Genom mitt liv har jag känt och mött människor som ser till att inte lyckas och få saker har förbryllat mig som dessa människor. Det här är människor med begåvning, med utstrålning och med kunskap, så jag talar inte om de som inte har potential att lyckas. Hur många den här typen av begåvningar är ju omöjligt att veta. De försvinner in i ett mörkertal eftersom de aldrig kommer någonstans mer än kanske blir någon lokal kändis på sin höjd.
Jag har flera olika exempel på hur man från att förstöra för sig själv till att rationalisera sina misslyckanden och förvandla framgång till något annat än vad det är. Man kan exempelvis få framgången att låta som något dåligt, som att man redan vet att det inte ger något. En lokal utställning, av alster som en hel värld borde få möjlighet att se, kan nästan bli till något riktigt ödmjukt och klokt. "Jag behöver inte världens beundran. Det räcker att jag får uppskattning och applåder här i min trygghetszon, för vad är väl en bal på slottet, den kan ju vara fruktansvärt tråkig, tråkig och jaaa..." typ. Motsatsen till den sorten, de som satsar allt för att lyckas, som lever på ingenting och som kämpar dagligen för att nå sitt mål, analyserar sällan sin framgång, de gör den bara. De bär tvivel många gånger om i fall att de ska lyckas, men de analyserar aldrig framgång i sig. De vill ju bara göra det här de gör, och inget annat.
Den här problematiken drabbar såklart inte bara de som satsar på intresse och sin begåvning. Det finns också de som saboterar allt från ett kärleksförhållande till studier eller toppjobb för att...Ja varför? Varför gör man såhär? Jag tror att det mest sanna svaret på den frågan är att det värsta fiende någon kan ha är sig själv och de egna rädslorna. Rädslor av olika slag kan spela oss väldigt många spratt dels för att vi inte vill erkänna rädslor, dels för att rädslor är maskerade i en känsla som sipprar ut i oss, hugger tag eller sprider sig i oss utan att vi egentligen tolkar den som rädsla. En del känner en viss förlamning inför tanken att lyckas, andra kopplar inte ens obehaget till framgångstanken. De vet inte ens om att det är framgången de är rädda för. För att inte våga lyckas är en paradox svår att förstå och de önskar ju samtidigt hett denna framgång, kanske hetare än människor i genomsnitt gör. Därför är de mest frågande över varför det som händer händer och varför de gör som de gör. De förstår det inte.
Processen är knappt medveten. Man är säker när man befinner sig i trygghetszonen och så länge man inte lyckas att träffa rätt man eller kvinna kan man medvetet eller omedvetet skylla på att man har otur, när det i grund och botten handlar om att man är rädd för att öppna sig för någon, lita på någon eller rädd för att bli lycklig när man kanske är van att vara olycklig. Det kan kännas övermäktigt för en del att lyckas och förbli lycklig, ungefär som man blivit ålagd uppgiften att lösa världsproblemen. Om lilla jag blir en lyckad människa, hur ska jag klara av det? Så länge man pluggar så behöver man inte oroa sig för hur man sedan ska lyckas i karriären, men när det närmar sig studenten eller examen börjar verkligheten krypa på och ska man verkligen klara av att vara läkare på riktigt i en stenhård konkurrens? Om jag slarvar kan jag komma undan med att jag är en "slarver". Det kanske inte ens spelar roll ifall ett band har en bra manager och kompetenta medlemmar då man inte klarar framgången för att man inte vet hur man ska hantera den. När djup osäkerhet får oss rädda för att vi ska bli rädda och sabotera just därför. När man heller inte tycker man är värd framgången eller äger stabiliteten att anta utmaningen i framgången kan rädslorna få oss att göra det mest märkliga saker för att sabotera sin egen framgång. Det är inte hellervem som helst som klarar framgång. Det finns de som har sådan skräck för att få storhetsvansinne eller att förhäva sig att det faktiskt är precis vad de gör när de överanalyserar sin framgång.
Det här är ett mycket intressant kapitel i många människors liv som lever med rädslor. Det finns inget som kan låsa in oss så som rädslor och få oss agera helt motsats till vad som är logiskt. Det finns också få saker som trasslar till det för oss onödigt mycket som rädslor och nojor av olika slag. Det gör allt onödigt komplicerat och vi kan gå i labyrinter innan vi kommer ut. Många som har motstånd till att lyckas säger ofta; ja men jag har försökt. Men som Yoda säger: There is no try. Do or do not.Vad man än tror eller föreställer sig så finns det sällan något som hindrar oss. Därför handlar det aldrig om att försöka utan om att bara göra. Vi lever ju också här i den här staten utan krig och svält eller andra svåra samhällsproblem som hindrar oss att få grundtryggheten säkrad, vi lever med silversked i munnen och har i stort sett bara den här möjligheten, det här livet Jag känner heller ingen som inte har lyckats som verkligen vill, där emot, som sagt väldigt många som av en eller flera anledningar inte vågar lyckas har jag sett massor.
