Idag är en dag full av avgöranden och det ger mig blandade känslor. För det är inte alltid att avgöranden är positiva sådana. Ett av dagens avgöranden handlar om cellprovskontroll, en sådan rutinkontroll ni vet. Jag ska inte gå på avslöjande detaljer men läkaren jag var hos sa att bara 70% tackar ja till detta. Hon trodde det berodde på att vissa hellre går i ovisshet än får nedslående besked. Jag höll med, för vi människor är förnekande varelser. Det andra avgörandet är bilen. Jag känner detsamma med den som med cellprovet. Jag skulle hellre låta bli. Jag vill egentligen inte veta om jag är sjuk eller kommer få en räkning från Toyota som får mig ner på knä. Med mitt förnuft kan jag såklart tänka att det är bättre att veta sanningen, så man vet vad man har att hålla sig till, men det är inte alltid vi människor följer förnuftet. Fast å andra sidan, ifall jag förnekade behovet av cellprov och service skulle det i längden bara öka
min oro. Det vet jag också och jag vet allt för väl att min förmåga till oro är formidabel.
Jag kan slå rekord i att oroa mig för all sköns hot. Det hjälper inte mig att veta att jag är frisk exempelvis för då börjar jag misstänka att proven är dåliga och läkaren inkompetent. Jag går alltid ett steg längre i tanken och nöjer mig inte med det jag vet, för det finns alltid något jag inte vet. Jag har skrivit om det förr, detta om att jag oroat mig för cancer men inte oroat mig för ledsjukdomen jag höll på att utveckla. Med andra ord har det hänt att jag varit mer rädd för det overkliga än det verkliga. Rädslor har ingenting med förnuft att göra. Rädslor är som datavirus som får mjukvaran att gå i spinn.
Då finns bara en bot och det är självdisciplin. För att inte sjunka ner i rädsloträsket bestämmer jag mig för att se verkligheten som den är, hur trist den än är, och det gör mig gott. Jag får tillbaka min sinnesfrid och jag kan fokusera på det faktiskt "är". Min mamma sa alltid: "Det är bara att ta tjuren vid hornen." och det fanns nog då inget uttryck som jag ogillade så mycket som det. Helst mornar jag ville skippa skolan. Jag satt på sängkanten och visste när hon skulle säga den här meningen, då hon stod i dörrhålet till mitt rum och såg sträng ut, så då höll jag för öronen. Jag har ändå henne att tacka för att jag alltid gör min plikt och det jag måste, och det finns inget annat som hållit mig på banan som det. I vilken situation full av hopplöshet, rädsla eller besvikelse jag än befunnit mig i, då verkligheten varit helt annan än den jag velat ha, så har just disciplinen gjort att jag rest på mig och gjort det jag måste göra. Det är jag otroligt tacksam för.
När jag satt i väntrummet idag så läste jag en artikel om barn med Downs syndrom. Att födas med Downs syndrom sjunker markant varje år. Det beror inte på att vi har löst gåtan med kromosomfel utan det beror på att vi kan ta fosterprover och avgöra om barnet är friskt eller inte. Allt fler väljer bort barn som inte är helt friska. Jag anser inte att Downs syndrom är en sjukdom men vi har inget annat ord. Vi människor vill ha det som är perfekt och är det inte som vi vill ha det så väljer vi bort det och kallar det för sjukt eller fel. Jag dömer ingen som har aborterat ett foster med Downs syndrom. Alla har sin personliga anledning att göra det, men jag kan också se fenomenet ur ett allmänt perspektiv. Det att vi människor har svårt att acceptera det som faller utanför den normala ramen. Det är inte bara andra vi tycker är konstiga och fel, vi tycker det om oss själva också ibland. Självacceptans är lika svårt som annan acceptans. Det beror inte på att vi är osedvanligt dömande. Det beror för det mesta på att vi är rädda för det vi inte känner till och att lära känna något nytt är besvärligt och en ansträngning. Vi måste, precis som jag sagt många gånger innan, tvingas till förändring för att genomgå den. Varken jag eller du tänker att: "Jo, men det här ser läckert jobbigt ut. Den utmaningen tar jag så kommer jag lära en massa." Kan vi slippa så gör vi det. Även om vi vet att det alltid förhåller sig så att de som antar utmaningen lär sig mest. De blir också lyckligast. De som valt att föda ett barn med Dows syndrom är lyckliga föräldrar till barn som har lärt dem en himla massa. Föräldrar som adopterar barn med handikapp och svårigheter säger precis detsamma. Kärleken vinner i slutänden och helst om vi lär oss en många nya perspektiv och djup om kärleken som sådan och vad den kan åstadkomma. Då är vi människor som lyckligast. Så kort sagt: när vi väljer bort det som är jobbigt väljer vi också bort möjligheten till djupaste och ibland högsta lyckan. För den får ingen gratis. Den har alltid en insats men vi tänker sällan på det i våra dagliga val.
