Det här att kunna bestämma sig är ett intressant ämne i livet. Det är inte särskilt aktuellt just nu i julstressen eller är det just det. Vi har inte tid att tänka efter nu, inte tid med de stora besluten i livet. Flertalet som läser min blogg kommer inte göra det ikväll, inte i morgonkväll heller och definitivt inte på julafton. Det är paketer, städning, mat, pynt, släkt och vänner som är prioriteten av alla prioriteter just nu. Så har det varit för mig också i många år men på senare tid har jag börjat julvägra. Jag älskar inte julen. Jag tycker faktiskt inte ens om den. Jag vågar vägra den i storskaligt format, jag begränsar den och jag håller den ifrån mig om jag kan. Då blir den lite mysig och så hanterlig så att jag kan älska den lite. Det var inte alls länge sedan jag bestämde mig för att göra den hanterlig. Den har varit ett måste i många år och jag har anklagat mig själv för att jag känt den som ett krav, under tiden jag i hemlighet längtat efter våren och önskat det vore påsk som var Sveriges kommersiella högtidsdag. Våren kan jag nämligen tänka mig fira hur mycket som helst, för vi firar ju ingen högtid längre av religiösa skäl. Traditioner som håller oss samman för att vi är övertygade om något är borta för länge sedan. Ingen är särskilt övertygad överhuvudtaget längre, det är inte inne att vara övertygad. Man ska vara lagom i sitt ställningstagande, som det vore ett tecken på att vara sund och klok och inte en mode-attityd. Vi är inte ens längre politiskt övertygade. Vi har inga särskilda åsikter om något alls, har man det är man bara jobbig och oförståndig. Det kan vara både bra och dåligt. Bra för att vi slipper religiös fanatism, dåligt för att vi är loja och ointresserade så länge det inte handlar om att leva upp till något allmänt krav, som julen exempelvis.
Tänk om vi tyckte det var lika viktigt att helt villkorslöst hjälpa alla som sover ute i vinternatten, sällskapa alla de som är ensamma i jul och ta hand om alla barn vars föräldrar super bort hela julen? Ja, kanske du tänker, det vore behjärtansvärt men det är inte så det fungerar och vi har hört det där ältas varje jul. Men tänk ändå, tänk vilken energi vi lägger på att få allt klart till julafton, tänk på vilken stress det är att försöka komma ihåg alla vi vill ge en julklapp, och tänk på alla vi köper till bara för att vi måste och inte för att vi vill. Tänk om all den energin vi lägger på maten, släkten och julstöket (de flesta suckar över) kunde riktas dit där den gör mest gott? För då kanske vi skulle slippa tomheten som kommer sen när alla julklappar är öppnade, maten uppäten och nubben urdrucken. Ofta fylls vi av kärlek till våra nära och kära de kvällar vi äntligen kan vara tillsammans, men vi kan också fyllas av en tomhet, i alla fall jag. Jag har ofta frågat mig: "Var det bara det här?`" "Har jag stressat runt bara för det här? För att se Kalle Anka och för att mina barn ska få sådant de redan har när andra barn svälter?" Jag kan ge mina barn Ipad, Ipod, Walkman, Spiderman, Appel, Microsoft och Game boy vilken dag som helst på året. Jag kan känna kärlek och få kärlek varje dag, jag kan spela in Kalle Anka och se det när jag vill och jag kan sjunga Elvis julsånger när som på Spotify. Varför ska jag stressa mig fram mellan november och december för att göra det under en kväll då alla andra gör det, utan någon som helst religiös anknytning dessutom? För gemenskapens skull? För att det är en kraft i traditionen, att alla gör det julmysigt den 24 december och att det finns en gemenskap i det? Då när hur många som helst står utanför den samhörigheten känns det inte helt bekvämt att delta i den, skulle jag vilja säga. Dessutom är det en gemenskap byggd på massa regler och måsten som vi inte vet varför vi har. Julhelgen är faktiskt den enda storhelg vi har som vi inte gör vad vi vill med.
Det ska exempelvis vara Kalle Anka på TV:n klockan tre och tycker någon att det är rasistiskt med "negerdockor" på julafton, vilket det är, så får vi ångest och säger: "Ingen ska förstöra min jultradition med att ta bort ett tre-sekundersklipp.".
