Häromdagen skrev jag om de som förstör för oss. Idag tänkte jag använda tiden till att skriva om de som förgyller våra liv. När vi träffar människor som förgyller våra liv med goda handlingar så händer många saker. Allting blir för det mesta enkelt, kärlek är inte komplicerat till sin natur när den är rätt. Vi blir starka, vi tvivlar inte, vi blir inte förvirrade, inte osäkra och vi fylls inte av dubbla känslor inför någon. Det mesta är som rent och klart vatten i en frisk porlande bäck.
Människor som förgyller våra liv är människor som sällan dömer, som ser oss som en jämlike och som inte har lust att tävla, skryta eller framstå som något annat än vad han eller hon är. Det de gör känns äkta och vi känner oss inte som delaktiga i ett spel med fasta roller. Det är ofta ett lugnt vatten vi seglar på med morgonfåglars kvittrande i öronen och inte ett stormande av vi inte vet var relationen ska leda. Äkta människor som förgyller vår vardag får vi ofta höra sanningen ifrån ifall vi frågar. De kastar den aldrig i ansiktet som ett vapen men frågar vi så svarar de. Just det kanske är det svåraste med sanna människor och just det brukar för det mesta väcka ilska hos människor som inte är sanna och inte kan ta sanningen. Det är såklart en svår utmaning för oss alla att se sig själv i spegeln som man är utan reducering eller retuschering av bristerna. Någon sa att de tio första gångerna är värst, sedan har man lärt sig älska sig själv så pass att man klarar det utan att vilja springa därifrån. Fast de flesta av oss vi tar det, de som inte det, i dem väcks hatet. På så vis är det lätt att skilja agnarna från vetet.
Det finns många relationer som förgyller våra liv och gör det mer värt att leva. Våra barn och kärleken till dem är en, men också till våra husdjur, till våra arbetskamrater. Ibland när livet är ett enda kaos hemma kan det vara ovärderligt att ha ett arbete att gå till och en arbetskamrat man känt länge att luta sig emot. Vänliga själar verkar vara utsända här och var för att vara där just för oss när vi behöver dem. För har ni tänkt på alla gånger det i ert liv dykt upp människor när ni som mest behövt dem? Allt från någon som har ett vänligt ord till de som gör eller säger det till er som ni önskar allra mest just då?
Jag glömmer aldrig ett TV-program jag såg en gång om en kvinna som kom hit till Sverige under andra världskriget. Jag minns inte hennes nationalitet men jag minns att hon inte kunde ett ord svenska. Alla hennes släktingar hade försvunnit i krigets kaos, hon var i en okänd miljö som talade ett språk som bara lät som fågelkvitter i hennes öron. Människor gick bara förbi henne överallt som om hon vore osynlig när hon var ute på stan. När hon var hemma satt hon ofta ensam och hade ingen att prata med och hon upplevde det som hon började suddas ut. Hon hade tillslut svårt att skilja på vad hon sa högt och vad hon tänkte. Hon hade undkommit automatvapen, tyska SS, tyska bomber, koncentrationsläger och tyska soldater och nu satt hon och nu höll hon på att förlora mot en ännu starkare fiende: ensamheten. En dag gick hon in i butik som sålde behå, strumpor och gördlar. Man handlade över disk på den tiden så hon var tvungen att prata med butiksbiträdet för att få det hon ville ha. Eftersom hon inte använt rösten på länge gick det trögt och hon försökte på den lilla knackiga svenska hon kunde tills butiksbiträdet frågade om hon talade engelska. Då gick det lättare. När hon betalat la butiksbiträdet sin hand på hennes och sa: "Dont look sad, you are as welcome to us as a flower in the spring." Små vänliga ord förändrade hela hennes livssituation. När tårarna slutat trilla av denna helt oväntade vänlighet som gick rakt i hjärtat bestämde hon sig för att göra allt hon kunde för att komma in i det svenska samhället. De kärleksfulla orden gav henne riktning, mod och kraft. Vi människor behöver så lite när det väl kommer kring för att vi ska orka och inte heller bara när det är svårt som i det här fallet utan även när det händer oss en massa bra saker då vill vi ha någon att dela det med.
Vi behöver egentligen bara varandra, bara varandras ögon och öron och förståelse. Det är inte enbart floskler på fejan om "Ett vänligt ord kan rädda din dag." utan det är faktiskt så, att det kan göra det. De vänliga själarna är alltid fler, alltid. Vi tror att det är skitstövlarna som är det för de hörs mer, de har starkare röst och de skränar och bråkar så mycket att de verkar vara fler. De säger också massa ointelligent och korkat i så hög grad att vi kan tro att de är många. Vänliga människor talar inte i onödan och således är inte felet som Martin Luther King sa: "De onda människornas handlingar utan de goda människornas tystnad.". Men så fort goda människor säger någonting så gör det också verkan och det är lite men välment och det har långt större effekt än en dåres ord. För vänlighet och kommer av kärlek och det är ju så med kärleken att den "...bär allt, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken dör aldrig.". Det gör lyckligtvis idiotin.
