I förrgår skrev Kadhammar om att dokumentären om Olof Palme inte gav något nytt. Han ser det som att vi gång på gång, när dokumentärer om Palme sänds, påminns om att vi förlorade en visionär och en trygghet när vi förlorade Palme. Ja, visst jag kan också fyllas av trygghet och hopp när jag ser honom. Han väcker och väckte känslor för att han var så levande. Han var orädd, vass och bestämd med vad han ville. En kombination som gjorde honom både älskad och hatat.
Jag är uppväxt i ett hem där man var gråsosse eller inget alls. Jag studerade Per-Albin Hansson varje frukost. Han hängde nämligen framför mig i form av en klocka. Han tickade jättehögt och jag tyckte han såg lite läskig ut. I alla fall sträng. Jag satt och viftade med röd flagga redan i sittvagnen och de första orden jag lärde mig skriva var s o l i d a r i t e t. Jag har hittat kvarglömda pappersark där jag skrivit mina första ord när jag var runt fem eller sex år. Det var mycket debatt omkring alla samhällsfrågor hemma och jag som var yngst lyssnade mest. Pappa sa heller inte så mycket även om han var rödast av oss alla. Men när han väl sa något var det ofta mitt i prick, argumenten fick oss andra tysta för det var oemotsägliga argument, och ofta från en oväntad vinkel ingen av oss tänkt utifrån. Solidaritet var exempelvis för pappa inget man gjorde för någon annan i första hand utan för sin egen skull, för att det måste finnas någon kvar att hjälpa i den stund man själv behöver hjälp. Pappa såg på sätt och vis samhörighet och ömsesidigt beroende som en naturlag. För att han var en naturvetare och lagsportsfan, och det mer än han var sosse.
Alla gånger vi gick och röstade eller gick i demonstrationståg är roliga minnen från min barndom och när jag ser Palme påminns jag om allt det där och hur han blev en del i min uppväxt, som en trygghetsfaktor. Jag älskade den där gemenskapen, stämningen och andan av att det är självklart att man kan förändra.Jag älskade Palmes vässade och vassa argument. Därför har jag under lång tid av mitt liv varit fast i tanken att man måste vara många för att kunna förändra. Vi skulle inte haft rösträtt som kvinna och som låginkomstagare ifall inte gemensamma krafter skapat de möjligheterna, om man inte betalat med blod, svett och tårar.
Fast med tiden såg jag baksidan av detta med gemensamma krafter, jag började upptäcka masspsykosen och detta farliga med att följa strömmen. Desto mer jag såg avarterna av gemenskap, desto mer började jag tvivla på om det är så bra. Hur lätt är det inte att hamna i en masspsykos? Vi gör det i vårt samhälle hela tiden, fast vi inte tänker på det. Mode är en slags masspsykos skulle jag vilja säga. Det är hur lätt som helst att sådana krafter slår helt fel. USA kanske är det tydligaste exemplet på det. Det är som om amerikanare måste ha något att vara rädda för, som om de mår bättre när de har ett yttre hot av kommunister, muslimer eller så. I filmen om Palme så påminns vi för den delen att samma kommunistskräck fanns även här i Sverige under Kalla kriget, då när Guillo och Bratt avslöjade registreringen av kommunister i IB-affären. Med tanke på SD:s växande stöd så nojar vi även för muslimer, precis som man gör i staterna. Det är läskigt med strömningar som påverkar oss och hur vi förr eller senare kommer vakna upp och upptäcka att den där kraften bara var en illusion, skapad av känslor och rädslor inombords. Hur politiskt det än verkar, menar jag, är det ibland bara känslor som spökar.
Om vi ska förändra till det positiva och slippa vakna upp med eftertankens kranka blekhet i ansiktet så måste vi därför börja med oss själva, tror jag. Sting har därför gett mig mitt bästa politiska citat: "Man goes crazy in congregation, we can only be better one by one." Alla lockande känslor av gemenskapsyra kan försvinna när jag säger så och hela den här tryggheten i att hitta en ledare som ska frälsa oss och ge oss visionerna kan gå förlorad Därför är citatet inte så populärt, men jag tror vi behöver växa upp och sluta fråga efter frälsaren som Kadhammar gjorde i förrgår när han efterlyste en ny Palme, en ny visionär som kan oss tillbaka tryggheten. Det kommer inte att ske, dessutom är vägen till trygghet mycket kortare ifall vi börjar med oss själva. I alla fall i längden är den kortare, om jag får uttrycka mig så. Vi måste liksom igenom oss själva innan vi kan skapa ett tryggt samhälle, och ju längre vi väntar med det ju längre får vi vänta på ett bra och trivsamt samhälle att leva i. För hur flummigt det än låter så är det inte med förnuft alltid vi skapar ett samhälle. Vi gör det minst lika mycket med våra psyken och känslor, och dessa måste därför vara renodlade från egoism för bästa resultat. Ingen storebror eller utifrån-kraft kommer att renodla åt oss. Även om det är långt dit innan vi förstår vikten av att göra upp med egoistiska syften, öka förståelsen och kärleken i våra hjärtan också inom politiken, så är tiderna är inte sådana längre att vi kan sitta och vänta på att bli omhändertagna. Vi har för många akuta miljöproblem och problem med anti-demokratiska krafter för att ha tid med det. Vi måste göra det själva, lämna nostalgin och bli vår egen frälsare, tror jag.
