Inatt kom åter en ständigt brännbar fråga upp till debatt. Frågan återkommer med jämna mellanrum och vi verkar aldrig komma till någon slutsats: frågan om vi skiljer oss för lätt eller inte. Det slutar nästan alltid med att det blir två läger; ett som försvarar skilsmässor och ett som fördömer. Personligen tycker jag frågan är fel ställd. Att alls tala om "för lätt" har egentligen ingen grund i verkligheten när det gäller skilsmässor. Få människor, väldigt få människor, skiljer sig i onödan, om man kan uttrycka det så. Jag tror inte jag känner någon som har gjort det. Däremot vet jag alltför många som går kvar i dåliga och döda förhållanden och äktenskap, som de inte mår bra i, just för att en skilsmässa är så slitsam. Barn som upplever den typen av relationer tar ofta efter. De sänker sina krav på vad en relation ska ge och blir inte sällan lika olyckliga och uttråkade som sina föräldrar. Barn som upplever mycket bråk hemma kan ju faktiskt också tycka det är ganska skönt när föräldrarna skiljer sig, de kan blomma upp av den. Det får vi heller inte glömma tycker jag, när vi använder barnen som argument i syfte att fördöma skilsmässor. För det finns faktiskt ett ansvar i att avsluta en relation som påverkar omgivningen negativt.
Jag tycker inte det är ett mysterium att skilsmässor ökar. Det är en naturlig följd och en konsekvens av attityder och traditioner i vår kultur. Från början var äktenskapet en ekonomisk institution i första hand. Kvinnor kunde inte klara sig i livet utan äktenskapet eftersom yrkena vi hade tillträde till var så få. I bondesamhället hade kvinnan ansvaret för hus och hem och inget mer. I industrisamhället började vi yrkesarbeta men hade fortfarande kvar huvudansvaret för hus och hem. Det här gör att utbrändheten bland kvinnor i trettioårsåldern ökar med raketfart och har gjort periodvis sedan mitten av artonhundratalet. Kärleken var i bondesamhället inte heller prio i ett äktenskap. Kärleken som prio ett kom med industrisamhället den också, precis som kvinnors yrkesarbetande. Vi såg det som en rättighet och en frihet att själv välja kärlekspartner utan att riktigt förstå vad vi gav oss in i. För nu när vi satt kärleken i första rummet har vi också skapat en mycket stor utmaning för oss. Kärlek är en kraft och ett outforskat fält som de flesta av oss tror sig förstå sig på men samtidigt alltid går bet på. Förr eller senare dyker något eller någon upp i våra liv som får oss att helt förändra synen på vad kärlek i grund och botten är. Förr eller senare förändras hela vår livssyn på grund av en omvälvande kärleksupplevelse, ja och så vidare. Kärlek är en kraft mycket starkare än vi själva och vårt förnuft. Vi spår men kärleken rår, skulle jag vilja säga.
Men att kärleken råder lär vi inte i vår kultur. Vi lär att vi kan "kärlek" redan, att det inte behöver vara så svårt bara vi tar ansvar och är lojala äktenskapet. Vi lär oss att det räcker med att träffa någon, bilda familj och sedan leva lyckliga om vi bara lever upp till förväntningarna. På senare år har vi lagt till att vi också måste "jobba på relationen" för att den ska fungera. Vi la till det när äktenskapsrådgivningen blev överbelastad och skilsmässorna for i taket. Förklaringen till det då från experthåll, eller från omgivningen, att senare generationer är för bortskämda, för självupptagna och därför skiljer sig "för lätt" och måste jobba på relationen. När det i stort sett handlar om att vi har en betydligt större utmaning än vad tidigare generationer haft, och den heter kärlek.
Vi utgår också ifrån att vuxna människor vet exakt vad de vill ha för relation och det är en osanning och ett orättvist krav, som i princip är omöjligt att leva upp till. Det handlar inte om oansvariga vuxna som rastlöst söker runt och tycker att alla ska acceptera deras tillfälliga förälskelser. Kärlek är ett komplicerat kapitel och vår största utmaning i livet av den enkla anledningen att kärlek inte låter sig styras och kärlek är också outgrundligt. Vi vet inte vad vi kan känna. Vi kan plötsligt en dag uppleva kärlek vi aldrig trott var möjlig exempelvis. Vi kan ha svårt med ett kärleksförhållande för att vi inte älskar oss själva. Vi kan ha en utmaning i att alls veta hur vi leva, alltså i vilken typ av relation vi vill leva. Kort sagt är det inte rimligt att kräva att vi ska veta vem vi vill leva ett helt liv med när vi inte ens vet vilken kärlek vi kan uppleva.