Jag har flera olika exempel på hur man från att förstöra för sig själv till att rationalisera sina misslyckanden och förvandla framgång till något annat än vad det är. Man kan exempelvis få framgången att låta som något dåligt, som att man redan vet att det inte ger något. En lokal utställning, av alster som en hel värld borde få möjlighet att se, kan nästan bli till något riktigt ödmjukt och klokt. "Jag behöver inte världens beundran. Det räcker att jag får uppskattning och applåder här i min trygghetszon, för vad är väl en bal på slottet, den kan ju vara fruktansvärt tråkig, tråkig och jaaa..." typ. Motsatsen till den sorten, de som satsar allt för att lyckas, som lever på ingenting och som kämpar dagligen för att nå sitt mål, analyserar sällan sin framgång, de gör den bara. De bär tvivel många gånger om i fall att de ska lyckas, men de analyserar aldrig framgång i sig. De vill ju bara göra det här de gör, och inget annat.
Den här problematiken drabbar såklart inte bara de som satsar på intresse och sin begåvning. Det finns också de som saboterar allt från ett kärleksförhållande till studier eller toppjobb för att...Ja varför? Varför gör man såhär? Jag tror att det mest sanna svaret på den frågan är att det värsta fiende någon kan ha är sig själv och de egna rädslorna. Rädslor av olika slag kan spela oss väldigt många spratt dels för att vi inte vill erkänna rädslor, dels för att rädslor är maskerade i en känsla som sipprar ut i oss, hugger tag eller sprider sig i oss utan att vi egentligen tolkar den som rädsla. En del känner en viss förlamning inför tanken att lyckas, andra kopplar inte ens obehaget till framgångstanken. De vet inte ens om att det är framgången de är rädda för. För att inte våga lyckas är en paradox svår att förstå och de önskar ju samtidigt hett denna framgång, kanske hetare än människor i genomsnitt gör. Därför är de mest frågande över varför det som händer händer och varför de gör som de gör. De förstår det inte.
Processen är knappt medveten. Man är säker när man befinner sig i trygghetszonen och så länge man inte lyckas att träffa rätt man eller kvinna kan man medvetet eller omedvetet skylla på att man har otur, när det i grund och botten handlar om att man är rädd för att öppna sig för någon, lita på någon eller rädd för att bli lycklig när man kanske är van att vara olycklig. Det kan kännas övermäktigt för en del att lyckas och förbli lycklig, ungefär som man blivit ålagd uppgiften att lösa världsproblemen. Om lilla jag blir en lyckad människa, hur ska jag klara av det? Så länge man pluggar så behöver man inte oroa sig för hur man sedan ska lyckas i karriären, men när det närmar sig studenten eller examen börjar verkligheten krypa på och ska man verkligen klara av att vara läkare på riktigt i en stenhård konkurrens? Om jag slarvar kan jag komma undan med att jag är en "slarver". Det kanske inte ens spelar roll ifall ett band har en bra manager och kompetenta medlemmar då man inte klarar framgången för att man inte vet hur man ska hantera den. När djup osäkerhet får oss rädda för att vi ska bli rädda och sabotera just därför. När man heller inte tycker man är värd framgången eller äger stabiliteten att anta utmaningen i framgången kan rädslorna få oss att göra det mest märkliga saker för att sabotera sin egen framgång. Det är inte hellervem som helst som klarar framgång. Det finns de som har sådan skräck för att få storhetsvansinne eller att förhäva sig att det faktiskt är precis vad de gör när de överanalyserar sin framgång.
Det här är ett mycket intressant kapitel i många människors liv som lever med rädslor. Det finns inget som kan låsa in oss så som rädslor och få oss agera helt motsats till vad som är logiskt. Det finns också få saker som trasslar till det för oss onödigt mycket som rädslor och nojor av olika slag. Det gör allt onödigt komplicerat och vi kan gå i labyrinter innan vi kommer ut. Många som har motstånd till att lyckas säger ofta; ja men jag har försökt. Men som Yoda säger: There is no try. Do or do not.Vad man än tror eller föreställer sig så finns det sällan något som hindrar oss. Därför handlar det aldrig om att försöka utan om att bara göra. Vi lever ju också här i den här staten utan krig och svält eller andra svåra samhällsproblem som hindrar oss att få grundtryggheten säkrad, vi lever med silversked i munnen och har i stort sett bara den här möjligheten, det här livet Jag känner heller ingen som inte har lyckats som verkligen vill, där emot, som sagt väldigt många som av en eller flera anledningar inte vågar lyckas har jag sett massor.
