Johan Hakelius skriver om rädsla i dagens krönika i Aftonbladet. Han skriver om hur rädsla smittar och ger exempel på hur amerikanarnas rädsla många gånger inte är i proportion till hotet. Så säger han att vi börjar bli likadana i Sverige. Vi är rädda för muslimer, sverigedemokrater, socker och stress. Ja, att rädsla smittar är inget nytt, masspsykosen är känd sedan länge och bland annat en förklaring till varför ondskefull förföljelse har skett genom historien. Har vi inte varit rädda för judar, så har vi varit rädda för häxor, kvinnor eller kommunister. Alltid har det lurat någon fara någonstans.
Men jag frågar mig om inte Hakelius kastar stora stenar i glashuset. För vem är det som skrämmer upp folk om inte journalister, tidningar som Aftonbladet och dess skribenter? Ingen skulle läsa Hakelius om de inte var uppskrämda, höll jag på att säga. Lite väl tillspetsat, men faktiskt så säljer skrämsel mer än information. En beige informationsbroschyr på Apoteket, där man kan läsa hur farlig salisyrsyra är säljer inte lika mycket som skrämseln om svininfluensa, höjda räntor, hudcancer, nätbluffar och andra skrämmande saker vi inte vet hur vi skyddar oss mot. Aftonbladet lever på våra rädslor om hur allt spårar ur i Malmö, hur vi på landet kommer bli arbetslösa och dö i ensamhet. Allt som triggar igång vår oro är säljbart, och kanske inte så många skulle fått narkolepsi av influensavaccinet om Aftonbladet och andra tidningar tagit sitt ansvar, det vill säga att informera istället för att sprida x antal trossatser om hur saker och ting KAN förhålla sig.
En masspsykos kan skapas precis när som helst och kan vara mycket svår att hejda eftersom rädslor är så starka. Tidningarna har ett stort ansvar i frågan, och jag är inte alltid så säker på att de tar det ansvaret när dollartecknet förblindar. För ta just svininfluensan som exempel, en av våra senaste masspsykoser. Jag är känslig mot sprutor och vaccin. Jag tål inte se blod utan att svimma och jag fixar inte sprutor. Jag tog därför aldrig vaccinet, men jag skulle inte ha gjort det även om jag inte varit spruträdd. Jag litade nämligen aldrig på att det skulle vara helt ofarligt. Jag misstänkte att det kunde vara farligare än svininfluensan. Men krafterna var då så starka att jag ljög då och då och sa att jag tagit vaccinet. Dels för att slippa frågorna, dels för att flertalet blev upprörda och såg mig som en farlig svikare, som om jag vore en smitthärd bara genom att existera. Jag tyckte det blev lite sjukt fixerat vid svininfluensa när det fanns så mycket annat farligt i vår omgivning då, hepatit exempelvis, så jag blev ganska tyst.
Varje dag hade Aftonbladet stora rubriker om hur folk dog som flugor av influensan och de tog ofta exempel på unga och friska personer som gått åt. Därför ville man ha fram ett vaccin snabbt som ögat för att lugna, och man lovade att det var helt riskfritt att ta det. Det var inte helt riskfritt, man ljög medvetet eller hoppades på det bästa i den panik som brutit ut. Det var inte ofarligt och det sas att det också fanns pengar att tjäna i läkemedelsindustrin. Jo det har vi hört förr, i jämna pulser genom historien vill man sälja medicin. Min mamma erbjöds Talidomid när hon var gravid. Det var ett sömnmedel speciellt lämpligt för gravida kvinnor. Som tur är tror hon på raska promenader, gröt och inget socker innan läggdags. Det var hennes medicin mot nästan allt, och det var klokt av henne att extra mycket havregrynsgröt istället för Talidomid mot sömnsvårigheter. Om inte hade jag kanske inte suttit här idag, och hade jag suttit här kanske jag gjort det utan armar och ben. Jag talar alltså om neursodyn-barnen på sextiotalet.
Vi har en extrem övertro på läkarkunskapen och vetenskap. Det gör oss helt blinda för andra sätt att tänka. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att raska promenader, havregrynsgröt och "inget socker innan läggdags" löser alla problem, men vi måste hitta tillbaka till självkänslan och använda vårt sunda förnuft, och lita till det om vi vill förhindra ödesdigra konsekvenser av vad som ibland faktiskt bara är en föreställd hotbild, ingen sanning. Det är inte fult att gå mot strömmen, ha en annan åsikt eller stå fast vid sitt sunda förnuft. Det är faktiskt inte skamligt, vi behöver inte bli osäkra på vår eget förstånd bara för att det säger något annat än flertalets och till med något annat än expertutlåtanden. Det är verkligen ingen katastrof att tro på sig själv, även om det verkar så i dagens, ibland, smått panikslagna samhälle. Man behöver inte ens vara "konstig" för att man inte hävdar det allmänt vedertagna.