Jag är uppväxt i ett hem där man var gråsosse eller inget alls. Jag studerade Per-Albin Hansson varje frukost. Han hängde nämligen framför mig i form av en klocka. Han tickade jättehögt och jag tyckte han såg lite läskig ut. I alla fall sträng. Jag satt och viftade med röd flagga redan i sittvagnen och de första orden jag lärde mig skriva var s o l i d a r i t e t. Jag har hittat kvarglömda pappersark där jag skrivit mina första ord när jag var runt fem eller sex år. Det var mycket debatt omkring alla samhällsfrågor hemma och jag som var yngst lyssnade mest. Pappa sa heller inte så mycket även om han var rödast av oss alla. Men när han väl sa något var det ofta mitt i prick, argumenten fick oss andra tysta för det var oemotsägliga argument, och ofta från en oväntad vinkel ingen av oss tänkt utifrån. Solidaritet var exempelvis för pappa inget man gjorde för någon annan i första hand utan för sin egen skull, för att det måste finnas någon kvar att hjälpa i den stund man själv behöver hjälp. Pappa såg på sätt och vis samhörighet och ömsesidigt beroende som en naturlag. För att han var en naturvetare och lagsportsfan, och det mer än han var sosse.
Alla gånger vi gick och röstade eller gick i demonstrationståg är roliga minnen från min barndom och när jag ser Palme påminns jag om allt det där och hur han blev en del i min uppväxt, som en trygghetsfaktor. Jag älskade den där gemenskapen, stämningen och andan av att det är självklart att man kan förändra.Jag älskade Palmes vässade och vassa argument. Därför har jag under lång tid av mitt liv varit fast i tanken att man måste vara många för att kunna förändra. Vi skulle inte haft rösträtt som kvinna och som låginkomstagare ifall inte gemensamma krafter skapat de möjligheterna, om man inte betalat med blod, svett och tårar.
Fast med tiden såg jag baksidan av detta med gemensamma krafter, jag började upptäcka masspsykosen och detta farliga med att följa strömmen. Desto mer jag såg avarterna av gemenskap, desto mer började jag tvivla på om det är så bra. Hur lätt är det inte att hamna i en masspsykos? Vi gör det i vårt samhälle hela tiden, fast vi inte tänker på det. Mode är en slags masspsykos skulle jag vilja säga. Det är hur lätt som helst att sådana krafter slår helt fel. USA kanske är det tydligaste exemplet på det. Det är som om amerikanare måste ha något att vara rädda för, som om de mår bättre när de har ett yttre hot av kommunister, muslimer eller så. I filmen om Palme så påminns vi för den delen att samma kommunistskräck fanns även här i Sverige under Kalla kriget, då när Guillo och Bratt avslöjade registreringen av kommunister i IB-affären. Med tanke på SD:s växande stöd så nojar vi även för muslimer, precis som man gör i staterna. Det är läskigt med strömningar som påverkar oss och hur vi förr eller senare kommer vakna upp och upptäcka att den där kraften bara var en illusion, skapad av känslor och rädslor inombords. Hur politiskt det än verkar, menar jag, är det ibland bara känslor som spökar.
Om vi ska förändra till det positiva och slippa vakna upp med eftertankens kranka blekhet i ansiktet så måste vi därför börja med oss själva, tror jag. Sting har därför gett mig mitt bästa politiska citat: "Man goes crazy in congregation, we can only be better one by one." Alla lockande känslor av gemenskapsyra kan försvinna när jag säger så och hela den här tryggheten i att hitta en ledare som ska frälsa oss och ge oss visionerna kan gå förlorad Därför är citatet inte så populärt, men jag tror vi behöver växa upp och sluta fråga efter frälsaren som Kadhammar gjorde i förrgår när han efterlyste en ny Palme, en ny visionär som kan oss tillbaka tryggheten. Det kommer inte att ske, dessutom är vägen till trygghet mycket kortare ifall vi börjar med oss själva. I alla fall i längden är den kortare, om jag får uttrycka mig så. Vi måste liksom igenom oss själva innan vi kan skapa ett tryggt samhälle, och ju längre vi väntar med det ju längre får vi vänta på ett bra och trivsamt samhälle att leva i. För hur flummigt det än låter så är det inte med förnuft alltid vi skapar ett samhälle. Vi gör det minst lika mycket med våra psyken och känslor, och dessa måste därför vara renodlade från egoism för bästa resultat. Ingen storebror eller utifrån-kraft kommer att renodla åt oss. Även om det är långt dit innan vi förstår vikten av att göra upp med egoistiska syften, öka förståelsen och kärleken i våra hjärtan också inom politiken, så är tiderna är inte sådana längre att vi kan sitta och vänta på att bli omhändertagna. Vi har för många akuta miljöproblem och problem med anti-demokratiska krafter för att ha tid med det. Vi måste göra det själva, lämna nostalgin och bli vår egen frälsare, tror jag.
