Jag samlar på dagar. Jag samlar på de dagar då kärleken drabbar mig. Det är inte givet att vi kan känna och ge kärlek. Det är inte givet att vi kan känna kärlek till oss själva eller till andra. Det är inte ens givet att vi känner igen kärleken när den dyker upp, den kan vara förklädd i oförväntat skilda förklädnader och vi ser den inte för den är osynlig. Vi måste lära oss identifiera den. Men de som har fått mycket kärlek känner kanske inte igen den för att den är så självklar. De som inte fått kärlek kanske inte känner igen den för att de aldrig sett den. På många sätt lär vi oss hela livet vad kärlek är, och tror man att man är fullärd i den frågan så är man just inte det.
Även om vi inte känner igen den och måste identifiera den så är kärlek det mest självklara som finns. Den existerar utan bekräftelse och ligger där och väntar på att bli funnen som vilken bärnsten som helst. Den kärleken drabbar oss för det mesta när vi minst anar det, när vi är oförberedda och lite försvarslösa. Då i dessa stunder när en människa plötsligt betyder tusenfalt för oss och vi vill skydda och ta hand om, dp vill vi ge utan att vi väntar oss något tillbaka. Det är som vi är sprickfärdiga av kärlek, ni vet det där uttrycket att "Hjärtat är så fullt att det nästan brister". Det är sant för så är det och vi ger utan att känna den minsta tomhet. Istället breder en sinnesfrid och ro ut sig inuti.
Det är så mycket frågor vi människor bär på, så mycket måsten vi har, så mycket vi vill men inte kan, så mycket vi undrar och analyserar. Det är bara när kärleken drabbar oss vi slutar fråga. För då känns allt så självklart. I ett nytt ljus ser vi världen och den har plötsligt blivit varmare och klarare, som en sommardag med klarblå himmel. En västanvind smeker oss och då frågar vi oss inte vad vi känner eller hur vi känner. Vi existerar i ett nu och i en värld där alla fönsterglas är putsade. "Aha." tänker vi: "Det var såhär det ska kännas.". För plötsligt inser vi att kärleken inte alls är blind. Den får oss att se saker vi annars aldrig skulle ha sett, upplevt eller förstått. Den gör oss klarsyntare och lär oss att älska utan att fråga, fråga om bristerna och om vi orkar med dem. Skulle vi inte orka med brister, skulle vi inte orka med oss själva. Vi måste älska dem också, men ofta lättare att älska andras brister än sina egna och allra lättast när hjärtat är fullt och sikten klar. Det finns ingen tävlan, inget självhävdelsebehov. Bara förståelse. Allt det utan att det är ett fantasiscenario. Tvärtom allting känns verkligare och betydligt mer meningsfullt.
På så sätt gör kärleken oss inte bara mer klarsynta och verklighetsnära utan också starkare och tryggare. Vi är annars ganska rädda av oss vi människor. Vi är rädda för sprutor, för cancer och för döden. Vi är rädda för att förlora den vi älskar, men med kärleken uppstår en känsla av evighet och visshet.Vi kommer aldrig att förlora någon vi älskar för all evig tid. Vi kanske gör ett uppehåll eller paus ibland, men ingen frånvaro är för evigt. Det är bara närvaron som är evig och även om människan försvinner ifrån oss kommer kärleken finnas kvar, där i innersta rummet av hjärteroten har den färgat hela bröstet med röd mänsklig värme, och då finns ingen sorg och ingen svår längtan, inget som gör det outhärdligt. Kärleken gör det uthärdligt, plockar bort bördor, svalkar, värmer och läker, och den får kärlekslöshet att framstå som idioti, som något vi inte skulle ägna oss åt om vi varit klokare.