Vi växer upp i en kultur som har ett koncept om att det bästa och det mest normala är kärnfamiljen. Allt utöver det är ett ämne för TV-programmet "Outsiders". Man är en outsider om man inte kan känna sig hemma i den traditionella familjebildningen och det är i sig ett stort hinder för många. För ingen vill vara en outsider och därför är det lättare att anpassa sig, man vet heller inte om något annat. För den stora massan tar det ofta lång tid att komma fram till vad man trivs bäst med. Det är många saker vi inte förstår om oss själva, saker som vi på livets väg upptäcker är sidor hos oss som behöver tas fram och läggas på bordet. När jag talar om att "gå ur garderoben" talar jag aldrig om bögar och lesbiska enbart. Jag talar om oss allihop. Vissa trivs inte med det monogama äktenskapet exempelvis. En del föredrar att leva med flera under samma tak. På senare tid har man döpt det till polygami. Andra önskar ett öppet förhållande och en tredje drömmer om att leva ensam med lösa förhållanden. Allt är okej tycker jag. Det är bara normen om kärnfamiljen och fördomar som sätter gränser och det är gränser jag tycker vi ska riva upp med rötterna en gång för alla.
Att uttrycka och sätta ord på sina djupaste behov och få chansen att leva ut dem är varje människas rättighet anser jag. Det gör livet mer värt att leva och känslan av att känna sig levande är värdefull. För även om vi kommer fram till att man är den monogama och vill ha det trygga svenssonlivet så stöter man på patrull där också. För vem av alla dessa miljarder människor tillfredställer alla mina behov? Det finns inte någon som gör, kanske du säger då. Man måste acceptera att man inte kan få allt tillfredsställt i en och samma relation. Nej, jag håller inte med. Det finns visst individer som kan tillfredsställa hela registret hos oss. Jag tror bara att vi behöver tänka om omkring det. Istället för att sänka kraven på vad en relation ska ge oss, ska vi höja dem. Vi ska inte höja kraven på individen att leva upp till något han eller hon inte kan. Vi ska istället höja kraven på vad en relation ska betyda för oss i livet. Vi ska inte lära våra barn att det bara finns ett sätt att leva på. Vi ska lära dem att testa olika människor, ta tid att pröva sig fram och ge varje individ rätten till att uttrycka sina innersta önskningar. För det är inte knäppare än att försöka knöla in någon i sitt liv, någon som kanske passar bra in i ens livsstil och kanske har många goda egenskaper men som i själ och hjärta inte tillfredsställer de behov vi har. Det finns många människor som lever efter och väljer efter vad deras omgivning förväntas av dem. Det är få som tar steget fullt ut och blir polygamist i ett villaområde eller bestämmer sig för att hitta någon han eller hon kan ha ett öppet förhållande med bland grannar som umgås i par. Att man vill leva som polygamist är sådant människor avslöjar för en i förtroende när man talar om relationer och vad man egentligen önskar av livet, och väldigt ofta kan jag höra och se lättnaden när jag inte dömer utan kan hålla med. Vi har många fler krav på oss än vi anar. Minsta lilla kan få oss udda i andras ögon och är man udda är man konstig och då, ja då, kan det vara något fel på en. För desto mer man diskuterar den här frågan, desto mer avslöjas att vi har en mycket starkare norm vad det gäller relationer och hur vi ska leva i dem, än vad vi egentligen tror.
De som är bittra över sitt äktenskap är många fler än vad som är nyttigt och ännu fler är dem som aldrig prövat att leva singel någon längre tid för att ta reda på vad man verkligen vill ha. Vi är rädda för ensamheten och den rädslan är en mycket starkare drivkraft än vad själva kärleken är. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Att vara en ensam outsider är inget någon strävar efter, inte ens om det skulle visa sig att det kan vara vägen till ett lyckligare liv. För någonstans tror man ändå inte på att det där perfekta människan eller det perfekta förhållandet finns där ute. Man tvivlar och är rädd för att pröva. Hellre slösar man massa tid på något som aldrig kommer ge det man önskar innerst inne eller skiljer man sig och hittar någon som är det motsatta av det man haft tidigare eller hittar man någon som är ungefär likadan.