Jag vet inte. Det är säkert fel på mig men där går min gräns för vad jag ställer upp på kan kallas tradition. Vi behöver backa några steg, tänka efter och försöka definiera begreppet tradition, För vad har ett tre-sekundersklipp med tradition att göra? Absolut ingenting. Har vi så svaga rötter i vår historia, för tradition kräver historia, och har vi blivit så kommersialiserade att vår tradition handlar om ett TV-program vi kan spela in och se när vi vill? Eller är det vår barndom vi upplever om och om igen och inte en tradition när varje detalj i ett barnprogram måste vara som de alltid har varit? Ja, vad det än beror på så har vi hamnat väldigt fel och har inte en susning om varför vi firar julen. Vi behöver en karta för att ta oss upp på rätt spår igen.
Jag gillar inte att inte veta varför jag gör saker och ting. Därför har jag bestämt mig för att fira julen precis som jag vill. "Vem hindrar dig?" kanske du tänker då? Ingen hindrar mig, och det är för att vi lever i ett fritt land, tack och lov. Men det kan finnas hinder även i ett fritt land. Allting har sitt pris. Ska man göra annorlunda får man vara beredd på att folk talar om det för en. Då får man svara på många frågor och försvara sina beslut och stå ut med många oförstående kommentarer och med mycket besvikelse och ibland ren ilska från andra människor. Vi tror att vi är fria, men det är vi inte. Vi kan inte göra mycket som är annorlunda utan att bli betraktad som konstig eller fel. Jag vill inte bli betraktad som den excentriska tanten på högsta våningen som försöker vara speciell och söker uppmärksamhet. Jag vill heller inte vara en glädjedödare. Jag vill bara att man ska respektera de beslut jag tar, nu när jag äntligen kan ta dem utan att göra allt för mycket skada. Jag vill ägna min jul åt alla som är ensamma, är hungriga och inte har någonstans att bo. Det skulle vara roligare och helt enkelt ge mig mer än äta julbord jag egentligen inte är så förtjust i. Jag vill inte verka bättre än andra och tävla med att göra mest behjärtansvärda saker. Jag vill bara känna mening i det jag gör och det gör jag inte när jag sitter med munnen full av choklad under tiden hackspetten sjunger "allipappadija" för femtielfte "/&"% gången. Det skulle visserligen lugna andra mer och jag skulle slippa bli ifrågasatt om jag snällt satt kvar och även tittade på "Kar-Bertil Jonssons julafton", ett program vi också ser för att det betraktas som tradition, och som egentligen handlar om det jag talar om i det här blogginlägget men som bara rullar på med sitt urvattnade budskap.
Nej, nej säger jag. Jag är ledsen men jag finner ingen som helst mening värd namnet med sådana här traditioner, i alla fall inte efter man fyllt fjorton år. Då barndomen är slut och magin har försvunnit och verkligheten knackar på. Då när det är dags att ta egna beslut om vad och hur man vill att livet ska se ut. Då vi helt enkelt ska börja ta ett personligt ansvar för vad vi väljer att lägga vår livskraft på. Jag skulle ha gjort det för länge sedan, tagit det ansvaret alltså, men bättre sent än aldrig. Kärlek åt de som inte har, mat åt de som inte har och en skön varm säng åt de som inte har. Det upplever jag enkelt uttryckt, som mer meningsfullt än att bevara en "negerdocka" i ett TV-program man aldrig vill sluta se.
Tänk om vi tyckte det var lika viktigt att helt villkorslöst hjälpa alla som sover ute i vinternatten, sällskapa alla de som är ensamma i jul och ta hand om alla barn vars föräldrar super bort hela julen? Ja, kanske du tänker, det vore behjärtansvärt men det är inte så det fungerar och vi har hört det där ältas varje jul. Men tänk ändå, tänk vilken energi vi lägger på att få allt klart till julafton, tänk på vilken stress det är att försöka komma ihåg alla vi vill ge en julklapp, och tänk på alla vi köper till bara för att vi måste och inte för att vi vill. Tänk om all den energin vi lägger på maten, släkten och julstöket (de flesta suckar över) kunde riktas dit där den gör mest gott? För då kanske vi skulle slippa tomheten som kommer sen när alla julklappar är öppnade, maten uppäten och nubben urdrucken. Ofta fylls vi av kärlek till våra nära och kära de kvällar vi äntligen kan vara tillsammans, men vi kan också fyllas av en tomhet, i alla fall jag. Jag har ofta frågat mig: "Var det bara det här?`" "Har jag stressat runt bara för det här? För att se Kalle Anka och för att mina barn ska få sådant de redan har när andra barn svälter?" Jag kan ge mina barn Ipad, Ipod, Walkman, Spiderman, Appel, Microsoft och Game boy vilken dag som helst på året. Jag kan känna kärlek och få kärlek varje dag, jag kan spela in Kalle Anka och se det när jag vill och jag kan sjunga Elvis julsånger när som på Spotify. Varför ska jag stressa mig fram mellan november och december för att göra det under en kväll då alla andra gör det, utan någon som helst religiös anknytning dessutom? För gemenskapens skull? För att det är en kraft i traditionen, att alla gör det julmysigt den 24 december och att det finns en gemenskap i det? Då när hur många som helst står utanför den samhörigheten känns det inte helt bekvämt att delta i den, skulle jag vilja säga. Dessutom är det en gemenskap byggd på massa regler och måsten som vi inte vet varför vi har. Julhelgen är faktiskt den enda storhelg vi har som vi inte gör vad vi vill med.
