Frihet är ett ord som används mycket. Det är ett ord med positiv klang och de flesta av oss här i Norden ser sig som fria människor i en fri stat. Vi har yttrandefrihet och vi är fria att välja vilket parti vi vill ska styra staten och vi har frihet att välja vilket toapapper vi gillar.
Slavenka Draculic är en av mina favoritförfattare. Hon skriver enkelt och innehållsrikt om mycket intressanta saker. Hon borde få nobelpristet tycker jag men jag tror inte hon kommer få det för hon krånglar till saker för lite för det. Men det finns ingen som hon som kan i allmänhet beskriva ofriheten i öststaterna under kalla kriget och i synnerhet om kommunismen i Jugoslavien. Draculic är kroat och har gjort många skildringar om hur det var att leva under Tito. Hon beskriver en vardag där det bara finns blå ögonskugga att välja på och bara en typ av toapapper. I en tid då det ändå var möjligt att i frihet ta en kopp kaffe med grannen. Det var det slut med sen när Milosevic dök upp och ville skapa mer frihet åt sig själv på bekostnad av andras, då blev grannen en fiende man undvek ifall man var klok.
Sådant är vansinne och människan är inte så förnuftig som vi föreställer oss. Under upplysningstiden på sjuttonhundratalet blev det modernt att lita mer till förnuftet än kyrkans budskap, det är i och för sig bra men jag tror man glömde att vi människor inte har så utvecklad intelligens att det är ens möjligt att lita till förnuftet så starkt. Vi kan göra mycket som strider mot förnuftet allra helst för att uppnå antingen frihet eller trygghet, i alla fall det som för oss är frihet eller trygghet.
Vi kan få båda men vi vet inte hur och då satsar vi på antingen det ena eller det andra beroende på vilken personlighet vi har. Utefter det valet kontrollerar vi sedan vår tillvaro.Tror vi i alla fall för i grund och botten är alla form av kontroll av en omgivning en illusion eftersom en omgivning inte går att kontrollera. En del människor har sådan skräck för allt som hotar tryggheten eller friheten att de blir kontrollfreak. Andra hanterar det hela med att inte ta några risker eller chanser. De vill en massa men blir kvar vid sin läst i rädsla för att det ska bli negativa konsekvenser av vilket beslut de än tar men tänker inte på att inte ta beslut också är ett beslut och ändå finns längtan efter friheten där i fängelset hela tiden. Alla som byggt en alltför stor trygghet omkring sig längtar efter frihet, men frihet kostar och vad är frihet?
Är det när vi har allt från yttrandefrihet till frihet att välja ögonskugga? Är det när vi är fria att välja livsstil utan samhället fördömer oss? Räcker det? Eller behöver vi också personlig frihet? Och vad är det i så fall? Vi får välja livspartner, tandläkare, elbolag, pensionsförvaltare. Vi får välja musik, smink, kläder, jobb och inredning. Det kan tillslut bli en börda när vi inte vet vad vi vill. Men jag tror att jag här närmar mig kärna till andligt sökande och varför så många i alla tider har ägnat sig åt det i strid mot förnuftet. För människan har pendlat mellan tro och förnuft i alla tider och kommer göra tills vi hittat svaren. Varför andligt sökande existerar när vi tror vi lever i en tid då förnuftet segrat går nog att svara på ganska enkelt. Andligt sökande handlar inte alltid om att tro på Gud eller inte, inte ens alltid om att få svar på frågan om det finns något liv efter detta. Det handlar om att hitta tillbaka till oss själv och finna friheten i sinnesfrid, beslutsamhet och förståelse för sig själv och alltings varande.
Vi skapar galna samhällen som Milosevixc för att vi är rädda och i slutänden kokar allas rädslor ner till dödsångesten. Det är avgörande för hur vi ser på vår tillvaro, oss själva och hur vi lever våra liv. För vi lever alltid våra liv genom att hålla fast vid något; familjen, hemmet, en tro, en övertygelse, en tankekonstruktion eller attityd. Inte sällan brukar vi hålla ganska krampaktigt fast vid detta som är oss kärt eftersom det är lite läskigt att leva på den här jorden utan att hålla fast vid något. Milosevic höll krampaktigt om sin makt. Vad håller du och jag krampaktigt om? Vad måste vi ha för att känna sinnesfrid och lycka? Vad är vi beroende av för att känna oss uppfyllda och trygga och fullbordade varelser? Vad känner vi skuld och skam inför? Vad gör oss lätt nedstämda? Med andra ord hur påverkbara är vi i vår attityd till vår existens? Måste man ha en relation för att vara lycklig och fullbordad? Måste man ha barn för att vara det? Vad är det för måsten vi satt upp? Sist men inte minst hur gör vi oss av med dem för att bli fria? För så snart vi är beroende är vi inte längre fria.
