Idag har mobbning varit på tapeten. Jag slog upp ordet för att hitta något annat ord för begreppet. För jag kände att det har inget innehåll längre. Det har sugits ur och begreppet ligger livlöst som en urvriden disktrasa. Det har dessutom fått en svag klang av självömkan. Det har smugit sig in ett frö av skuldbeläggande av offret i ordet, som är obehagligt. Därför tar det även mig emot att använda "offer", för offer vill ingen vara och har man hamnat i den rollen är man skyddslös och saknar förmåga att värja sig, och inte bara det man är svag på något sätt. Både mobbning, offer och mobbningsoffer har förvridits och knycklats ihop till oigenkännlighet. Jag vill hitta nya ord, men jag hittar dem inte.
I vår tid vi lever i handlar mycket om "skyll dig själv", "följ strömmen", "säg inte ifrån", "ignorera" och "håll dig utanför". Det är omgivningens ord för det Herta Muller vidare kallar för "privat feghet". I Nicolae Ceausescus Rumänien protesterade hon mot åsiktsförtrycket. Hon vägrade ange sina arbetskamrater och blev utan arbetsrum. Hon satt i fabrikens trappa på en näsduk och läste böcker. Hon skriver att hon blev en visa, hånad och förtalad för att hon vägrade göra det låga och lägsta man bad henne om. "Privat feghet intill självutplåning, statlig kontroll intill individens sammanbrott. Det är kanske så diktaturens dagar kan sammanfattas." skriver hon i sitt tal vid nobelmiddagen 2009. Jag menar att det inte är bara diktaturer man kan sammanfatta så, det kan man göra med alla gemenskaper människor samlas i och som inte fungerar av en eller annan anledning.
Vi är rädda för att hamna utanför eller bli utsatta själva, när saker händer som inte borde hända. Det kan jag förstå men vi får ändå inte låta rädslan förvandla oss till monster. Första gången jag upplevde den här typen av gruppförtryck bland vuxna blev jag chockad. Jag kände mig rädd för att det hela var så obehagligt. Jag trodde inte det var sant heller eftersom jag för det första var så naiv och inställd på att vuxna inte gör saker som sprider rykten, hotar och kränker. För det andra trodde jag inte att så subtila kränkningar kunde göra sådan skada. Det är en fruktansvärd upplevelse som ibland stjäl allt från den som det händer. Det är bara fysiska handlingar vi kan polisanmäla och liksom komma någonstans med. Vi kan inte anmäla förtal med någon större förhoppning om att få rätt. Den gången jag stod utanför stal man möjligheten att på ett vanligt och normalt sätt få avsluta sin karriär och gå i pension. Människan det hände gick hem en dag vid femtiosju års ålder och kunde aldrig komma tillbaka till sin arbetsplats igen. Det här är stöld menar jag. Inget annat. Om detta skulle vara "skyll dig själv" så är det lika mycket "skyll dig själv" om du går hem sent en natt och blir våldtagen.
Jag vill som arbetskamrat inte låta min privata feghet utplåna mig. Jag kan inte fortleva som människa och individ om jag tillåter maktmissbruk, om jag ignorerar det och låter det ske. Jag vill kunna anmäla. Idag fick jag höra om något liknande. Något liknande hände på en annan plats. Det var bara ord men det var riktade ord, det var tystnad men det var riktad tystnad. Allt i lagom mängder för att budskapet ska gå fram. Lika tydligt som otydligt så man ska slippa stå för det man gör och säger men ändå, samtidigt kunna skjuta pilar. Det var upprörda känslor efteråt. Det var också denna tystnad jag så väl känner igen. Den ekande tystnad, en brutalitet som förvandlar förnekaren till en subtil form av tonviktare med knogjärn i Hells Angels, varken mer eller mindre. Det är i alla fall bilden av brutaliteten jag ser framför mig då alla ser ner i golvet och inte vet vad de ska göra eller säga.
Ibland blir det inte mer än förflugna ord, pikar och gliringar, ibland utvecklas det lavinartat och leder till döden och då är det frågan om det inte är mord. Det beror på hur terrorn fortlöper, hur många som ansluter sig och hur många som ägnar sig åt privat feghet. Jag vill inte ha stöld och död på mitt samvete. Jag kan inte sova om jag har det. "Vem tror du att du är?" blir frågan då, då när jag säger att jag vill inte vara såhär låg. Varför skulle jag tro att jag är förmer bara för att jag inte vill kräla mig fram? Det är ett ansvar i att inte se ner i golvet och låtsas som ingenting.
