Energitjuvarna

Mänskligheten och allt levande fungerar genom energi. I vår vardag är det något vi sällan funderar på eftersom vi har fokus på annat. Men från det att vi vaknar på morgonen tills vi går och lägger oss är vi beroende av att ha energi och för att orka måste vi fylla på. Det är därför äter och sover för att återställa energin. Fast ibland händer det att det inte hjälper att fylla på energi, vi är lika tomma i alla fall. I alla fall jag brukar ibland undra varför jag känner mig trött när jag inte borde vara det. Vid vissa tillfällen beror det på att jag håller på att bli sjuk, vid andra tillfällen upptäcker jag något annat. Jag börjar misstänka att jag har en energitjuv i närheten. Alla känner säkert igen det där när man träffar människor som fungerar som parasiter. De har liksom ingen egen motor eller egen kraft utan använder din. Det är något jag funderat över. Hur det går till när parasiten börjar suga vårt blod och hur gör man för att hålla dem borta?

Parasiten kan verka utåt sett som pigg och glad och vara förrädiskt generös. För min uppfattning är den att det är en myt att bara dysterkvistar kan stjäla energi. Såklart man inte blir uppmuntrad av människor som alltid svarar i negativ form. Jag menar den typen som alltid kritiserar ett förslag men aldrig kommer med något eget, eller de som alltid ser glaset som halvtomt istället för halvfullt. "Ja konserten var bra men gud vad dåligt gitarrspel eller filmen var bra men fan vad Tom Hanks är dålig, det förstörde hela filmen". Dysterkvisten är ju inte speciellt inspirerande att vara med men han eller hon brukar vanligtvis ändå inte tömma mig på energi. Jag upplever nog ändå att den värsta energitjuven är som en ulv i fårakläder. Jag talar om den typen som gärna vill framstå som generös, positiv och skämtsam men avslöjar sig genom att exempelvis inte kan ta konfrontationer eller aldrig tar ansvar för det de sagt eller gjort. Deras charmerande leende kan snabbt försvinna ifall man konfronterar dem med något och de har alltid en ursäkt, och alltid en förmåga att slinka undan det mest finmaskiga sanningsnät de hamnat i.

Men frågan är hur de gör för att stjäla energi? Är det så att det är själva lurendrejeriet i den processen ge och ta som tömmer mig på energi? Det att jag förväntar mig något tillbaka? Ni vet man förväntar sig ett tack för att man ställt upp på något och så uteblir det och man tänker att man nästan är löjlig för att man inte får tacket när man egentligen står där snopen, lika snopen man skulle bli ifall man inte fått ett "hej då". Det hela handlar om att "svaret" eller bekräftelsen uteblir, om ni förstår vad jag menar. Man har en medveten eller omedveten förväntan på ett givande och tagande och den man har bredvid sig har aldrig haft några planer på att ge eftersom de inte kan det. Kan vara så enkelt att man inte får något tillbaka, men samtidigt tror jag att de är ett strömmande svart hål som bara slukar och det enda man kan göra är att hålla sig borta. De har ett fel i systemet så att säga hos energitjuven.

Lyckligtvis är dessa människor ganska få. Det är min uppfattning i alla fall. De flesta av oss vill ge och gör det också. Vi är som jag sagt många gånger fostrade att bjuda och ge, och flertalet av oss har slut på energi för att vi har svårt att ta emot. Inte för att vi har svårt att ge. Men procenten energitjuvar har det gemensamt att de inte vill ge. De känner sig utnyttjade av minsta lilla de ger och har lätt uppfattningen att de själva är lite högre stående än flertalet och till viss del är de också skrupulösa. Just den kombinationen gör dem till svarta hål som äter allt i sin väg, med andra ord anser de sig ha rätt till det för sin egen överlevnad. De är som förmänskligade vampyrer.

Jag har begått misstaget att hjälpa den här typen flera gånger och varje gång har de gett hänsynslösheten ett ansikte utan att skämmas ett dugg för det. De är snarast stolta över att de kunnat komma över en gobit att rycka tag i och sluka och sen lämna bordet, rapa och gå. De tänker inte på den de utnyttjat mer än jag tänker på servetten jag torkat bort sminket med och kastat i soptunnan. De här misstagen har ändå varit värdefulla för de har lärt mig att skilja på folk och folk, vilka jag ber om hjälp och vilja jag hjälper. Ja, och överhuvudtaget vara mer selektiv när jag väljer vänner och vilka jag vill ha i min närhet eller uttrycka kärleksbetygelser till. Det har lärt mig det som säkert många kan men som jag varit dålig på och det är att se att mänskligheten inte är god innerst inne alltid. Innerst inne är en del mer demonliknande än mänskliga så att säga. Jag tror inte på demoner men jag hittade inget bättre ord för sorten. Gamle Strindberg såg kvinnor i största allmänhet som hans värsta energitjuvar och kallade oss för "fruntimmersdemoner". För mig har just detta ingenting med kön att göra utan det har med utveckling. En del är inte komna så långt utan krälar lågt.

Men det är inte helt enkelt att lära sig vara selektiv i såna här lägen. Det är inte lätt att genomskåda människor. Ibland är känslorna så kluvna inför en annan människa så man blir förvirrad och ibland är det omöjligt att veta. En del visste vem "Kapten Klänning" var i själ och hjärta medan han lyckats dupera en andra. Vilka som låter sig duperas och vilka som inte har tror jag har med dels hur lång tid man känt någon, dels vad man själv har för bekräftelsebehov. Det sistnämnda kräver en självsanering. För har man inte genomskådat sig själv och sina egna behov är det lätt hänt att man låter sig förföras av andras förförelsekonster. För energitjuvar kan vara mycket bekräftande och charmerande ända tills de fått det de vill ha av oss. Det mest framträdande draget hos en psykopat är ju charmen, det vet alla och de flesta vet också hur lätt det är att tänka: "Ja men han är trevlig mot mig. Han verkar jättebra." trots att man sett hur vederbörande beter sig mot andra så är det egna jaget där och vill sola sig i glansen. Energitjuvar har inte sällan en del glans omkring sig, De behöver inte ha det för att vi ska falla för charmen dock. Vi kan i den stunden inbilla oss att vi fått en bra vän, kollega, bowlingpolare eller till och med en bra älskare men det enda som har hänt är att energitjuven hittat ens akilleshäl. Vi har alla mer eller mindre svårt att undvika såna misstag men någon gång i allas liv händer det och jag tror vi är bäst förberedda med att lära känna oss själva för att undvika alltför stora besvikelser och smärtsamma uppvaknanden.

Den här vampyren kan dyka upp när som helst och hur som helst och det går inte att se utanpå vem som är det. Det går inte för de har inte huggtänder utan ser ut som folk gör mest vid en ytlig granskning. Men ser vi dem djupare i ögonen så upptäcker man så småningom kylan och likgiltigheten, och just det gör dem farliga. De är lika farliga för självkänslan som en cancercell är för kroppen, de bryr sig inte och det gör oss andra sårbara om vi inte ser upp.För många tillfällen kan skada självkänslan och man kan få en uppfattning att de nästan har rätt att utnyttja såhär, att de på något sätt är mer speciella och står över oss andra. Det gör de ju såklart inte och de har ingen rätt men det är ju bara att upp till oss om vi låser dörren för dem eller inte. På ett fysiskt plan är det ju inte möjligt förrän vi på ett mentalt plan tagit reda på vad vi vill och vilka vi vill ha i våra liv. Vi kan ju inte bara låta saker rulla in, utan att veta vilket som ska rulla ut.