Det kan vara komplicerat att komma på alla knappar som fångar oss och stänga av dem. Det är inte enkelt att göra sig fri men det är enkelt att vara det. För det finns slutligen ingenting i universum som har en komplicerad kärna. Allting från minsta molekyl till största bergsmassiv strävar efter den minst energikrävande formen, Vi vill leva så enkelt och njutsamt som möjligt, det vill säga få ut mest av minsta ansträngning. Att inte vara fri är en av de mest energikrävande saker som finns och är en strävan mot naturen. Strävar vi för hårt och för länge i något så kan vi räkna med att det är fel spår vi är på med andra ord.
Minsta möjliga ansträngning och frihet betyder inte att vi gör som vi vill. Vi kan inte gå ut till parkeringen och säga att idag känner jag för att köra på vänster sida. Vi måste följa vissa principer och lagar i ett autobahnnflöde. Hjärtat samarbetar med vener och artärer och vi måste göra vår del för att vara ett väl fungerande kugghjul i maskineriet. De som säger att jag som tror på ett liv efter detta gör det för att jag inte kan acceptera en mörk verklighet där döden är slutet har inte fattat galoppen och har läst läxan för dåligt. Ett energi dör inte och vi är energi så enkelt är det och mer skulle jag inte behöva säga men jag vill ändå avsluta med att tillägga att jag är mån om att vara en fungerande kugghjul för att uppnå maximal frihet, det är mitt skäl. De som talar om rädslor talar för sig själva för rädslor går att komma över med eller utan tron på själen. Men det går inte att uppnå ett maximal funktion och därmed också maximal frihet utan att tro på ett sammanhang där vi är som allt annat en odödlig energi och molekyl som söker största möjliga effekt av minsta ansträngning.
Slavenka Draculic är en av mina favoritförfattare. Hon skriver enkelt och innehållsrikt om mycket intressanta saker. Hon borde få nobelpristet tycker jag men jag tror inte hon kommer få det för hon krånglar till saker för lite för det. Men det finns ingen som hon som kan i allmänhet beskriva ofriheten i öststaterna under kalla kriget och i synnerhet om kommunismen i Jugoslavien. Draculic är kroat och har gjort många skildringar om hur det var att leva under Tito. Hon beskriver en vardag där det bara finns blå ögonskugga att välja på och bara en typ av toapapper. I en tid då det ändå var möjligt att i frihet ta en kopp kaffe med grannen. Det var det slut med sen när Milosevic dök upp och ville skapa mer frihet åt sig själv på bekostnad av andras, då blev grannen en fiende man undvek ifall man var klok.
Sådant är vansinne och människan är inte så förnuftig som vi föreställer oss. Under upplysningstiden på sjuttonhundratalet blev det modernt att lita mer till förnuftet än kyrkans budskap, det är i och för sig bra men jag tror man glömde att vi människor inte har så utvecklad intelligens att det är ens möjligt att lita till förnuftet så starkt. Vi kan göra mycket som strider mot förnuftet allra helst för att uppnå antingen frihet eller trygghet, i alla fall det som för oss är frihet eller trygghet.
Vi kan få båda men vi vet inte hur och då satsar vi på antingen det ena eller det andra beroende på vilken personlighet vi har. Utefter det valet kontrollerar vi sedan vår tillvaro.Tror vi i alla fall för i grund och botten är alla form av kontroll av en omgivning en illusion eftersom en omgivning inte går att kontrollera. En del människor har sådan skräck för allt som hotar tryggheten eller friheten att de blir kontrollfreak. Andra hanterar det hela med att inte ta några risker eller chanser. De vill en massa men blir kvar vid sin läst i rädsla för att det ska bli negativa konsekvenser av vilket beslut de än tar men tänker inte på att inte ta beslut också är ett beslut och ändå finns längtan efter friheten där i fängelset hela tiden. Alla som byggt en alltför stor trygghet omkring sig längtar efter frihet, men frihet kostar och vad är frihet?
