Det här att vara levande

Idag på morgonkvisten lyssnade jag på Obamas tal efter den senaste massakern i Connecticut och blev rörd. Det var nog det bästa tal jag hört från en politiker. Det var så respektfullt och ärligt medkännande. Kanske berodde mina egna tårar på att jag varit känslomässigt laddad den sista veckan. Jag vet inte.

I mitt jobb möter man många människoöden och ibland händer det att jag inte är mig själv på resten av dagen när jag får veta vad en del tvingas gå igenom. Det finns inga ord för att beskriva den där känslan av att bli förintad en kort stund. För det är en kort stund. Jag behöver ju inte genomleva det. Precis som jag inte behöver genomleva att mina barn utsätts för dödsskjutningar i sin grundskola. Connecticut lever med sorgen och förtvivlan varje sekund nu. Jag kan glömma allt det bara jag åker och handlar om ett tag.

I Sverige finns det mesta, det finns samtalsstöd på varje arbetsplats och på varje vårdcentral. Vi kan alltid få hjälp med det som händer omkring oss, även med känslan av att bli förintad. Min första tanke var att det kunde vara bra men så började jag fundera på om jag blivit rädd för empati, om jag blivit så känslig för känslor när jag lever i ett land där den enda katastrofen är snön varje år som ställer till problem, och så fort vi kommer ur "neutralläget" så oroar vi oss för att vi känner allt för mycket. Är det obehagligt? Blir vi  rädda för att vi ska säga fel saker och göra fel, förutom att vi blir rädda för att känslorna tar överhanden? Eller handlar det mest om att det blivit stopp i avloppet för empati och inlevelse?

Har vi blivit så matade och utsatta för tragedier i fjärran länder, där vi inte kan göra något, att vi inte vill känna längre för att vi inte vet vad vi ska göra med det? Har vi med andra ord känt för mycket sedan TV kom, och inte för lite, så vi blivit skygga för vår egen inlevelseförmåga? För empati föder ju en känsla av att vilja agera. Vi vill ta hem vilsna kattungar och det gör att vi mår bättre när vi kan göra något konkret. Då får den där känslan av förintelse ett utlopp och vi är på banan igen.

Jag vet att det är bra att ha någon att prata med och jag tycker inte alls att det är något märkvärdigt egentligen, eller konstigt. Varje amerikan har sin "shrink" de går till och jag önskar vi svenskar kunde ha en lika öppen syn på fenomenet. Jag menar bara att det kan vara tusen gånger lättare att ta sig ur smärtsamma känslor, depression och känslor av maktlöshet när vi gör något för någon annan. Den sortens terapi vara betydligt bättre än att gå till någon där man bara pratar av sig.

Jag är också medveten om att bara för att vi inte upplever dödsskjutningar så saknar vi inte trauman i våra liv. Vi är inte skyddade för allt för att vi lever i rikedomens västliga delar på jordklotet. Vi har våra egna trauman att brottas med på samma gång vi alltid får höra att vi har det bra och inte ska klaga. Tillslut vet vi inte om vi får tycka det är jobbigt när vi går igenom skilsmässa, svek, övergrepp och så vidare, bara för att vi inte svälter. Alla liv har självklart sina utmaningar, som ibland är mer än vad en människa orkar med, men ändå slås jag av hur mycket vi tycker är självklart, då när jag möter människor från andra delar av jorden där inte ens mat för dagen är självklart.

Vi har mat på bordet, vi har kylskåp att ha maten i och vi har en säng att sova i. Vi associerar inte raketer till vapen, utan till nyår. Vi har ett föreningsliv där vi kan spela schack och fotboll och göra karriär om vi är en talang och har vilja. Vi har många gånger förståelse i vår omedelbara närhet. Zlatan var en bråkig tonåring som ofta kom sent till träningen, var kaxig och inte gjorde som tränaren sa. Ändå trodde man på honom i Malmö FF, han fick inte stryk, blev inte utslängd ur klubben utan fann förståelse. Idag är han en världskändis. Det kanske inte bara låg goda intentioner bakom förståelsen, utan även ett hopp om att han skulle dra in pengar, men ändå fanns aldrig tanken på att ge honom örfilar. Vi har lämnat det sättet att se på fostran så pass mycket att unga människor ibland saknar respekt för vuxenvärlden, ändå håller vi ut i vår strävan att försöka göra det bästa. Jag uppskattar det, precis som jag uppskattar att vi skapar möjligheter. Inte mycket begränsar oss mer än vår egen vilja. Har vi svårt att få arbete finns möjligheter att studera. Mår vi dåligt på vår arbetsplats så kan vi få hjälp. Arbetsplatser har ofta gym och alla har ett friskvårdskort, och jag kan fortsätta räkna upp möjligheterna.

Allt är inte perfekt. Det är inte dit jag vill komma. Det finns mycket som borde förändras i vårt land men jag uppskattar att det finns en röd tråd som heter empati. För allt som bygger på att göra det bästa för alla, bygger på en känsla av att vi vill att alla ska må bra inuti, och det är faktiskt något som tidningar och press borde tala om mer än om allt mindre bra som händer. För möjligheterna är ju inte självklara, vi måste vårda dem och vi får inte förlora vår känsla för empati som skapat allt detta, inte ens när vi blir utnyttjade.

För jag vill inte vara rädd för min djupa medkänsla hur ont det än gör. För jag vill vara levande. Jag vill vara levande även när saker händer så långt bort som i Connecticut. Jag vill känna vad en president kan känna som måste tala inför publik och riskera att visa sin sårbarhet i en stund när han kanske bara har lust att vara ensam. Han kanske dessutom måste leva med konsekvenser han inte räknat med. I en stund när han faktiskt inte bryr sig är det möjligt att hans popularitet kanske ökar och då måste han leva med att hans framgång var beroende av människoliv. Hur känns det? En sådan dag som idag?

Allting har sin konsekvens och allt som ofta handlar det om konsekvenser vi inte kan förutspå och ibland ens förstå hur vi ska hantera för de är så märkliga. Vi tror att så mycket handlar om vad vi själva gör det till, och så kan det vara, men det är lika ofta så att vi inte kan råda över det som händer. Vi vet inte varför han som sköt skolbarn gjorde som han gjorde, och vi kan bara lägga ansvaret där, inte skulden. För lägger vi skuld och pekar finger, pekar alltid tre fingrar tillbaka på oss själva. Tre fingrar som säger att man faktiskt inte vet orsaken och inte konsekvensen för de inblandade, och så länge man inte förstår kan man bara göra en sak och det är att inte döma, bara känna empati. Därför är empati och förståelse livsviktigt utan dessa två syskon föds hat och fördömanden, och det dödar, om inte fysiskt så själsligt. Därför är jag glad att Obama lyckades röra mig till tårar idag.