Idag var jag grymt trött på morgonen. Det var iskallt i lägenheten när jag stack ut ena foten. Den blev varm igen under det tjocka täcket. Huvudet värkte och näsan kliade. I det becksvarta mörkret, som det är vid klockan fem på morgonen, är det nästan overkligt att behöva gå upp. Kommer verkligen någon fråga efter mig, tänker jag. Det måste vara så att alla blir förvånade när jag kommer till jobbet och undrar vad jag gör där. Helst en sådan dag då förkylning och feber ligger på lur, tänker jag sådana tankar. Med en blandning av värk och frossa känns det metalliskt utanför dunkudden och knappast inbjudande att gå ut när regnet öser ner.
Det är blött i den blänkande asfalten och gråkallt i luften. Efter jag vridit om nyckeln går motorn först igång och sedan P1. Jag vrider snabbt ner för jag vill inte höra om smittspridning, död och krig. Det borde vara så att det istället skulle ge mig perspektiv på min självömkan, men så är det inte. Värmefläkten är på fullt ös och jag är glad att jag inte hör att Jan Troell har gjort en ny film och att basarer ska hjälpa somalier att få arbete. Jag är ingen förnekare men jag vill gärna hämta andan på morgonen innan jag möter en ny dag. Det behöver inte betyda att jag förlorat all empati för all framtid bara för att jag inte orkar lyssna just nu. Empati är heller inte alltid synonymt med engagemang och kunskap.
Ibland brukar jag få frågorna: "Har du inte läst det? Har du inte hört det?". Vi förväntas vara uppdaterade i ett nyhetsflöde och informationsflöde vi aldrig haft i historien. Det är lätt att få information. För ett par hundra år sedan fick man veta det nyaste nytt i kyrkan på söndagen och då kanske nyheten, som betraktades som ny, var flera månader gammal. Idag blir vi förvånade om vi inte vet vad som hänt nästan innan det hänt. Samtidigt är vi informerade om att människan inte klarar hur mycket information som helst, vi slutar ta in när det blir för mycket, ändå har vi det här "uppdateringskravet" på varandra. Vi ska vara insatta och även uppdaterade i allt omkring oss bara för att det blivit lätt att få tag på informationen. Men våra hjärnor och förmåga att bearbeta har inte förändrats på tvåhundra år. En nyhet i veckan 1812 ska jämföras med att vi 2012 ska vara insatta i allt från försäkringar, pensioner, bildäck, tandvård och hälsovård. Vi ska vara klimatsmarta och "mat-smarta". Vi ska veta vad politiker heter i Sverige och i världen, vad som pågår i Israel, Palestina, Syrien och Irak. Vi ska veta skillnaden mellan Romney och Obama och vi ska helst ta ställning. Någon har räknat på det någon gång men jag minns inte vem. I vilket fall sa vederbörande att; för att vi hålla oss uppdaterade krävs ca 4000 sidor varje dag. Om det är sant eller inte kvittar för med allt det vi behöver veta för att kunna ta beslut i dagliga livet kan man förstå att 4000 sidor inte är en orimlig siffra.
Redan i skolan läste jag mest sånt som intresserade mig och mina betyg var väldigt ojämna och mycket beroende på vad jag ville ge en ansträngning, och så har det fortsatt. När något inte intresserar mig får det mitt halvhjärtade engagemang. Jag kompenserar det med att ge det som intresserar mig mitt helhjärtade engagemang, och dessa mornar då inte ens mina hjärtefrågor kan väcka mitt intresse unnar jag mig ointresset. Jag tror till och med att det är nyttigt ibland att vara likgiltig. I dessa stunder kan jag se det som att vi människor lever våra liv som vi var med i ett TV-spel. Vi har våra vapen och våra styrkor som blinkar eller fylls på i högra hörnet, beroende på hur mycket liv vi fått, så använder vi dem när det behövs. Människor som aldrig tycker något alls är viktigt är inte min melodi. Jag håller den sorten på en armlängds avstånd, men så illa är det bara med ett fåtal. De flesta av oss har vårt engagemang och vi har våra brinnande hjärtefrågor ständigt med oss, även om de inte är aktuella varje dag.