Att vi upprepar våra misstag och skiljer oss flera gånger beror för det mesta på att vi inte fått möjligheten att uttrycka våra djupaste behov, erkänt dem och bestämt oss för att leva ut dem. Vi försöker gång på gång passa in och vi lyckas lika bra som de som försöker få in en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Det går inte för att önskningarna går åt ett håll och verkligheten åt ett annat. Men så snart vi sätter ord på våra drömmar ändras hela vår sökmotor, och först då kan det bli drömmarna bli verklighet. Det är enkelt uttryckt så många fler saker som styr till ett äktenskap än kärlek och så många fler saker än bara rastlöshet som tar oss därifrån. Jag tror det är dags att vidga perspektivet och försöka se att vi människor inte är fullkomliga och att just det är poängen, vi är här för att lära, lära om oss själva.
För när vi föds vet vi ingenting om vad vi tycker och känner. Vi lär oss tycka om potatis mer än spagetti, vi lär oss vilken stil som passar oss, vilken årstid vi gillar bäst och vilken typ av vänner vi föredrar. Jobbet ger oss sedan ytterligare karaktär och identitet och även våra intressen gör det. Det här skapandet av "jaget" är en ständigt pågående process och tar inte slut för att vi blir vuxna. Den tar slut när vi dör. Innan dess återkommer frågorna om: Vem är jag? och Var kommer jag ifrån?
Det finns ingenting som intresserar människor så mycket som när jag talar om just dem, och sätter ord på just deras egenskaper, svagheter, styrkor och kanske lyckas pricka in varför de känner som de gör. Att pussla ihop sig själv är ett frestande mysterium och vi älskar när bitarna passar och vår känsla av att veta mer, acceptera mer och älska mer det "jag"man har är uppfyllande. Det är en mycket skön och befriande känsla att nå den här självförståelsen. Insikterna om vad just "jag" gått igenom och vad som har gjort mig till den jag är kan vara avgörande för om man ska förbli lycklig i livet eller inte. Det är spännande också. Det gör även saker och ting så mycket tydligare och då är det mycket lättare att exakt peka på det man vill ha.
Jag kan prata allmänt i femtio texter till på den här bloggen, men skulle jag prata om just dig och sätta ord på saker som handlar om just dig skulle ditt intresse aldrig fallera för det jag skriver. Det är helt naturlig reaktion. Det är inte självupptaget ego vi talar om då. Det är det egna unika svaret, jag talat om tidigare, och dessa svar är svårfångade men ack så viktiga för att hitta rätt i djungeln av smak och tycken om hur man vill leva sitt liv. Utveckling är också viktigt. Utveckling är viktigast av allt och något vi här på jorden prioriterar allra högst, helst utvecklingen av det egna jaget. Det är en sådan stor del i livets fullaste mening att vi kan känna livet meningslöst och tomt när det inte uppfylls. Det är i grund och botten mycket viktigare för oss att lösa vårt eget mysterium än att passa in i kulturen. Att lägga sitt eget pussel är inget man gör i en handvändning såklart. Det är heller inte lättvindigt man skiljer sig utan snarare väldigt lättvindigt att säga att ett äktenskap är lätt att hålla ihop i trettio år bara man tar ansvar. Så enkelt är det verkligen inte. Då har man glömt och förnekat många av människans faktiska förutsättningar och till och med själva meningen med livet.
Jag tycker inte det är ett mysterium att skilsmässor ökar. Det är en naturlig följd och en konsekvens av attityder och traditioner i vår kultur. Från början var äktenskapet en ekonomisk institution i första hand. Kvinnor kunde inte klara sig i livet utan äktenskapet eftersom yrkena vi hade tillträde till var så få. I bondesamhället hade kvinnan ansvaret för hus och hem och inget mer. I industrisamhället började vi yrkesarbeta men hade fortfarande kvar huvudansvaret för hus och hem. Det här gör att utbrändheten bland kvinnor i trettioårsåldern ökar med raketfart och har gjort periodvis sedan mitten av artonhundratalet. Kärleken var i bondesamhället inte heller prio i ett äktenskap. Kärleken som prio ett kom med industrisamhället den också, precis som kvinnors yrkesarbetande. Vi såg det som en rättighet och en frihet att själv välja kärlekspartner utan att riktigt förstå vad vi gav oss in i. För nu när vi satt kärleken i första rummet har vi också skapat en mycket stor utmaning för oss. Kärlek är en kraft och ett outforskat fält som de flesta av oss tror sig förstå sig på men samtidigt alltid går bet på. Förr eller senare dyker något eller någon upp i våra liv som får oss att helt förändra synen på vad kärlek i grund och botten är. Förr eller senare förändras hela vår livssyn på grund av en omvälvande kärleksupplevelse, ja och så vidare. Kärlek är en kraft mycket starkare än vi själva och vårt förnuft. Vi spår men kärleken rår, skulle jag vilja säga.