Panik är ändå ingen bra känsla när man ska fatta beslut. Alla beslut tagna i panik verkar kloka i stunden men är helt förkastliga i längden. Det är så otal många faktorer som påverkar en katastrof, därför är den inte alltid möjlig att skydda sig emot. Katastrofen kan uppstå när som helst. Den kan uppstå nu. Men vi kan inte gå omkring och förvänta oss den och inte heller förbereda oss för den. En del människor lagrar mat hemma, de läser instruktionsböcker om hur man klarar en katastrof och de bestämmer sig för att jobba för att de kommer vara den enda överlevande. Jag är inte ens säker på att jag vill överleva en katastrof. För mig är döden inget skrämmande. Det beror inte på att jag har dödslängtan, för det har jag inte. Jag är bara övertygad om att det inte finns någon död den mening att man slutar existera. Men även om jag inte skulle vara övertygad om att det inte finns någon död att tala om, så skulle jag inte vilja leva på ett jordklot som kanske är totalförstört av atombomber, svält och smittspridning, helt utan fungerande läkarvård. Då ingen överlevnads-app i världen kan rädda mig.
En katastrof för mig behöver inte heller vara en världsomspännande förödelse. En katastrof för mig kan vara att förlora nära och kära, att inte ha någon framtid och att kanske bli helt ensam. Mot sådana katastrofer kan vi inte ta sprutor. Jag och många med mig har gått igenom otal utmaningar, förluster och sorger och jag vet att jag överlever, att vi gör det allihop. Det går att läka ihop och den vetskapen har gjort mig mindre rädd, i alla fall på den punkten. Ja, jag är mer rädd för en spruta än för en katastrof. Det är sant, men jag vet också att rädslor sällan är logiska och inte är något att lita på. Därför kan inte Aftonbladet sälja lösnummer till mig. Jag känner inte igen mig i att vi svenskar, på inga grunder alls, blir panikslagna. Jag känner mest att media ibland säger ett och gör ett annat. Om tidningarna tog det ansvaret de har. Om de informerade istället för att blåsa upp skräckinjagande rubriker och jobbade mer på att låta människor lita på sig själva kanske det skulle se annorlunda ut nästa gång en katastrof närmar sig, vad vet jag. Det jag vet är att tidningarna då inte skulle sälja lika mycket, inte heller läkemedelsindustrin och inte heller Hakelius.
Men jag frågar mig om inte Hakelius kastar stora stenar i glashuset. För vem är det som skrämmer upp folk om inte journalister, tidningar som Aftonbladet och dess skribenter? Ingen skulle läsa Hakelius om de inte var uppskrämda, höll jag på att säga. Lite väl tillspetsat, men faktiskt så säljer skrämsel mer än information. En beige informationsbroschyr på Apoteket, där man kan läsa hur farlig salisyrsyra är säljer inte lika mycket som skrämseln om svininfluensa, höjda räntor, hudcancer, nätbluffar och andra skrämmande saker vi inte vet hur vi skyddar oss mot. Aftonbladet lever på våra rädslor om hur allt spårar ur i Malmö, hur vi på landet kommer bli arbetslösa och dö i ensamhet. Allt som triggar igång vår oro är säljbart, och kanske inte så många skulle fått narkolepsi av influensavaccinet om Aftonbladet och andra tidningar tagit sitt ansvar, det vill säga att informera istället för att sprida x antal trossatser om hur saker och ting KAN förhålla sig.
En masspsykos kan skapas precis när som helst och kan vara mycket svår att hejda eftersom rädslor är så starka. Tidningarna har ett stort ansvar i frågan, och jag är inte alltid så säker på att de tar det ansvaret när dollartecknet förblindar. För ta just svininfluensan som exempel, en av våra senaste masspsykoser. Jag är känslig mot sprutor och vaccin. Jag tål inte se blod utan att svimma och jag fixar inte sprutor. Jag tog därför aldrig vaccinet, men jag skulle inte ha gjort det även om jag inte varit spruträdd. Jag litade nämligen aldrig på att det skulle vara helt ofarligt. Jag misstänkte att det kunde vara farligare än svininfluensan. Men krafterna var då så starka att jag ljög då och då och sa att jag tagit vaccinet. Dels för att slippa frågorna, dels för att flertalet blev upprörda och såg mig som en farlig svikare, som om jag vore en smitthärd bara genom att existera. Jag tyckte det blev lite sjukt fixerat vid svininfluensa när det fanns så mycket annat farligt i vår omgivning då, hepatit exempelvis, så jag blev ganska tyst.