Det är heller inte alltid kunskapen som avgör ifall vi tagit vårt samhällsansvar eller inte för exempelvis en bättre värld. Det är vår grundinställning, våra värderingar och vårt inre rättspatos som avgör det. Att känna empati handlar inte alltid om att sätta sig in i somaliers situation klockan halv sex en regnig novembermorgon. Det kan ju faktiskt också handla om att sätta på kaffet till frugan och komma ihåg jympapåsen till barnen. Ibland när människor frågat lite sarkastiskt: "Visste du inte det? Har du som är feminist inte läst "Under det rosa täcket?". "Nej" har jag lust att svara ibland: "Jag har nyss varit en vän i nöden och inte hunnit, dessutom började jag läsa den dödligt tråkiga boken och tröttnade.". Viss kunskap och vissa böcker anses som rättesnören och vissa handlingar är mer empatiska än andra. I det läget har man förytligat både detta med kunskap och detta med empati, och då är inte jag med längre.
Den här dagen väcktes min empati inte av nyheterna utan av en elev. För att förstå den här individen, som är tvåspråkig, var jag tvungen att låta henne lära mig att skriva på arabiska. Först då kunde jag närma mig en äkta förståelse för vad hon gått igenom när hon tvingades till att lära sig ett nytt språk. Alltså som vuxen lära in en helt ny uppsättning av skriftspråkets alla självklarheter. Vi människor fungerar så, vi är skapta sådana att vi måste genomleva och uppleva vad någon annan går igenom för att på riktigt förstå. Det spelar ingen roll hur frisk och vaken jag är, klockan halv sex en måndagsmorgon i november, jag kan ändå inte riktigt förstå hur det är att komma som somalier till Sverige, gå utan arbeta och aldrig få en chans. Jag kan sätta mig in i skräck och vånda, i svält och umbäranden, smärta och förtvivlan. Jag kan orden och många av känslorna har jag känt. Men jag har inte känt deras nyanser i just somaliers livsöden och jag har faktiskt ingen aning om hur det är att svälta. Någon måtta får det vara på detta att vi spelar mer empatiska än vad vi egentligen är och överhuvudtaget kan vara.
En journalist sa till Natascha Kampusch att "Det är svårt att sätta sig in i hur du har klarat av det som hänt dig." "Ja" svarada Natascha "Du kan inte sätta dig in i det, men det har säkert hänt dig saker som inte jag förstår hur du har klarat.". Jag vet inte, behöver jag någon avslutning för att dagens budskap ska gå fram? Jag tror inte det. Jag vill heller inte skriva mina läsare på näsan. Ni är kloka. Poängen är inte att förklara hur våra begränsade möjligheter att känna empati är,. Poängen är snarare att ge alla en chans att andas ut och släppa kravet på konstant insikt och förståelse. Oavsett vilka vi är och var vi kommer ifrån har vi upplevt saker som någon annan inte kan sätta sig in i och förstå. Vi kan bara sträva efter empati och glädjas när vi lyckas värma någon annan med den.
Det är blött i den blänkande asfalten och gråkallt i luften. Efter jag vridit om nyckeln går motorn först igång och sedan P1. Jag vrider snabbt ner för jag vill inte höra om smittspridning, död och krig. Det borde vara så att det istället skulle ge mig perspektiv på min självömkan, men så är det inte. Värmefläkten är på fullt ös och jag är glad att jag inte hör att Jan Troell har gjort en ny film och att basarer ska hjälpa somalier att få arbete. Jag är ingen förnekare men jag vill gärna hämta andan på morgonen innan jag möter en ny dag. Det behöver inte betyda att jag förlorat all empati för all framtid bara för att jag inte orkar lyssna just nu. Empati är heller inte alltid synonymt med engagemang och kunskap.
Ibland brukar jag få frågorna: "Har du inte läst det? Har du inte hört det?". Vi förväntas vara uppdaterade i ett nyhetsflöde och informationsflöde vi aldrig haft i historien. Det är lätt att få information. För ett par hundra år sedan fick man veta det nyaste nytt i kyrkan på söndagen och då kanske nyheten, som betraktades som ny, var flera månader gammal. Idag blir vi förvånade om vi inte vet vad som hänt nästan innan det hänt. Samtidigt är vi informerade om att människan inte klarar hur mycket information som helst, vi slutar ta in när det blir för mycket, ändå har vi det här "uppdateringskravet" på varandra. Vi ska vara insatta och även uppdaterade i allt omkring oss bara för att det blivit lätt att få tag på informationen. Men våra hjärnor och förmåga att bearbeta har inte förändrats på tvåhundra år. En nyhet i veckan 1812 ska jämföras med att vi 2012 ska vara insatta i allt från försäkringar, pensioner, bildäck, tandvård och hälsovård. Vi ska vara klimatsmarta och "mat-smarta". Vi ska veta vad politiker heter i Sverige och i världen, vad som pågår i Israel, Palestina, Syrien och Irak. Vi ska veta skillnaden mellan Romney och Obama och vi ska helst ta ställning. Någon har räknat på det någon gång men jag minns inte vem. I vilket fall sa vederbörande att; för att vi hålla oss uppdaterade krävs ca 4000 sidor varje dag. Om det är sant eller inte kvittar för med allt det vi behöver veta för att kunna ta beslut i dagliga livet kan man förstå att 4000 sidor inte är en orimlig siffra.
