Jag kan vara tyst och blyg ibland. Jag kan också vara väldigt pratsam, beroende på många saker. Konsekvenserna av båda förhållningssätten är ibland bra, ibland dåliga. Lika många gånger jag säger saker jag ångrar, lika många gånger bannar jag mig själv för att jag hållit tyst. Men då och då blir det också rätt. För ibland säger jag en del bra saker som människor påminner mig om att jag sagt. Jag har ofta själv glömt orden, men någon annan har hört dem och glömmer dem inte. Ni känner säkert till det där fenomenet då människor påminner er om saker ni sagt som de har tänkt på. Jag blev påmind om det igår. Vid rätt tillfälle hade jag sagt: "Jag önskar du kunde bli förbannad.". Hon sa: "Jag förstod inte vad du menade då, men nu förstår jag det mer än någonsin.". Allt förstår vi med tiden och inte minst är det så med ilska, en mycket oförstådd och underskattad känsla. Jag brukar förorda ilska även om det är en illa ansedd känsla och idag vill jag prata om ilska.
Det har aldrig varit särskilt okej att visa känslor i vår del av världen. Ända sedan vikingatiden har nordborna respekterat ett lika kallsinnigt sinne som klimatet. Heta utbrott och heta känslor har inte varit så respekterat. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det kan vara både och. Men ett är säkert ilska är en av de heta känslor, näst efter passion som ingen kommer undan. Även om det idag är inne att tycka att ilska är fult, så är det en mänsklig känsla och faktiskt livsviktig för att känna oss som levande människor.
På ett sätt är det egentligen inte alls svårt att göra sig av med ilska. Den är visserligen en så grundläggande känsla så vi kan i princip bara förtränga den, inte göra oss av med den. Men vem som helst kan förtränga. Det är inte så svårt. Vi kan lätt socialiseras och fostras in i ett samhälle, lära oss att det inte är bra att visa ilska och sluta att bli upprörda. Jag känner de som faktiskt aldrig blir arga, varken på sina barn, på mannen eller på någon i sin omgivning. De har lärt sig att ta allt med jämnmod. Det kan se ut så på ytan i alla fall. Det kan till och med verka som de aldrig drabbas av något som skulle kunna få dem upprörda, men synar man med lupp så är väldigt många i deras omgivning arga. De har fler arga omkring sig än flertalet andra och man undrar varför. Psykologerna har en förklaring: när vi lär oss att inte ansvara för vår egen ilska kanaliserar vi den på andra. Vi vill att andra ska bli arga åt oss och vi skapar konflikter och irritation omkring oss för att vi inte tar itu med det som faktiskt händer utan låter andra göra det. "Det ordnar sig alltid." kan betyda att någon annan ordnar det. "Jag tar inte åt mig." kan betyda att vi hämnas med att ge ständiga pikar och gliringar istället för att stå upp för oss själva. "Jag får göra allt, ingen hjälper mig men det spelar ingen roll vad jag säger ändå." kan betyda att vi blir martyrer som ständigt klagar. Som sagt vill man också, på olika sätt, locka fram andras ilska för att kunna kanalisera sin egen. Ja, det finns en mängd andra sätt att låta ilskan sippra eller strömma ut.
Om vi vill ha en renare miljö i världen ska vi nog inte inte tänka bara på utsläppen fabriken gör utan de utsläpp vi själva gör när vi inte kan hantera förträngd ilska. Det kan utvecklas till en snuskvardag där vi tillåter allt möjligt hända bakom ryggen eller på andra förtäckta sätt, vilket är mycket svårare att värja sig emot än vanlig ilska och upprördhet. Det utvecklas ett spel om makten med ganska låga metoder och vi accepterar det för att vi inte vill riskera att förlora något med att bli arga. Jag menar inte att vi ska släppa loss och bli aggressiva. Jag menar bara att vi ska erkänna vår ilska om vi inte vill vara en del av snuskvardagen.
