Uppvaknande är en del i livet som vi sällan pratar om, förmodligen för att det är en sådan personlig upplevelse, men det är något som händer hela tiden och händer alla människor någon gång i livet. När jag jobbade på kom vux för många år sedan träffade jag människor, helst kvinnor som var utbrända. De hade försökt leva upp till att vara perfekta hustrun, älskarinnan, arbetskamraten, mamman och hushållerskan. De ville vara glada varje dag, sexiga och roliga. De ville vara läxhjälp och laga den bästa maten. Inte för någon anledning alls mer än att vara till lags och leva upp till en bild vi har av hur "min fru" ska vara. För frivilligt eller ofrivilligt har vi en bild av en vuxen kvinna som superkvinnan, som aldrig har egna behov och jag tror inte någon kvinna, i alla fall någon gång i sitt liv, försökt leva upp till den bilden utan att lyckas. De som kom i mig hade plötsligt funnit sig själva sitta i bilen på morgonen och inte veta hur man lägger i ettan. de hade konstant värk och kroniska sömnproblem, de kände sig misslyckade. De kände sig misslyckade ända till den dagen de vaknade upp och insåg att det var ett fantasifoster eller till och med en ren galenskap de försökt leva upp till.
Då när de insåg det hade misslyckandet plötsligt förvandlats till en befrielse och de kunde med gott samvete satsa på sig själv. Då och då ledde det till skilsmässor eftersom de hade en man hemma som inte förstod vad det tagit åt dem. De tyckte de blivit självupptagna och egoistiska. Nästan så de ansåg att det till och med varit bättre när hustrun låg på sjukhuset utbränd. Då visste de i alla fall var de hade henne. Nu hade de ingen aning om vad som tagit åt henne. "Hon som tyckt det varit en avkoppling att diska:" var en kommentar jag hörde. Ja, vi kan sällan vänta oss förståelse vid våra uppvaknanden, snarare är det den motsatta reaktionen, oförståelsen, vi möter.
Uppvaknanden kan komma precis när som helst. Det är som om vi, utan att vi vet om det, går på uppvaknandets väg. Vi samlar tankar och erfarenheter och helt oväntat en dag slår oss en tanke som aldrig har slagit oss förut. Jag läste en blogg eller artikel av Marcus Birro för länge sedan. Han berättade att han varje morgon drack Baileys för att orka gå ner till bolaget och köpa mer sprit. Han bodde vid en kyrkogård och från köksfönstret satt han med Baileysen i ena handen och blickade ut mot den där kyrkogården samt en skylt där det stod:"Tänk på döden.". Han tänkte aldrig på döden, skrev han. Men plötsligt en morgon gjorde han det ändå och trots allt. Det var som den här dagliga rutinen att se den skylten hade skruvat sig in i hans medvetande och han hällde ut Baileysen. Långsamt går vi mot insikterna och varje uppvaknande är ett steg mot nästa. Birro slutade inte dricka just den dagen men något hade hänt som gjorde att han så småningom "slutade fly!, som han själv betraktar sitt drickande. Innan hade han hittat sin manlighet och sitt manliga sätt att hantera känslor genom att vara full på krogen, jaga småtjejer och aldrig komma till ro. Nu ville han inte längre vara arton år i trettioårings kropp och fann på den vägen manligheten i sinnesfriden istället.
Nej, faktiskt raljerar jag inte. Det kan man tro att jag skulle göra om Birro och typiska könsroller vi försöker leva upp till. Jag respekterar alla former av vägar till insikterna och absolut Birros väg till ett lyckligare liv. När man väl är där, vid målet, skiter man också i vad folk tycker; om hur man borde ha gjort eller inte gjort. Det är ointressant eftersom man aldrig vill vara utan de erfarenheterna vägen till målet har gett en. Det är ovärderliga kristaller.
En kvinna, Cathy Shanahan, twittrade så klokt idag om just uppvaknande och det var inspirerande att läsa. !The reason people awaken, is because they have finally stopped agreeing to things that insult their soul". I den stund vi slutar acceptera saker som förorenar oss är ögonblicket då insikten väcker oss. Det är ingen känsla så stark som den och är alltid omöjlig att förneka. Det känns ibland som hela världen skakas om och så är det bara ens egen båt som kantrar, men det förändrar oss för all framtid. Fast "förändra" är inte rätt ord. Uppvaknande för oss rättare sagt närmare vårt sanna jag. De vi i grund och botten är när vi skalar bort allt vi trodde vi skulle vara. Desto djupare förändringen går, desto större smärta av att upptäcka att man levt med så många skygglappar, så många föreställningar och så många idéer om livet som inte ens var sanna, och till och med ibland helt förvrängda. Birro sa också att det som verkligen fick honom att förändras var en katastrof, så är det. Vi måste bli djupt berörda för att verkligen förstå vad vi håller på med, för att inte ramla in i samma mönster igen eller lura oss själva åter igen. Men reser vi oss efter något så omvälvande finns alltid ett liv därefter vi aldrig kunnat föreställa oss, ett liv nära livet och livsnerven.