Men att kärleken råder lär vi inte i vår kultur. Vi lär att vi kan "kärlek" redan, att det inte behöver vara så svårt bara vi tar ansvar och är lojala äktenskapet. Vi lär oss att det räcker med att träffa någon, bilda familj och sedan leva lyckliga om vi bara lever upp till förväntningarna. På senare år har vi lagt till att vi också måste "jobba på relationen" för att den ska fungera. Vi la till det när äktenskapsrådgivningen blev överbelastad och skilsmässorna for i taket. Förklaringen till det då från experthåll, eller från omgivningen, att senare generationer är för bortskämda, för självupptagna och därför skiljer sig "för lätt" och måste jobba på relationen. När det i stort sett handlar om att vi har en betydligt större utmaning än vad tidigare generationer haft, och den heter kärlek.
Vi utgår också ifrån att vuxna människor vet exakt vad de vill ha för relation och det är en osanning och ett orättvist krav, som i princip är omöjligt att leva upp till. Det handlar inte om oansvariga vuxna som rastlöst söker runt och tycker att alla ska acceptera deras tillfälliga förälskelser. Kärlek är ett komplicerat kapitel och vår största utmaning i livet av den enkla anledningen att kärlek inte låter sig styras och kärlek är också outgrundligt. Vi vet inte vad vi kan känna. Vi kan plötsligt en dag uppleva kärlek vi aldrig trott var möjlig exempelvis. Vi kan ha svårt med ett kärleksförhållande för att vi inte älskar oss själva. Vi kan ha en utmaning i att alls veta hur vi leva, alltså i vilken typ av relation vi vill leva. Kort sagt är det inte rimligt att kräva att vi ska veta vem vi vill leva ett helt liv med när vi inte ens vet vilken kärlek vi kan uppleva.
Vi växer upp i en kultur som har ett koncept om att det bästa och det mest normala är kärnfamiljen. Allt utöver det är ett ämne för TV-programmet "Outsiders". Man är en outsider om man inte kan känna sig hemma i den traditionella familjebildningen och det är i sig ett stort hinder för många. För ingen vill vara en outsider och därför är det lättare att anpassa sig, man vet heller inte om något annat. För den stora massan tar det ofta lång tid att komma fram till vad man trivs bäst med. Det är många saker vi inte förstår om oss själva, saker som vi på livets väg upptäcker är sidor hos oss som behöver tas fram och läggas på bordet. När jag talar om att "gå ur garderoben" talar jag aldrig om bögar och lesbiska enbart. Jag talar om oss allihop. Vissa trivs inte med det monogama äktenskapet exempelvis. En del föredrar att leva med flera under samma tak. På senare tid har man döpt det till polygami. Andra önskar ett öppet förhållande och en tredje drömmer om att leva ensam med lösa förhållanden. Allt är okej tycker jag. Det är bara normen om kärnfamiljen och fördomar som sätter gränser och det är gränser jag tycker vi ska riva upp med rötterna en gång för alla.
Att uttrycka och sätta ord på sina djupaste behov och få chansen att leva ut dem är varje människas rättighet anser jag. Det gör livet mer värt att leva och känslan av att känna sig levande är värdefull. För även om vi kommer fram till att man är den monogama och vill ha det trygga svenssonlivet så stöter man på patrull där också. För vem av alla dessa miljarder människor tillfredställer alla mina behov? Det finns inte någon som gör, kanske du säger då. Man måste acceptera att man inte kan få allt tillfredsställt i en och samma relation. Nej, jag håller inte med. Det finns visst individer som kan tillfredsställa hela registret hos oss. Jag tror bara att vi behöver tänka om omkring det. Istället för att sänka kraven på vad en relation ska ge oss, ska vi höja dem. Vi ska inte höja kraven på individen att leva upp till något han eller hon inte kan. Vi ska istället höja kraven på vad en relation ska betyda för oss i livet. Vi ska inte lära våra barn att det bara finns ett sätt att leva på. Vi ska lära dem att testa olika människor, ta tid att pröva sig fram och ge varje individ rätten till att uttrycka sina innersta önskningar. För det är inte knäppare än att försöka knöla in någon i sitt liv, någon som kanske passar bra in i ens livsstil och kanske har många goda egenskaper men som i själ och hjärta inte tillfredsställer de behov vi har. Det finns många människor som lever efter och väljer efter vad deras omgivning förväntas av dem. Det är få som tar steget fullt ut och blir polygamist i ett villaområde eller bestämmer sig för att hitta någon han eller hon kan ha ett öppet förhållande med bland grannar som umgås i par. Att man vill leva som polygamist är sådant människor avslöjar för en i förtroende när man talar om relationer och vad man egentligen önskar av livet, och väldigt ofta kan jag höra och se lättnaden när jag inte dömer utan kan hålla med. Vi har många fler krav på oss än vi anar. Minsta lilla kan få oss udda i andras ögon och är man udda är man konstig och då, ja då, kan det vara något fel på en. För desto mer man diskuterar den här frågan, desto mer avslöjas att vi har en mycket starkare norm vad det gäller relationer och hur vi ska leva i dem, än vad vi egentligen tror.