Sådana dagar kärleken drabbar mig när den är i sin fullaste potential så som jag upplevt den, så undrar jag hur den är när den är i sin allra fullaste skrud. Jag tror inte min mänskliga hjärna och mitt lilla hjärta skulle klara av att uppleva det. Det vore att begära att jag skulle kunna kontrollera ett åskväder. Vi måste vänja oss sakta för den enorma kraft, universums starkaste energifält, den som kallas kärlek, och som är mäktigare än alla planeters dragningskraft tillsammans. Jag vande mig lite idag.
Även om vi inte känner igen den och måste identifiera den så är kärlek det mest självklara som finns. Den existerar utan bekräftelse och ligger där och väntar på att bli funnen som vilken bärnsten som helst. Den kärleken drabbar oss för det mesta när vi minst anar det, när vi är oförberedda och lite försvarslösa. Då i dessa stunder när en människa plötsligt betyder tusenfalt för oss och vi vill skydda och ta hand om, dp vill vi ge utan att vi väntar oss något tillbaka. Det är som vi är sprickfärdiga av kärlek, ni vet det där uttrycket att "Hjärtat är så fullt att det nästan brister". Det är sant för så är det och vi ger utan att känna den minsta tomhet. Istället breder en sinnesfrid och ro ut sig inuti.
Det är så mycket frågor vi människor bär på, så mycket måsten vi har, så mycket vi vill men inte kan, så mycket vi undrar och analyserar. Det är bara när kärleken drabbar oss vi slutar fråga. För då känns allt så självklart. I ett nytt ljus ser vi världen och den har plötsligt blivit varmare och klarare, som en sommardag med klarblå himmel. En västanvind smeker oss och då frågar vi oss inte vad vi känner eller hur vi känner. Vi existerar i ett nu och i en värld där alla fönsterglas är putsade. "Aha." tänker vi: "Det var såhär det ska kännas.". För plötsligt inser vi att kärleken inte alls är blind. Den får oss att se saker vi annars aldrig skulle ha sett, upplevt eller förstått. Den gör oss klarsyntare och lär oss att älska utan att fråga, fråga om bristerna och om vi orkar med dem. Skulle vi inte orka med brister, skulle vi inte orka med oss själva. Vi måste älska dem också, men ofta lättare att älska andras brister än sina egna och allra lättast när hjärtat är fullt och sikten klar. Det finns ingen tävlan, inget självhävdelsebehov. Bara förståelse. Allt det utan att det är ett fantasiscenario. Tvärtom allting känns verkligare och betydligt mer meningsfullt.
På så sätt gör kärleken oss inte bara mer klarsynta och verklighetsnära utan också starkare och tryggare. Vi är annars ganska rädda av oss vi människor. Vi är rädda för sprutor, för cancer och för döden. Vi är rädda för att förlora den vi älskar, men med kärleken uppstår en känsla av evighet och visshet.Vi kommer aldrig att förlora någon vi älskar för all evig tid. Vi kanske gör ett uppehåll eller paus ibland, men ingen frånvaro är för evigt. Det är bara närvaron som är evig och även om människan försvinner ifrån oss kommer kärleken finnas kvar, där i innersta rummet av hjärteroten har den färgat hela bröstet med röd mänsklig värme, och då finns ingen sorg och ingen svår längtan, inget som gör det outhärdligt. Kärleken gör det uthärdligt, plockar bort bördor, svalkar, värmer och läker, och den får kärlekslöshet att framstå som idioti, som något vi inte skulle ägna oss åt om vi varit klokare.
Sådana dagar kärleken drabbar mig när den är i sin fullaste potential så som jag upplevt den, så undrar jag hur den är när den är i sin allra fullaste skrud. Jag tror inte min mänskliga hjärna och mitt lilla hjärta skulle klara av att uppleva det. Det vore att begära att jag skulle kunna kontrollera ett åskväder. Vi måste vänja oss sakta för den enorma kraft, universums starkaste energifält, den som kallas kärlek, och som är mäktigare än alla planeters dragningskraft tillsammans. Jag vande mig lite idag.