Det ska exempelvis vara Kalle Anka på TV:n klockan tre och tycker någon att det är rasistiskt med "negerdockor" på julafton, vilket det är, så får vi ångest och säger: "Ingen ska förstöra min jultradition med att ta bort ett tre-sekundersklipp.".
Jag vet inte. Det är säkert fel på mig men där går min gräns för vad jag ställer upp på kan kallas tradition. Vi behöver backa några steg, tänka efter och försöka definiera begreppet tradition, För vad har ett tre-sekundersklipp med tradition att göra? Absolut ingenting. Har vi så svaga rötter i vår historia, för tradition kräver historia, och har vi blivit så kommersialiserade att vår tradition handlar om ett TV-program vi kan spela in och se när vi vill? Eller är det vår barndom vi upplever om och om igen och inte en tradition när varje detalj i ett barnprogram måste vara som de alltid har varit? Ja, vad det än beror på så har vi hamnat väldigt fel och har inte en susning om varför vi firar julen. Vi behöver en karta för att ta oss upp på rätt spår igen.
Jag gillar inte att inte veta varför jag gör saker och ting. Därför har jag bestämt mig för att fira julen precis som jag vill. "Vem hindrar dig?" kanske du tänker då? Ingen hindrar mig, och det är för att vi lever i ett fritt land, tack och lov. Men det kan finnas hinder även i ett fritt land. Allting har sitt pris. Ska man göra annorlunda får man vara beredd på att folk talar om det för en. Då får man svara på många frågor och försvara sina beslut och stå ut med många oförstående kommentarer och med mycket besvikelse och ibland ren ilska från andra människor. Vi tror att vi är fria, men det är vi inte. Vi kan inte göra mycket som är annorlunda utan att bli betraktad som konstig eller fel. Jag vill inte bli betraktad som den excentriska tanten på högsta våningen som försöker vara speciell och söker uppmärksamhet. Jag vill heller inte vara en glädjedödare. Jag vill bara att man ska respektera de beslut jag tar, nu när jag äntligen kan ta dem utan att göra allt för mycket skada. Jag vill ägna min jul åt alla som är ensamma, är hungriga och inte har någonstans att bo. Det skulle vara roligare och helt enkelt ge mig mer än äta julbord jag egentligen inte är så förtjust i. Jag vill inte verka bättre än andra och tävla med att göra mest behjärtansvärda saker. Jag vill bara känna mening i det jag gör och det gör jag inte när jag sitter med munnen full av choklad under tiden hackspetten sjunger "allipappadija" för femtielfte "/&"% gången. Det skulle visserligen lugna andra mer och jag skulle slippa bli ifrågasatt om jag snällt satt kvar och även tittade på "Kar-Bertil Jonssons julafton", ett program vi också ser för att det betraktas som tradition, och som egentligen handlar om det jag talar om i det här blogginlägget men som bara rullar på med sitt urvattnade budskap.
Nej, nej säger jag. Jag är ledsen men jag finner ingen som helst mening värd namnet med sådana här traditioner, i alla fall inte efter man fyllt fjorton år. Då barndomen är slut och magin har försvunnit och verkligheten knackar på. Då när det är dags att ta egna beslut om vad och hur man vill att livet ska se ut. Då vi helt enkelt ska börja ta ett personligt ansvar för vad vi väljer att lägga vår livskraft på. Jag skulle ha gjort det för länge sedan, tagit det ansvaret alltså, men bättre sent än aldrig. Kärlek åt de som inte har, mat åt de som inte har och en skön varm säng åt de som inte har. Det upplever jag enkelt uttryckt, som mer meningsfullt än att bevara en "negerdocka" i ett TV-program man aldrig vill sluta se.