Är det när vi har allt från yttrandefrihet till frihet att välja ögonskugga? Är det när vi är fria att välja livsstil utan samhället fördömer oss? Räcker det? Eller behöver vi också personlig frihet? Och vad är det i så fall? Vi får välja livspartner, tandläkare, elbolag, pensionsförvaltare. Vi får välja musik, smink, kläder, jobb och inredning. Det kan tillslut bli en börda när vi inte vet vad vi vill. Men jag tror att jag här närmar mig kärna till andligt sökande och varför så många i alla tider har ägnat sig åt det i strid mot förnuftet. För människan har pendlat mellan tro och förnuft i alla tider och kommer göra tills vi hittat svaren. Varför andligt sökande existerar när vi tror vi lever i en tid då förnuftet segrat går nog att svara på ganska enkelt. Andligt sökande handlar inte alltid om att tro på Gud eller inte, inte ens alltid om att få svar på frågan om det finns något liv efter detta. Det handlar om att hitta tillbaka till oss själv och finna friheten i sinnesfrid, beslutsamhet och förståelse för sig själv och alltings varande.
Vi skapar galna samhällen som Milosevixc för att vi är rädda och i slutänden kokar allas rädslor ner till dödsångesten. Det är avgörande för hur vi ser på vår tillvaro, oss själva och hur vi lever våra liv. För vi lever alltid våra liv genom att hålla fast vid något; familjen, hemmet, en tro, en övertygelse, en tankekonstruktion eller attityd. Inte sällan brukar vi hålla ganska krampaktigt fast vid detta som är oss kärt eftersom det är lite läskigt att leva på den här jorden utan att hålla fast vid något. Milosevic höll krampaktigt om sin makt. Vad håller du och jag krampaktigt om? Vad måste vi ha för att känna sinnesfrid och lycka? Vad är vi beroende av för att känna oss uppfyllda och trygga och fullbordade varelser? Vad känner vi skuld och skam inför? Vad gör oss lätt nedstämda? Med andra ord hur påverkbara är vi i vår attityd till vår existens? Måste man ha en relation för att vara lycklig och fullbordad? Måste man ha barn för att vara det? Vad är det för måsten vi satt upp? Sist men inte minst hur gör vi oss av med dem för att bli fria? För så snart vi är beroende är vi inte längre fria.
Det kan vara komplicerat att komma på alla knappar som fångar oss och stänga av dem. Det är inte enkelt att göra sig fri men det är enkelt att vara det. För det finns slutligen ingenting i universum som har en komplicerad kärna. Allting från minsta molekyl till största bergsmassiv strävar efter den minst energikrävande formen, Vi vill leva så enkelt och njutsamt som möjligt, det vill säga få ut mest av minsta ansträngning. Att inte vara fri är en av de mest energikrävande saker som finns och är en strävan mot naturen. Strävar vi för hårt och för länge i något så kan vi räkna med att det är fel spår vi är på med andra ord.
Minsta möjliga ansträngning och frihet betyder inte att vi gör som vi vill. Vi kan inte gå ut till parkeringen och säga att idag känner jag för att köra på vänster sida. Vi måste följa vissa principer och lagar i ett autobahnnflöde. Hjärtat samarbetar med vener och artärer och vi måste göra vår del för att vara ett väl fungerande kugghjul i maskineriet. De som säger att jag som tror på ett liv efter detta gör det för att jag inte kan acceptera en mörk verklighet där döden är slutet har inte fattat galoppen och har läst läxan för dåligt. Ett energi dör inte och vi är energi så enkelt är det och mer skulle jag inte behöva säga men jag vill ändå avsluta med att tillägga att jag är mån om att vara en fungerande kugghjul för att uppnå maximal frihet, det är mitt skäl. De som talar om rädslor talar för sig själva för rädslor går att komma över med eller utan tron på själen. Men det går inte att uppnå ett maximal funktion och därmed också maximal frihet utan att tro på ett sammanhang där vi är som allt annat en odödlig energi och molekyl som söker största möjliga effekt av minsta ansträngning.
