14 september 2012

När katastrofen är ett faktum

Trots att katastrofer händer hela tiden så kan vi inte tillåta oss grubbla över när de ska drabba just oss för då blir vi tokiga. Katastrofer händer ju även om vi skulle grubbla på dem och helst när vi minst anar det, och händer de inte oss så händer de någon annan i vår omgivning. Katastrofer som vi inte är personligen inblandade i berör oss också olika, i alla fall är det så för mig. Jag tror att det har att göra med våra tidigare erfarenheter och våra personliga nojor som gör oss mer empatiska för visst än för annat.

Jag är mer rädd för vatten än luft exempelvis. Med andra ord tar jag hellre flyget än åker båt. Av den anledningen och många andra anledningar så berörde mig Estonia mer än många flygplanskatastrofer gjort, Estonia berörde mig mer än även World Trade Center gjorde. Vårt psyke och känslomässiga register klarar inte att ta in all världens smärta utan vi reagerar som den människa vi är. Jag vet inte hur det känns att se sitt barn dö av svält och sitta maktlös bredvid och inte kunna göra något. Jag har inte den erfarenheten så att jag kan sätta mig in i fullt ut vad som skulle hände med mig och vad jag faktiskt skulle känna i den situationen. Jag kan föreställa mig maktlöshet, ilska, uppgivenhet och smärta men inte nyanserna av dessa känslor. Men varje katastrof vi är med om lär oss just nyanserna i det som händer, ofta vill vi inte vara utan den upplevelsen när vi ser den i backspegeln.

Smärtsamma upplevelser och katastrofer är också, tycker jag, något vi måste respektera även om de inte är av så stark kaliber. Jag menar små händelser kan ju vara en katastrof för oss personligen. Då menar jag inte ett i-landsproblem att tandkrämen är slut och man orkar inte gå till Konsum. Jag menar arbetslöshet eller skilsmässa exempelvis. Jag träffade en psykolog en gång som sa att han irriterades över att människor kom till honom förringade sina upplevelser och sa "Ja, det är väl ingen katastrof men min man vill skilja sig och jag kan inte hantera det.". Han blev såklart inte irriterad på patienten utan att vi lever i ett samhälle där vi är fråntagna rätten att få erkännande i något som faktiskt är svårt att hantera. Vi tror att livet är ett slags dataspel där vi tävlar om att ha ett perfekt liv och tror att vi har det för att vi tryckt på rätt knapp. Så när livet lever oss istället så tar vi det på oss själva i avsaknad av proportion på våra upplevelser. Det är visserligen bara ens egen båt som kantrar men det kan ju kännas som en katastrof. Det kan kännas som en katastrof att bli förälskad i fel person vid fel tillfälle, att bli förälskad i sin bästa väns  fru exempelvis. Det är ju smärtsamma saker som gör att allt tumlar om, tornet rasar och ingenting är sig likt längre. Det kan vara väldigt svårt att hantera och kan ta åratal att komma på rätt köl igen, även om det inte är en världskatastrof.

Men vad vi än är med om så vill vi inte vara utan våra katastrofer. Rolf Sörman överlevde Estonia, innan han kom upp på däck på detta liggande skepp hann han dessutom bli rånad av helt hänsynslösa människor som tog sin chans mitt i kaoset och tumultet. Hur man hinner ta sig tid att rycka av människor guldhalsband när ett skepp förliser och ligger kantrat är för mig en gåta. Men Rolf Sörman blev av med sin guldkedja innan han hittade en flytväst och slängde sig i det stormande havet med fem meter höga vågor som slog emot honom som en tegelvägg och kastad ut i ingenstans höll han först på att drunkna. Han kom upp till ytan men då började Estonia fyllas med vatten och bubblor och ett starkt sug höll på att suga in honom i skeppet igen. Människor omkring honom skrek av ångest och förtvivlan på alla möjliga språk och havet vrålade under tiden lyckades han på något sätt i detta iskalla och svarta stormande helvete ta sig  till en livbåt. Livbåtarna var näsdukar som veks ihop och de i sig dödade många eftersom de var vattenfyllda drunknade människor i dem. Från första krängningen klockan ett till räddningen kom klockan tre höll sig Rolf Sörman och 136 andra personer vid liv. 852 människor miste livet. Rolf Sörman säger att "Jag kunde ha varit utan 852 människors död men jag vill inte vara utan min egen upplevelse av katastrofen. Det kanske låter märkligt i någon annans öron men jag blev på två timmar tio år äldre i erfarenhet, och det vill jag inte vara utan. Det är mitt sätt att se på det.". Det finns ingenting som värderar så mycket som erfarenhet på den här jorden. Vi tror att det är pengar och makt men när allt kommer omkring är det sådant vi är mest rädda för, det vi skyr och den smärta som plågar oss vi värderar mest när den förvandlats till diamanter i backspegeln.

Hade Rolf Sörman vetat vad som skulle hänt honom den kvällen han steg på MS Estonia skulle han naturligtvis stannat och väntat på nästa fartyg hem till Sverige. Så är det ju. Ingen av oss går frivilligt in i en katastrof och tänker "Här kan jag lära en massa.". Vi skulle aldrig få några erfarenheter om vi visste vad som skulle hända oss nästa dag och vi skulle aldrig kunna förvandla något till diamanter. Därför måste vi leva våra liv i ovisshet och vara i nuet. Men en annan sak försvårar processen att producera den här typen av diamanter. Det är det att vi också kan ha svårt att acceptera den totala och genomgående förändring av vårt "jag" som katastrofen skapar. Inget är sig likt efter ett stort ras, allra helst självbilden och hela ens verklighetsuppfattning är förändrad som man aldrig kunnat föreställt sig innan. Kan vi inte acceptera det blir det svårt att få fram den här diamanten. Den förblir en meningslös gråsten ifall vi vill att allt ska vara som det var förr.

Jag gillar "Hem till byn". Gun Jönsson spelar Lisa Persson som tvingas flytta från gården in till stan. För henne är detta en katastrof och hon kommer aldrig över det. Hon drömmer i tjugo eller trettio års tid om att flytta tillbaka. Hon går ner sig och blir deprimerad helst när hennes man dör. Då längtar hon tillbaka ännu mer, hon längtar, längtar och längtar ihjäl sig. Ända tills sonen tar henne med till "byn". Då, när de åker därifrån och hon ser kyrktornet och byn i backspegeln går det upp för henne hur hon romantiserat och förstorat allt i sin vilja att ha det "som förr". En resa hem, fram och tillbaka, förändrar allt och hon upptäcker att hon inte längre har några band kvar till "byn", att de har funnits mer i hennes fantasier än i verkligheten. När hon accepterar det och får proportion kan hon först hämta ut sin diamant, och känna att hon kan börja på nytt. Någon som har varit med om det allra värsta är ju heller inte rädd längre, något värre kan inte hända och har man kommit över det så är framtiden inte oviss eller ett minerat fält. Man kan göra som Lisa stänga dörren om det gamla och låta det vara uttjänt för att istället leva i nuet mer fri och levande än på länge med en framtid så mycket mer värd att se fram emot.