Jag behöver inte tänka på det nu, för nu händer det på en annan plats, men på just den platsen finns det människor som heller inte kan sova, som borde ha någonstans att gå. Någonstans att gå för att markera, hjälpa och frånsäga sig alternativet att låta självaktningen förintas av privat feghet. Herta Muller skriver också att: "Om vi tiger är vi otrevliga, om vi talar är vi löjliga.". Jag tar hellre den risken att vara löjlig om jag säger något, än vara otrevlig om jag inte gör det. För det handlar inte om mobbning, det handlar om subtil kriminalitet.
I vår tid vi lever i handlar mycket om "skyll dig själv", "följ strömmen", "säg inte ifrån", "ignorera" och "håll dig utanför". Det är omgivningens ord för det Herta Muller vidare kallar för "privat feghet". I Nicolae Ceausescus Rumänien protesterade hon mot åsiktsförtrycket. Hon vägrade ange sina arbetskamrater och blev utan arbetsrum. Hon satt i fabrikens trappa på en näsduk och läste böcker. Hon skriver att hon blev en visa, hånad och förtalad för att hon vägrade göra det låga och lägsta man bad henne om. "Privat feghet intill självutplåning, statlig kontroll intill individens sammanbrott. Det är kanske så diktaturens dagar kan sammanfattas." skriver hon i sitt tal vid nobelmiddagen 2009. Jag menar att det inte är bara diktaturer man kan sammanfatta så, det kan man göra med alla gemenskaper människor samlas i och som inte fungerar av en eller annan anledning.
Vi är rädda för att hamna utanför eller bli utsatta själva, när saker händer som inte borde hända. Det kan jag förstå men vi får ändå inte låta rädslan förvandla oss till monster. Första gången jag upplevde den här typen av gruppförtryck bland vuxna blev jag chockad. Jag kände mig rädd för att det hela var så obehagligt. Jag trodde inte det var sant heller eftersom jag för det första var så naiv och inställd på att vuxna inte gör saker som sprider rykten, hotar och kränker. För det andra trodde jag inte att så subtila kränkningar kunde göra sådan skada. Det är en fruktansvärd upplevelse som ibland stjäl allt från den som det händer. Det är bara fysiska handlingar vi kan polisanmäla och liksom komma någonstans med. Vi kan inte anmäla förtal med någon större förhoppning om att få rätt. Den gången jag stod utanför stal man möjligheten att på ett vanligt och normalt sätt få avsluta sin karriär och gå i pension. Människan det hände gick hem en dag vid femtiosju års ålder och kunde aldrig komma tillbaka till sin arbetsplats igen. Det här är stöld menar jag. Inget annat. Om detta skulle vara "skyll dig själv" så är det lika mycket "skyll dig själv" om du går hem sent en natt och blir våldtagen.
Jag vill som arbetskamrat inte låta min privata feghet utplåna mig. Jag kan inte fortleva som människa och individ om jag tillåter maktmissbruk, om jag ignorerar det och låter det ske. Jag vill kunna anmäla. Idag fick jag höra om något liknande. Något liknande hände på en annan plats. Det var bara ord men det var riktade ord, det var tystnad men det var riktad tystnad. Allt i lagom mängder för att budskapet ska gå fram. Lika tydligt som otydligt så man ska slippa stå för det man gör och säger men ändå, samtidigt kunna skjuta pilar. Det var upprörda känslor efteråt. Det var också denna tystnad jag så väl känner igen. Den ekande tystnad, en brutalitet som förvandlar förnekaren till en subtil form av tonviktare med knogjärn i Hells Angels, varken mer eller mindre. Det är i alla fall bilden av brutaliteten jag ser framför mig då alla ser ner i golvet och inte vet vad de ska göra eller säga.
Ibland blir det inte mer än förflugna ord, pikar och gliringar, ibland utvecklas det lavinartat och leder till döden och då är det frågan om det inte är mord. Det beror på hur terrorn fortlöper, hur många som ansluter sig och hur många som ägnar sig åt privat feghet. Jag vill inte ha stöld och död på mitt samvete. Jag kan inte sova om jag har det. "Vem tror du att du är?" blir frågan då, då när jag säger att jag vill inte vara såhär låg. Varför skulle jag tro att jag är förmer bara för att jag inte vill kräla mig fram? Det är ett ansvar i att inte se ner i golvet och låtsas som ingenting.
Jag behöver inte tänka på det nu, för nu händer det på en annan plats, men på just den platsen finns det människor som heller inte kan sova, som borde ha någonstans att gå. Någonstans att gå för att markera, hjälpa och frånsäga sig alternativet att låta självaktningen förintas av privat feghet. Herta Muller skriver också att: "Om vi tiger är vi otrevliga, om vi talar är vi löjliga.". Jag tar hellre den risken att vara löjlig om jag säger något, än vara otrevlig om jag inte gör det. För det handlar inte om mobbning, det handlar om subtil kriminalitet.
