Under årens lopp har nog mött ungefär lika många som känner sig älskade som de som inte gör det. De som inte känner sig uppskattade eller älskade gör det av skilda skäl men en stor procent av dem verkar ha ett gemensamt. De visar själva inte särskilt mycket kärlek och empati. Fast de har en god förmåga att väcka medlidande hos andra. De talar ofta om sitt elände som de oförskyllt råkat ut för.
Det verkar som att det här med kärlek är som vatten är för en fisk. Det måste finns en konstant tillströmning från andra källor för att kärleken inte ska dö. Människor som inte ger ut får med andra ord ingenting tillbaka. Det här är attraktionslagar säger de som kan och det kan man tro vad man vill om men klart är att man får det man är inte det man ber om.
Jag kände en kille en gång som hade haft en ganska kärlekslös barndom med mycket kritik men det som gett honom några plus var att han var en "glad skit". Han uppfattade sig själv som en en mycket positiv och glad kille och han var det också ute i det sociala livet. Men så fort man blev ensam med honom så kom allt han egentligen ville säga om de vi mött på vägen. Han kritiserade dem bakom ryggen för hur de såg ut eller avslöjade förtroenden de gett honom eller helt enkelt hittade på ofördelaktiga saker att säga om dem. Jag gick alltid med känslan: "Jaha och vad säger han om mig när jag vänder ryggen till." Ja, ni vet. Det var aldrig så att han visade empati eller kärlek.
Hans största sorg i livet var att han inte kände sig älskad för den han var. Han frågade hela tiden vad han gjorde för fel, varför frun gick ifrån honom och varför barnen kritiserade honom. Han dignade över kritiken han ständigt fick och en återkommande fras var: "Tillslut spelar det ingen roll vad någon säger. Det är som en överfylld skottkärra. Det bara rinner över." Med andra ord lyssnade han inte längre. Han var oförskyllt utsatt för detta massiva angrepp på sin person.
Först kan man i sitt naiva sinne tro att när han väl fick kärlek så skulle han liksom läka av detta och bli en kärleksfullare människa. En kompis till mig säger alltid om den här typen att de skulle bli bättre människor ifall man gav dem kärlek. Men så enkelt är det inte. När den här killen väl fick ömhet, kärlek och uppmärksamhet så började han spela ett spel med dessa. Han ansåg sig plötsligt överlägsen dem och föraktade dessa människor, vän så som kärlekspartners. Han sökte "the upper hand", han ville ha kontrollen. Denna motvilja till kärlek avslöjade en tveeggad inställning till kärlek: att det gjorde en människa svag. Så visste han heller inte vad han skulle göra med den. Kärleken blev en kraft som var ohanterlig istället för läkande. Det han ständigt bad om kunde han kort sagt inte hantera och det avslöjade hans egentliga syn på det han törstade efter.
Så var också tillfällena till kärlek, äkta kärlek, alldeles för få också. På något mystiskt vis attraherade han till sig nästan bara kvinnor som var lite kalla och ointresserade av honom som människa. I vilket fall så blev hans kritiska sinnelag ständigt speglat i de flesta han mötte och han återupplevde konstant samma situation hela tiden där han blev mer kritiserad än accepterad.
Freud trodde att det bara var kvinnor som valde män som var lika sina pappor. Men män väljer faktiskt också kvinnor som är lika sina mammor. Vi söker något vi är vana vid men inte minst attraherar vi till oss det vi är, inte det vi vill ha. Kärlek är inte bara något vi har turen att få, det är något vi måste jobba för att tillverka och vårda och inte minst tvingar oss denna kraft att ge ut först för att få. Vi måste betala en slags kärleksskatt för att få den kärlek vi behöver.
En ung tjej sa till mig en gång att:"Ah den där jävla kärleken den kan man vara utan." Det är när vi är sårade över andras sätt att undanhålla den kärlek vi behöver som vi tänker så men kärlek är den viktigaste komponenten för vår överlevnad förutom mat och vatten. Det spelar ingen roll var den kommer ifrån; från grannen eller husdjuret. En vandrande pinne kan vara en källa till kärlek. Men kan vi inte ta emot den torkar vi upp inuti och förtvinar eller förvrängs i vårt inre. Kan vi inte heller ge ut i detta konstanta flöde får vi ingenting tillbaka. Det betyder att vi själva har kontrollen. Om vi får eller inte får kärlek hänger bara och enbart på oss själva.
Hur många som helst söker kontrollera andra för att försäkra sig om att bevara kärleken så att man inte går därifrån tom och innehållslös. Hur många som helst håller fast vid dåliga förhållanden för att det är det enda kärlek de kan få tror de. Det är som att sitta och äta skorpor när det finns chokladbollar överallt omkring oss. Det är en synvilla med andra ord. Kärlek finns i ett konstant flöde men för att känna det måste man börja med sig själv, det är alltid ruta ett. För att använda ett uttryck av den man som ansåg sig inte älskad för sin egen skull. Den här unga tjejen som avvisade kärlek i sig för att den hon älskade inte ville ge henne tillbaka bara måste älska sig själv för att se att det inte hänger på någon annan hur mycket kärlek vi kan få. Det är ett trist svar säger många men det är inte trist när man väl upplever det. För det är egentligen först då allt faller på plats och allt får sina rätta proportioner. För det är att ha ett ensidigt perspektiv och felaktiga proportioner på livet att tro att kärlek är en slags bingovinst man får ifall man har tur, eller ännu värre en slags rättighet, eller värst av allt ett slags maktvapen och inte är det allra värst för någon annan än sig själv. Det är i allra högsta grad att sätta bojor på sina egna fötter, svälta sig själv och gå en förtvinande onödig känslomässig död till mötes.