Då när de insåg det hade misslyckandet plötsligt förvandlats till en befrielse och de kunde med gott samvete satsa på sig själv. Då och då ledde det till skilsmässor eftersom de hade en man hemma som inte förstod vad det tagit åt dem. De tyckte de blivit självupptagna och egoistiska. Nästan så de ansåg att det till och med varit bättre när hustrun låg på sjukhuset utbränd. Då visste de i alla fall var de hade henne. Nu hade de ingen aning om vad som tagit åt henne. "Hon som tyckt det varit en avkoppling att diska:" var en kommentar jag hörde. Ja, vi kan sällan vänta oss förståelse vid våra uppvaknanden, snarare är det den motsatta reaktionen, oförståelsen, vi möter.
Uppvaknanden kan komma precis när som helst. Det är som om vi, utan att vi vet om det, går på uppvaknandets väg. Vi samlar tankar och erfarenheter och helt oväntat en dag slår oss en tanke som aldrig har slagit oss förut. Jag läste en blogg eller artikel av Marcus Birro för länge sedan. Han berättade att han varje morgon drack Baileys för att orka gå ner till bolaget och köpa mer sprit. Han bodde vid en kyrkogård och från köksfönstret satt han med Baileysen i ena handen och blickade ut mot den där kyrkogården samt en skylt där det stod:"Tänk på döden.". Han tänkte aldrig på döden, skrev han. Men plötsligt en morgon gjorde han det ändå och trots allt. Det var som den här dagliga rutinen att se den skylten hade skruvat sig in i hans medvetande och han hällde ut Baileysen. Långsamt går vi mot insikterna och varje uppvaknande är ett steg mot nästa. Birro slutade inte dricka just den dagen men något hade hänt som gjorde att han så småningom "slutade fly!, som han själv betraktar sitt drickande. Innan hade han hittat sin manlighet och sitt manliga sätt att hantera känslor genom att vara full på krogen, jaga småtjejer och aldrig komma till ro. Nu ville han inte längre vara arton år i trettioårings kropp och fann på den vägen manligheten i sinnesfriden istället.
Nej, faktiskt raljerar jag inte. Det kan man tro att jag skulle göra om Birro och typiska könsroller vi försöker leva upp till. Jag respekterar alla former av vägar till insikterna och absolut Birros väg till ett lyckligare liv. När man väl är där, vid målet, skiter man också i vad folk tycker; om hur man borde ha gjort eller inte gjort. Det är ointressant eftersom man aldrig vill vara utan de erfarenheterna vägen till målet har gett en. Det är ovärderliga kristaller.
En kvinna, Cathy Shanahan, twittrade så klokt idag om just uppvaknande och det var inspirerande att läsa. !The reason people awaken, is because they have finally stopped agreeing to things that insult their soul". I den stund vi slutar acceptera saker som förorenar oss är ögonblicket då insikten väcker oss. Det är ingen känsla så stark som den och är alltid omöjlig att förneka. Det känns ibland som hela världen skakas om och så är det bara ens egen båt som kantrar, men det förändrar oss för all framtid. Fast "förändra" är inte rätt ord. Uppvaknande för oss rättare sagt närmare vårt sanna jag. De vi i grund och botten är när vi skalar bort allt vi trodde vi skulle vara. Desto djupare förändringen går, desto större smärta av att upptäcka att man levt med så många skygglappar, så många föreställningar och så många idéer om livet som inte ens var sanna, och till och med ibland helt förvrängda. Birro sa också att det som verkligen fick honom att förändras var en katastrof, så är det. Vi måste bli djupt berörda för att verkligen förstå vad vi håller på med, för att inte ramla in i samma mönster igen eller lura oss själva åter igen. Men reser vi oss efter något så omvälvande finns alltid ett liv därefter vi aldrig kunnat föreställa oss, ett liv nära livet och livsnerven.
