Aha-upplevelsens tändstift

Helen Keller föddes dövblind. Hennes första upplevelse av att förstå innebörden av vatten ledde till att hon började tänka. Hon menar själv att hon inte var någon medveten varelse innan hon kände vatten och fick hjälp med att tolka sin upplevelse. Att vi tolkar och bestämmer vad vi känner är en del som skiljer oss från djuren, så mycket  vi vet om djuren i alla fall.

Jag föddes inte dövblind och alla mina sinnen har fungerat i mitt liv, men under min uppväxt fick jag mycket lite hjälp med att tolka upplevelser. Jag tolkade andras känslor och levde till stor del efter det. Jag analyserade mammas ansiktsförändringar varje frukost så jag visste hur jag skulle vara för att vara rätt. Jag krävde ingenting för egen del utan min strävan handlade om att tillfredsställa någon annans vilja och behov. Därför kan jag till viss del känna igen Hellen Kellers beskrivning av att känslomässigt leva som en amöba och bara följa en instinkt utan hjälp att tolka känslor, tankar och upplevelser.

Det var Hellen Kellers barnsköterska som hjälpte henne till denna aha-upplevelse med att skriva "vatten" i handen på Hellen när hon var omkring två eller tre år. Hon förstod vad det var hon känt när de tvättat henne eller gett henne vatten att dricka. Att det fanns ett namn för detta element var bara början på en rad aha-upplevelser, bland annat den att hon själv hade ett namn, att hon var något avgränsat till andra. Den upplevelsen öppnade dörren till en värld hon inte varit i innan och med hjälp av barnsköterskan kunde hon börja tolka sin omgivning. Hon fick en struktur i det som bara hade varit ett mörkt och tyst kaos innan. Hon hade skrikit vid smärta och vid hunger eller andra behov. Det fanns ingen kommunikation. Hon kände händer som tog i henne då och då eller flyttades runt henne men det fanns ingen mening i det och händelserna omkring henne hade ingen koppling till varandra, smekningar betydde ingenting och inget annat heller. Det hon kände mot huden eller i händerna saknade också mening. Det hade inte funnits något som hette mat eller kläder exempelvis, men det fanns det nu. Ute ur kaoset kunde hon också börja känna känslor avskilda från varandra, och de känslorna hade också namn. Hellen Keller var den första dövblinda som tog akademisk examen i en tid då bara detta att vara kvinna var ett hinder till en den typen av examen.

Det finns ett tändstift mellan känsla och tanke och när det blixtrar till mellan synapser kan utvecklingen ta fart och vi börjar fungera. Ord måste ha innebörd och  känslor och tankar måste ha ord och i dess växelverkan utvecklas vi människor. Vår världsbild blir förvriden och precis som vår självbild om vi inte har tillgång till orden och tolkningen av dem. Vi tänker sämre utan orden och  inte mycket betyder något för oss om inte orden har en känslomässig innebörd för oss.

Innan jag började skolan levde jag mer i någon annans behov än i mina egna. Det la grunden till att jag inte visste vad jag tänkte, ville och tyckte när jag väl blev så gammal så jag kunde välja,  men att välja eller inte välja var en skillnad jag inte var medveten om. Barn med narcissistskada som jag hade är inte medvetna om att de inte är älskade för sin egen skull, älska och kärlek har ingen innebörd, precis som vatten inte hade någon innebörd för Hellen.

För flertalet sker den här utvecklingen av ord, tanke och känsla helt naturligt och de flesta behöver tack och lov inte lära sig det i efterhand som jag behövde. Det tog lång tid för mig att bygga upp en struktur för först var jag tvungen att bli medveten om att jag saknade den. Jag var exempelvis över tjugo år när jag insåg att jag hade en egen vilja att välja. Men ändå önskar jag inte vara utan de här erfarenheterna. De har lärt mig att närgånget studera hur det hänger ihop och den kunskapen har också varit andra till hjälp. För alla har saker vi gör och tänker som vi inte vet varför vi gör och tänker, och framförallt en begränsad uppfattning om olika fenomen som är viktiga för oss. Helst av allt brukar vi människor ha svårt att veta vad vi önskar i djupet av vårt hjärta och vill göra med våra liv. Den här kopplingen mellan egna behov, känsla, tanke och det slutliga ordet för det vi tänker kanske har brutits för länge sedan. Det kan räcka med att någon säger att det där du drömmer om är omöjligt, så släpper vi det och kanske aldrig mer tänker på det. De flesta av oss är lite av "amöbor" också i det fallet. Vi måste ha någon som öppnar dörren till en ny värld för att vi ska förstå det vi inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss innan.

De som känner till Platon vet att han hade en teori om att vi lever i den mörka sinnevärlden med alla begränsningar vi människor har som fjättrade i en grotta. Utanför finns idévärlden där allt finns av ljus och skönhet, njutning och lycka. Men vi i grottan ser bara skuggbilden av idévärlden och vi kan inte föreställa oss vad som finns att uppleva ifall vi inte går ut ur grottan. Så är det lite att vara människa. Vi har en viss föreställning och den föreställningen är i tio fall av tio begränsad i någon mån. Just för att det inte är möjligt att föreställa sig det man inte är medveten om.

Vi kan känna, uppleva tusen gånger mer lycka än vi förväntar oss men först måste vi bli medvetna om att det är så, och det kan ta tid, sen måste vi ta reda på vad vi faktiskt vill och vad som gör oss lyckliga och det kan också ta lite tid. För allt har sin mognadsprocess. Det kan vara så att man ger upp på vägen fast jag tror risken är mer överhängande att vi från början inte vågar tro att det existerar upplevelser, känslor och tankar som vi inte kan föreställa oss. Men tror gör man tills man prövat, och det är skillnad mellan tro och vetande. Jag tror ingen trodde det var möjligt att Hellen Keller skulle kunna ta en akademisk examen. Men det gjorde hon. Vi tror också att det är en utopi med fred på jorden men det är ju för att vi inte kan föreställa oss hur det skulle gå till att komma dit. Därför är jag övertygad om att vi måste börja med oss själva. Ska vi någonsin exempelvis få en bättre jord att leva på är den här processen av medvetandegörande av vårt inre hos varje individ den allra viktigaste. Den förädlar våra syften och stärker vår rättskänsla, ökar vår medkänsla och höjer vårt medvetande.