Redan i skolan läste jag mest sånt som intresserade mig och mina betyg var väldigt ojämna och mycket beroende på vad jag ville ge en ansträngning, och så har det fortsatt. När något inte intresserar mig får det mitt halvhjärtade engagemang. Jag kompenserar det med att ge det som intresserar mig mitt helhjärtade engagemang, och dessa mornar då inte ens mina hjärtefrågor kan väcka mitt intresse unnar jag mig ointresset. Jag tror till och med att det är nyttigt ibland att vara likgiltig. I dessa stunder kan jag se det som att vi människor lever våra liv som vi var med i ett TV-spel. Vi har våra vapen och våra styrkor som blinkar eller fylls på i högra hörnet, beroende på hur mycket liv vi fått, så använder vi dem när det behövs. Människor som aldrig tycker något alls är viktigt är inte min melodi. Jag håller den sorten på en armlängds avstånd, men så illa är det bara med ett fåtal. De flesta av oss har vårt engagemang och vi har våra brinnande hjärtefrågor ständigt med oss, även om de inte är aktuella varje dag.
Det är heller inte alltid kunskapen som avgör ifall vi tagit vårt samhällsansvar eller inte för exempelvis en bättre värld. Det är vår grundinställning, våra värderingar och vårt inre rättspatos som avgör det. Att känna empati handlar inte alltid om att sätta sig in i somaliers situation klockan halv sex en regnig novembermorgon. Det kan ju faktiskt också handla om att sätta på kaffet till frugan och komma ihåg jympapåsen till barnen. Ibland när människor frågat lite sarkastiskt: "Visste du inte det? Har du som är feminist inte läst "Under det rosa täcket?". "Nej" har jag lust att svara ibland: "Jag har nyss varit en vän i nöden och inte hunnit, dessutom började jag läsa den dödligt tråkiga boken och tröttnade.". Viss kunskap och vissa böcker anses som rättesnören och vissa handlingar är mer empatiska än andra. I det läget har man förytligat både detta med kunskap och detta med empati, och då är inte jag med längre.
Den här dagen väcktes min empati inte av nyheterna utan av en elev. För att förstå den här individen, som är tvåspråkig, var jag tvungen att låta henne lära mig att skriva på arabiska. Först då kunde jag närma mig en äkta förståelse för vad hon gått igenom när hon tvingades till att lära sig ett nytt språk. Alltså som vuxen lära in en helt ny uppsättning av skriftspråkets alla självklarheter. Vi människor fungerar så, vi är skapta sådana att vi måste genomleva och uppleva vad någon annan går igenom för att på riktigt förstå. Det spelar ingen roll hur frisk och vaken jag är, klockan halv sex en måndagsmorgon i november, jag kan ändå inte riktigt förstå hur det är att komma som somalier till Sverige, gå utan arbeta och aldrig få en chans. Jag kan sätta mig in i skräck och vånda, i svält och umbäranden, smärta och förtvivlan. Jag kan orden och många av känslorna har jag känt. Men jag har inte känt deras nyanser i just somaliers livsöden och jag har faktiskt ingen aning om hur det är att svälta. Någon måtta får det vara på detta att vi spelar mer empatiska än vad vi egentligen är och överhuvudtaget kan vara.
En journalist sa till Natascha Kampusch att "Det är svårt att sätta sig in i hur du har klarat av det som hänt dig." "Ja" svarada Natascha "Du kan inte sätta dig in i det, men det har säkert hänt dig saker som inte jag förstår hur du har klarat.". Jag vet inte, behöver jag någon avslutning för att dagens budskap ska gå fram? Jag tror inte det. Jag vill heller inte skriva mina läsare på näsan. Ni är kloka. Poängen är inte att förklara hur våra begränsade möjligheter att känna empati är,. Poängen är snarare att ge alla en chans att andas ut och släppa kravet på konstant insikt och förståelse. Oavsett vilka vi är och var vi kommer ifrån har vi upplevt saker som någon annan inte kan sätta sig in i och förstå. Vi kan bara sträva efter empati och glädjas när vi lyckas värma någon annan med den.