Ilska borde få större respekt och värde. Den är nämligen ovärderlig. När vi känner oss utnyttjade eller trampade på eller när ilskan kommer i sorgeprocessen efter att en relation tagit slut är det först då vi faktiskt ser andra delaktiga i klart ljus. Det beror på att ilska bränner bort känslor som förvirrat oss. Det beror också på att ilska ger oss ny energi och styrka att fortsätta. Perioder i livet då bekymren aldrig tycks ta slut och inget fungerar av sig självt då är ilskan för vissa människor ovärderlig. Det förhindrar att apatin tar vid och ingenting blir gjort. Läkare har också noterat att de människor som låter känslor flöda eller erkänner sina känslor, de som blir arga på cancern har större chans att överleva. Jag menar att det är samma sak som när bönder bränner jorden för att det ska växa nytt, det ger nytt friskt syre. Det behövs, speciellt i miljöer som har blivit snuskiga av all sköns andra metoder än vanlig vrede.
Att bli förbannad när människor går över våra personliga gränser är sunt. Det sätter en gräns som säger: hit men inte längre. Bli arg på orättvisor är också sunt. Det är en myt att vi skulle vara mer mogna och civiliserade för att vi är konstant förstående eller låter allt rinna av oss. Människor som säger att de aldrig är arga eller par som säger att de aldrig grälar tror inte jag på. De har snappat upp tidsandan och vill säga saker som är accepterat, men det är inte sant för det, och är det sant frågar jag mig hur mycket de då egentligen bryr sig. För att vara levande innebär att hantera känslor som berör oss.
Det är en utmaning att leva med kroniska sjukdomar och kanske också kroniska ekonomiska problem som följd. Det är en utmaning att kanske få veta i vuxen ålder att man är adopterad och därmed också förd bakom ljuset i ett halvt liv. Det är en utmaning att leva med en annan hudfärg och aldrig bli riktigt accepterad av den anledningen. Det är en utmaning att alltid bli påmind om att man är fattig eller ingenting värd i andras ögon. Jag vill se den som utsätts för djupa orättvisor och samtidigt aldrig blir arg. Det finns säkert så utvecklade människor, men de är få. Vi har rätt till vår ilska till vår ilska när svåra saker drabbar oss men även när vi brottas med i-landsproblemen. Vi har rätt att bli arga av att se att ingen diskat när vi kommer från jobbet och är trötta. Det är ett friskhetstecken, ett tecken på att man är levande.
Jag förordar absolut inte att vi ska stanna i ilskan. Om den är frisk så går den över. Om ilska går inåt och stannar kvar blir vi bittra och ständigt gnatiga och ältande. Om ilskan alltid ageras ut när vi är onyktra exempelvis kan vi bli direkt livsfarliga, som exempelvis Hagamannen. Förtvivlan, som är nära släkt till ilska, kan självklart också bli farlig om den inte hanteras rätt. Självmord begås ofta i ren förtvivlan. Vidare behöver man inte ens vara arg och bitsk på orättvisor som jag är. Det är heller inte det ultimata. Det jag förordar är att vårda sin egen personliga ilska, och med vårda menar jag att ta reda på var den kommer ifrån och låta den få sitt utlopp. Med andra ord önskar jag vi kunde respektera ilskans existens och förvandla den till en kraft, istället för att försöka förtränga den som en uppblåst badboll man trycker ner i vatten. Den är inte värd förträngning. Den är värd uppskattning.
Utan ilska hade vi inte haft förmågan att försvara våra personliga gränser. Vi hade heller inte haft passionen. Därför hade vi inte heller upplevt de högsta höjderna av sex eller lusten i att vinna VM i hockey. Sex, ilska och passion är elden inom oss och kommer från samma källa, och heta längtansfulla kyssar vill ingen vara utan. Vi hade heller aldrig upplevt rättspatos som gett oss kvinnlig rösträtt, mänskliga rättigheter som åtta timmars arbetsdag eller rätten till partnerskap. Ja, jag önskar inte bara i ett fall utan i många fall att vi kunde bli mer förbannade. Helig vrede och patos ovärderliga och gör oss sanna och starka.
