland är det enklare att ge upp för att det krävs så mycket av oss för att vända ångvälten. Det tycks som berg att ta sig igenom och över och man har inte riktigt kraften för den går åt till att fixa här och nu. Det är fullt förståeligt. Det är så mycket pussel i vardagen och så mycket som man måste lägga sitt fokus på så att det tycks inte möjligt att ens höra sin egen röst i bullret av allt annat. Det är sällan man bara har sig själv att tänka på dessutom.
Fast faktum är ändå att livet går fort. Tjugo år tycktes som en lång tid när jag var tjugofem. Det är inte längre en lång tid för mig kan jag säga. Tjugo år är ingenting. Det är ett ögonblick av livet. Jag menar inte att man måste göra storslam av åren som går. Det är inte ens frågan om att lyckas eller misslyckas. Såklart inte. Jag menar heller inte att man inte ska vara nöjd med det man har. Såklart man ska. Jag gör ett tappert försök idag att gjuta nytt liv i orden "att inte ge upp sig själv". Sekunderna, minuterna, timmarna och dagarna rinner bort, de gör det. Det är heller inga klockslag som rinner bort, det är möjligheterna att göra det man kan här och nu, det bästa möjliga av sina möjligheter att nå högsta potential, sin egen högsta potential som alltid är långt större än man anar. Vi lever i genomsnitt 30 000 dygn. Vi sover bort hälften knappt så säg att du har 21000 dagar på dig att göra exakt det du vill för att få det bästa möjliga av detta enda liv och möjlighet du har. Det är inte många dagar och risken är att när man ska lämna in efter 21 000 dagar och ska summera kan det bli som när man slutade universitetet. Man inser att man kunde ha gjort bättre ifrån sig om man pluggat mer, ansträngt sig mer och haft mindre kul på vägen. Då hade utdelningen trots allt varit större oavsett vad någon säger.
Om det då handlar om att vi har så mycket annat kul på vägen så är det bra. Dock tror jag inte det är hela sanningen. För livet är också fullt av hinder och framförallt lägger vi vår makt över våra liv i andras händer. Vi har ett begränsat tänkande för att vi vill vara förnuftiga och inte naiva. Negativt tänkande är överhuvudtaget starkt kopplat till förnuftet. Känslan säger oss en sak men förnuftet ett annat och större delen av befolkningen tror mer på sitt förnuft än känslan. Vi slutar lyssna på våra egna signaler och då slutar vi också lyssna på vår egen röst, trots att den är den enda sanna vägledaren i livet. Vi hör svar på livets gåtor hela tiden, alla kloka citat, alla visdomsmästare och alla som vill veta hur man lever, även jag har massa onödiga svar. När det enda riktiga och vettiga svaret finns inom just dig.
Vi låter allt från personal till Barnavårdscentralen till psykologer och chefer tala om för oss vad vi ska göra och hur vi ska tolka våra barn eller oss själva ändå är det vi själva som får rätt ifall magkänslan säger något annat än experten vi har framför oss. Har ni tänkt på det? Jag har det i alla fall. Människor som följer sin inre röst är ofta både tryggare och säkrare människor till sin natur och de ångrar sällan något. Inte minst följer de sina drömmar och önskningar utan att ta notis om omgivningen. Vi andra beundrar dem ofta för att de bara är sig själva hela tiden, på ett naturligt sätt. Så har de också något som kan väcka avund i omgivningen. De har uthållighet. Det kan tyckas som de misslyckas hela tiden men det är för det mesta bara en synvilla. Det tar bara längre tid för dem att komma till målet. När de väl är där så kan det bli något utöver det vanliga istället och då undrar vi andra lite hur det gick till?
På någon nivå är vi alla offer för ett begränsat tänkande skulle jag vilja säga. Det är ganska många saker genom livet som lär oss att mångt och mycket inte är möjligt. En del har en omgivning som säger att man inte kan förverkliga sina drömmar, ibland är drömmarna så stora tycker vi själva också så vi slutar hoppas på dem. Men vad drömde du om när du var liten eller ung? Innan förnuftet lärt dig vad som är möjligt? Det är en fråga man kan fundera lite på. Ofta hittar vi våra innersta drömmar och önskningar nedpackade i en låda sedan tonåren. Det är inte ovanligt i alla fall.
Det pratas otroligt mycket om psykisk och fysisk hälsa. Vi hör hela tiden om hur vi ska leva för att leva bra och förståndigt. Vi ska ta olika kosttillskott, äta frukt och grönt, gå promenader och jogga. Vi ska inte ta på oss för mycket jobb och vi ska inte stressa. Men hur ofta hör vi expertisen uppmuntra oss att hålla fast vid våra drömmar? Inte ofta. Ibland hör man till och med skräckexempel av experter som tror det är farligt att romantisera livet på det sättet. Det är bra om vi har ett jobb vi trivs med så att vi kan få de pengar vi behöver för att kunna ha en bra fritid. Det är bra om vi är friska. En del är nöjda med det. Men för det mesta bara på ytan för att vi inte vill klaga. "Jag har det bra, jag har allt jag behöver och man ska inte kräva allt av livet." Varför inte det när vi bara lever en gång? Och vem har något emot eller mår dåligt av att de personliga drömmarna går i uppfyllelse? Ingen. För det ju så att är när vi börjar tala om personliga önskningar, det just du vill ha allra mest i hjärteroten det börjar bli intressant med begreppet att leva sunt. För det är att leva sunt att leva efter sina drömmar även om vi inte alltid tänker i de banorna. Det håller oss friska och ger oss en känsla av frihet, lycka och rikedom.