De som är bittra över sitt äktenskap är många fler än vad som är nyttigt och ännu fler är dem som aldrig prövat att leva singel någon längre tid för att ta reda på vad man verkligen vill ha. Vi är rädda för ensamheten och den rädslan är en mycket starkare drivkraft än vad själva kärleken är. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Att vara en ensam outsider är inget någon strävar efter, inte ens om det skulle visa sig att det kan vara vägen till ett lyckligare liv. För någonstans tror man ändå inte på att det där perfekta människan eller det perfekta förhållandet finns där ute. Man tvivlar och är rädd för att pröva. Hellre slösar man massa tid på något som aldrig kommer ge det man önskar innerst inne eller skiljer man sig och hittar någon som är det motsatta av det man haft tidigare eller hittar man någon som är ungefär likadan.
Att vi upprepar våra misstag och skiljer oss flera gånger beror för det mesta på att vi inte fått möjligheten att uttrycka våra djupaste behov, erkänt dem och bestämt oss för att leva ut dem. Vi försöker gång på gång passa in och vi lyckas lika bra som de som försöker få in en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Det går inte för att önskningarna går åt ett håll och verkligheten åt ett annat. Men så snart vi sätter ord på våra drömmar ändras hela vår sökmotor, och först då kan det bli drömmarna bli verklighet. Det är enkelt uttryckt så många fler saker som styr till ett äktenskap än kärlek och så många fler saker än bara rastlöshet som tar oss därifrån. Jag tror det är dags att vidga perspektivet och försöka se att vi människor inte är fullkomliga och att just det är poängen, vi är här för att lära, lära om oss själva.
För när vi föds vet vi ingenting om vad vi tycker och känner. Vi lär oss tycka om potatis mer än spagetti, vi lär oss vilken stil som passar oss, vilken årstid vi gillar bäst och vilken typ av vänner vi föredrar. Jobbet ger oss sedan ytterligare karaktär och identitet och även våra intressen gör det. Det här skapandet av "jaget" är en ständigt pågående process och tar inte slut för att vi blir vuxna. Den tar slut när vi dör. Innan dess återkommer frågorna om: Vem är jag? och Var kommer jag ifrån?
Det finns ingenting som intresserar människor så mycket som när jag talar om just dem, och sätter ord på just deras egenskaper, svagheter, styrkor och kanske lyckas pricka in varför de känner som de gör. Att pussla ihop sig själv är ett frestande mysterium och vi älskar när bitarna passar och vår känsla av att veta mer, acceptera mer och älska mer det "jag"man har är uppfyllande. Det är en mycket skön och befriande känsla att nå den här självförståelsen. Insikterna om vad just "jag" gått igenom och vad som har gjort mig till den jag är kan vara avgörande för om man ska förbli lycklig i livet eller inte. Det är spännande också. Det gör även saker och ting så mycket tydligare och då är det mycket lättare att exakt peka på det man vill ha.
Jag kan prata allmänt i femtio texter till på den här bloggen, men skulle jag prata om just dig och sätta ord på saker som handlar om just dig skulle ditt intresse aldrig fallera för det jag skriver. Det är helt naturlig reaktion. Det är inte självupptaget ego vi talar om då. Det är det egna unika svaret, jag talat om tidigare, och dessa svar är svårfångade men ack så viktiga för att hitta rätt i djungeln av smak och tycken om hur man vill leva sitt liv. Utveckling är också viktigt. Utveckling är viktigast av allt och något vi här på jorden prioriterar allra högst, helst utvecklingen av det egna jaget. Det är en sådan stor del i livets fullaste mening att vi kan känna livet meningslöst och tomt när det inte uppfylls. Det är i grund och botten mycket viktigare för oss att lösa vårt eget mysterium än att passa in i kulturen. Att lägga sitt eget pussel är inget man gör i en handvändning såklart. Det är heller inte lättvindigt man skiljer sig utan snarare väldigt lättvindigt att säga att ett äktenskap är lätt att hålla ihop i trettio år bara man tar ansvar. Så enkelt är det verkligen inte. Då har man glömt och förnekat många av människans faktiska förutsättningar och till och med själva meningen med livet.