Människor som förgyller våra liv är människor som sällan dömer, som ser oss som en jämlike och som inte har lust att tävla, skryta eller framstå som något annat än vad han eller hon är. Det de gör känns äkta och vi känner oss inte som delaktiga i ett spel med fasta roller. Det är ofta ett lugnt vatten vi seglar på med morgonfåglars kvittrande i öronen och inte ett stormande av vi inte vet var relationen ska leda. Äkta människor som förgyller vår vardag får vi ofta höra sanningen ifrån ifall vi frågar. De kastar den aldrig i ansiktet som ett vapen men frågar vi så svarar de. Just det kanske är det svåraste med sanna människor och just det brukar för det mesta väcka ilska hos människor som inte är sanna och inte kan ta sanningen. Det är såklart en svår utmaning för oss alla att se sig själv i spegeln som man är utan reducering eller retuschering av bristerna. Någon sa att de tio första gångerna är värst, sedan har man lärt sig älska sig själv så pass att man klarar det utan att vilja springa därifrån. Fast de flesta av oss vi tar det, de som inte det, i dem väcks hatet. På så vis är det lätt att skilja agnarna från vetet.
Det finns många relationer som förgyller våra liv och gör det mer värt att leva. Våra barn och kärleken till dem är en, men också till våra husdjur, till våra arbetskamrater. Ibland när livet är ett enda kaos hemma kan det vara ovärderligt att ha ett arbete att gå till och en arbetskamrat man känt länge att luta sig emot. Vänliga själar verkar vara utsända här och var för att vara där just för oss när vi behöver dem. För har ni tänkt på alla gånger det i ert liv dykt upp människor när ni som mest behövt dem? Allt från någon som har ett vänligt ord till de som gör eller säger det till er som ni önskar allra mest just då?
Jag glömmer aldrig ett TV-program jag såg en gång om en kvinna som kom hit till Sverige under andra världskriget. Jag minns inte hennes nationalitet men jag minns att hon inte kunde ett ord svenska. Alla hennes släktingar hade försvunnit i krigets kaos, hon var i en okänd miljö som talade ett språk som bara lät som fågelkvitter i hennes öron. Människor gick bara förbi henne överallt som om hon vore osynlig när hon var ute på stan. När hon var hemma satt hon ofta ensam och hade ingen att prata med och hon upplevde det som hon började suddas ut. Hon hade tillslut svårt att skilja på vad hon sa högt och vad hon tänkte. Hon hade undkommit automatvapen, tyska SS, tyska bomber, koncentrationsläger och tyska soldater och nu satt hon och nu höll hon på att förlora mot en ännu starkare fiende: ensamheten. En dag gick hon in i butik som sålde behå, strumpor och gördlar. Man handlade över disk på den tiden så hon var tvungen att prata med butiksbiträdet för att få det hon ville ha. Eftersom hon inte använt rösten på länge gick det trögt och hon försökte på den lilla knackiga svenska hon kunde tills butiksbiträdet frågade om hon talade engelska. Då gick det lättare. När hon betalat la butiksbiträdet sin hand på hennes och sa: "Dont look sad, you are as welcome to us as a flower in the spring." Små vänliga ord förändrade hela hennes livssituation. När tårarna slutat trilla av denna helt oväntade vänlighet som gick rakt i hjärtat bestämde hon sig för att göra allt hon kunde för att komma in i det svenska samhället. De kärleksfulla orden gav henne riktning, mod och kraft. Vi människor behöver så lite när det väl kommer kring för att vi ska orka och inte heller bara när det är svårt som i det här fallet utan även när det händer oss en massa bra saker då vill vi ha någon att dela det med.
Vi behöver egentligen bara varandra, bara varandras ögon och öron och förståelse. Det är inte enbart floskler på fejan om "Ett vänligt ord kan rädda din dag." utan det är faktiskt så, att det kan göra det. De vänliga själarna är alltid fler, alltid. Vi tror att det är skitstövlarna som är det för de hörs mer, de har starkare röst och de skränar och bråkar så mycket att de verkar vara fler. De säger också massa ointelligent och korkat i så hög grad att vi kan tro att de är många. Vänliga människor talar inte i onödan och således är inte felet som Martin Luther King sa: "De onda människornas handlingar utan de goda människornas tystnad.". Men så fort goda människor säger någonting så gör det också verkan och det är lite men välment och det har långt större effekt än en dåres ord. För vänlighet och kommer av kärlek och det är ju så med kärleken att den "...bär allt, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken dör aldrig.". Det gör lyckligtvis idiotin.