Men trots det gör oss lyckliga och vi inte har något emot att våra önskningar går i uppfyllelse så blir vi inte sällan lite irriterade på människor som ställer frågan om våra drömmar och vi kan även tycka det är en naiv och uttjatad fråga. Det kan bero på många saker; att vi inte riktigt vet vad vi drömmer om, som att vi inte kan sätta tummen på det. Men det kan också bero på att vi faktiskt gett upp dem. Vi vill inte att någon ska börja bråka med det vi har lagt åt sidan och accepterat. För vad händer om man börjar önska saker man aldrig kan få? Det är ju självplågeri. Inte sant?
Om jag drömde om att bli president i USA till det här valet kan man väl säga att det är kanske inte läge i det här livet jag fick. Men tänker vi efter har vi sällan totalt orealistiska drömmar. Vi har ofta en eller två drömmar som är fullt möjliga att genomföra här och nu. Kanske de behöver tid att förverkliga sig men det är en annan sak.
Att få göra det man allra mest drömmer om är detsamma som att vara levande. Vi blir i mindre eller högre grad som isbjörnar på zoo, det vill säga lite apatiska i våra liv när dagarna bara rinner iväg och rynkor är det enda spår man ser av sig själv. Men frågan är då: finns orken, inspirationen och engagemanget att fullt ut förverkliga sin dröm? Finns självkänslan och självförtroendet? Om inte. Varför? Ibland är det enklare att ge upp för att det krävs så mycket av oss för att vända ångvälten. Det tycks som berg att ta sig igenom och över och man har inte riktigt kraften för den går åt till att fixa här och nu. Det är fullt förståeligt. Det är så mycket pussel i vardagen och så mycket som man måste lägga sitt fokus på så att det tycks inte möjligt att ens höra sin egen röst i bullret av allt annat. Det är sällan man bara har sig själv att tänka på dessutom.
Fast faktum är ändå att livet går fort. Tjugo år tycktes som en lång tid när jag var tjugofem. Det är inte längre en lång tid för mig kan jag säga. Tjugo år är ingenting. Det är ett ögonblick av livet. Jag menar inte att man måste göra storslam av åren som går. Det är inte ens frågan om att lyckas eller misslyckas. Såklart inte. Jag menar heller inte att man inte ska vara nöjd med det man har. Såklart man ska. Jag gör ett tappert försök idag att gjuta nytt liv i orden "att inte ge upp sig själv". Sekunderna, minuterna, timmarna och dagarna rinner bort, de gör det. Det är heller inga klockslag som rinner bort, det är möjligheterna att göra det man kan här och nu, det bästa möjliga av sina möjligheter att nå högsta potential, sin egen högsta potential som alltid är långt större än man anar. Vi lever i genomsnitt 30 000 dygn. Vi sover bort hälften knappt så säg att du har 21000 dagar på dig att göra exakt det du vill för att få det bästa möjliga av detta enda liv och möjlighet du har. Det är inte många dagar och risken är att när man ska lämna in efter 21 000 dagar och ska summera kan det bli som när man slutade universitetet. Man inser att man kunde ha gjort bättre ifrån sig om man pluggat mer, ansträngt sig mer och haft mindre kul på vägen. Då hade utdelningen trots allt varit större oavsett vad någon säger.
Om det då handlar om att vi har så mycket annat kul på vägen så är det bra. Dock tror jag inte det är hela sanningen. För livet är också fullt av hinder och framförallt lägger vi vår makt över våra liv i andras händer. Vi har ett begränsat tänkande för att vi vill vara förnuftiga och inte naiva. Negativt tänkande är överhuvudtaget starkt kopplat till förnuftet. Känslan säger oss en sak men förnuftet ett annat och större delen av befolkningen tror mer på sitt förnuft än känslan. Vi slutar lyssna på våra egna signaler och då slutar vi också lyssna på vår egen röst, trots att den är den enda sanna vägledaren i livet. Vi hör svar på livets gåtor hela tiden, alla kloka citat, alla visdomsmästare och alla som vill veta hur man lever, även jag har massa onödiga svar. När det enda riktiga och vettiga svaret finns inom just dig.
Vi låter allt från personal till Barnavårdscentralen till psykologer och chefer tala om för oss vad vi ska göra och hur vi ska tolka våra barn eller oss själva ändå är det vi själva som får rätt ifall magkänslan säger något annat än experten vi har framför oss. Har ni tänkt på det? Jag har det i alla fall. Människor som följer sin inre röst är ofta både tryggare och säkrare människor till sin natur och de ångrar sällan något. Inte minst följer de sina drömmar och önskningar utan att ta notis om omgivningen. Vi andra beundrar dem ofta för att de bara är sig själva hela tiden, på ett naturligt sätt. Så har de också något som kan väcka avund i omgivningen. De har uthållighet. Det kan tyckas som de misslyckas hela tiden men det är för det mesta bara en synvilla. Det tar bara längre tid för dem att komma till målet. När de väl är där så kan det bli något utöver det vanliga istället och då undrar vi andra lite hur det gick till?