Varje dag hade Aftonbladet stora rubriker om hur folk dog som flugor av influensan och de tog ofta exempel på unga och friska personer som gått åt. Därför ville man ha fram ett vaccin snabbt som ögat för att lugna, och man lovade att det var helt riskfritt att ta det. Det var inte helt riskfritt, man ljög medvetet eller hoppades på det bästa i den panik som brutit ut. Det var inte ofarligt och det sas att det också fanns pengar att tjäna i läkemedelsindustrin. Jo det har vi hört förr, i jämna pulser genom historien vill man sälja medicin. Min mamma erbjöds Talidomid när hon var gravid. Det var ett sömnmedel speciellt lämpligt för gravida kvinnor. Som tur är tror hon på raska promenader, gröt och inget socker innan läggdags. Det var hennes medicin mot nästan allt, och det var klokt av henne att extra mycket havregrynsgröt istället för Talidomid mot sömnsvårigheter. Om inte hade jag kanske inte suttit här idag, och hade jag suttit här kanske jag gjort det utan armar och ben. Jag talar alltså om neursodyn-barnen på sextiotalet.
Vi har en extrem övertro på läkarkunskapen och vetenskap. Det gör oss helt blinda för andra sätt att tänka. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att raska promenader, havregrynsgröt och "inget socker innan läggdags" löser alla problem, men vi måste hitta tillbaka till självkänslan och använda vårt sunda förnuft, och lita till det om vi vill förhindra ödesdigra konsekvenser av vad som ibland faktiskt bara är en föreställd hotbild, ingen sanning. Det är inte fult att gå mot strömmen, ha en annan åsikt eller stå fast vid sitt sunda förnuft. Det är faktiskt inte skamligt, vi behöver inte bli osäkra på vår eget förstånd bara för att det säger något annat än flertalets och till med något annat än expertutlåtanden. Det är verkligen ingen katastrof att tro på sig själv, även om det verkar så i dagens, ibland, smått panikslagna samhälle. Man behöver inte ens vara "konstig" för att man inte hävdar det allmänt vedertagna.
Panik är ändå ingen bra känsla när man ska fatta beslut. Alla beslut tagna i panik verkar kloka i stunden men är helt förkastliga i längden. Det är så otal många faktorer som påverkar en katastrof, därför är den inte alltid möjlig att skydda sig emot. Katastrofen kan uppstå när som helst. Den kan uppstå nu. Men vi kan inte gå omkring och förvänta oss den och inte heller förbereda oss för den. En del människor lagrar mat hemma, de läser instruktionsböcker om hur man klarar en katastrof och de bestämmer sig för att jobba för att de kommer vara den enda överlevande. Jag är inte ens säker på att jag vill överleva en katastrof. För mig är döden inget skrämmande. Det beror inte på att jag har dödslängtan, för det har jag inte. Jag är bara övertygad om att det inte finns någon död den mening att man slutar existera. Men även om jag inte skulle vara övertygad om att det inte finns någon död att tala om, så skulle jag inte vilja leva på ett jordklot som kanske är totalförstört av atombomber, svält och smittspridning, helt utan fungerande läkarvård. Då ingen överlevnads-app i världen kan rädda mig.
En katastrof för mig behöver inte heller vara en världsomspännande förödelse. En katastrof för mig kan vara att förlora nära och kära, att inte ha någon framtid och att kanske bli helt ensam. Mot sådana katastrofer kan vi inte ta sprutor. Jag och många med mig har gått igenom otal utmaningar, förluster och sorger och jag vet att jag överlever, att vi gör det allihop. Det går att läka ihop och den vetskapen har gjort mig mindre rädd, i alla fall på den punkten. Ja, jag är mer rädd för en spruta än för en katastrof. Det är sant, men jag vet också att rädslor sällan är logiska och inte är något att lita på. Därför kan inte Aftonbladet sälja lösnummer till mig. Jag känner inte igen mig i att vi svenskar, på inga grunder alls, blir panikslagna. Jag känner mest att media ibland säger ett och gör ett annat. Om tidningarna tog det ansvaret de har. Om de informerade istället för att blåsa upp skräckinjagande rubriker och jobbade mer på att låta människor lita på sig själva kanske det skulle se annorlunda ut nästa gång en katastrof närmar sig, vad vet jag. Det jag vet är att tidningarna då inte skulle sälja lika mycket, inte heller läkemedelsindustrin och inte heller Hakelius.