Jaha, och vart ville jag komma med detta? Jo, vi står alltid inför något val och avgöranden i livet. Dagligen sker saker med oss som ger oss möjlighet att välja, och välja bort. Ibland smiter vi och väljer inte alls men det är också ett val. Så egentligen kommer vi alltid undan. I nio fall av tio har vi i vår kultur en livssyn där vi tycker att vi är offer för omständigheterna, alternativt att framgången beror på oss själva. Det som är lyckligt är ödet och det som är olyckligt är slumpen, säger vi. Jag skulle vilja säga att inget av de synsätten är särskilt sanna. Vi kan exempelvis inbilla oss att vi är offer för våra liv, att livet väljer åt oss: "Jag önskar att det varit annorlunda." brukar man säga då. Inget i livet är eller borde vara "annorlunda". Det "är" som vi har skapat det. Allting är så som man har valt att det ska vara av en eller annan anledning. Jag har inte själv slagit hål på bilens katalysator men jag har från början valt just den bilen. Därför får jag förmodligen betala ganska dyrt idag. Jag har inte valt mina sjukdomar men jag har valt min inställning till dem. Livet är ingen mischmasch av slumpar. Det är en produkt av orsak och verkan, och det i en ständig process med en ständig utgångspunkt av våra egna val. Vad du väljer idag kommer bli en konsekvens i morgon. Livet går i ett spår framåt men du kan välja vänster, höger eller rakt fram. Väljer du fel kan det ta tid att åka tillbaka och rätta till.
Vad är då fel? Allt som säger emot din inre röst. Allt som du innerst inne vet är fel. Vi har redan ritat kartan inombords. Det gäller att hålla det i minnet dagar då avgöranden verkar ha synkroniserats en helt vanlig torsdag. Det gäller att komma ihåg det för avgörandets tid är förklätt i en daglig rutin där man tar på sig jeansen, går till Konsum och på vägen möter avgöranden av en mängd art. Valet finns i mötet med uteliggaren, i felparkeringen, gasen du trampar på när det på en tusendels sekund hoppar upp ett rådjur på vägen. Rådjuret har valt att hoppa upp då och du eller jag har valt att trampa på gasen för mycket, i en evighetskarusell av orsak och verkan som alltid har en final i ett avgörande.
Jag kan slå rekord i att oroa mig för all sköns hot. Det hjälper inte mig att veta att jag är frisk exempelvis för då börjar jag misstänka att proven är dåliga och läkaren inkompetent. Jag går alltid ett steg längre i tanken och nöjer mig inte med det jag vet, för det finns alltid något jag inte vet. Jag har skrivit om det förr, detta om att jag oroat mig för cancer men inte oroat mig för ledsjukdomen jag höll på att utveckla. Med andra ord har det hänt att jag varit mer rädd för det overkliga än det verkliga. Rädslor har ingenting med förnuft att göra. Rädslor är som datavirus som får mjukvaran att gå i spinn.
Då finns bara en bot och det är självdisciplin. För att inte sjunka ner i rädsloträsket bestämmer jag mig för att se verkligheten som den är, hur trist den än är, och det gör mig gott. Jag får tillbaka min sinnesfrid och jag kan fokusera på det faktiskt "är". Min mamma sa alltid: "Det är bara att ta tjuren vid hornen." och det fanns nog då inget uttryck som jag ogillade så mycket som det. Helst mornar jag ville skippa skolan. Jag satt på sängkanten och visste när hon skulle säga den här meningen, då hon stod i dörrhålet till mitt rum och såg sträng ut, så då höll jag för öronen. Jag har ändå henne att tacka för att jag alltid gör min plikt och det jag måste, och det finns inget annat som hållit mig på banan som det. I vilken situation full av hopplöshet, rädsla eller besvikelse jag än befunnit mig i, då verkligheten varit helt annan än den jag velat ha, så har just disciplinen gjort att jag rest på mig och gjort det jag måste göra. Det är jag otroligt tacksam för.
När jag satt i väntrummet idag så läste jag en artikel om barn med Downs syndrom. Att födas med Downs syndrom sjunker markant varje år. Det beror inte på att vi har löst gåtan med kromosomfel utan det beror på att vi kan ta fosterprover och avgöra om barnet är friskt eller inte. Allt fler väljer bort barn som inte är helt friska. Jag anser inte att Downs syndrom är en sjukdom men vi har inget annat ord. Vi människor vill ha det som är perfekt och är det inte som vi vill ha det så väljer vi bort det och kallar det för sjukt eller fel. Jag dömer ingen som har aborterat ett foster med Downs syndrom. Alla har sin personliga anledning att göra det, men jag kan också se fenomenet ur ett allmänt perspektiv. Det att vi människor har svårt att acceptera det som faller utanför den normala ramen. Det är inte bara andra vi tycker är konstiga och fel, vi tycker det om oss själva också ibland. Självacceptans är lika svårt som annan acceptans. Det beror inte på att vi är osedvanligt dömande. Det beror för det mesta på att vi är rädda för det vi inte känner till och att lära känna något nytt är besvärligt och en ansträngning. Vi måste, precis som jag sagt många gånger innan, tvingas till förändring för att genomgå den. Varken jag eller du tänker att: "Jo, men det här ser läckert jobbigt ut. Den utmaningen tar jag så kommer jag lära en massa." Kan vi slippa så gör vi det. Även om vi vet att det alltid förhåller sig så att de som antar utmaningen lär sig mest. De blir också lyckligast. De som valt att föda ett barn med Dows syndrom är lyckliga föräldrar till barn som har lärt dem en himla massa. Föräldrar som adopterar barn med handikapp och svårigheter säger precis detsamma. Kärleken vinner i slutänden och helst om vi lär oss en många nya perspektiv och djup om kärleken som sådan och vad den kan åstadkomma. Då är vi människor som lyckligast. Så kort sagt: när vi väljer bort det som är jobbigt väljer vi också bort möjligheten till djupaste och ibland högsta lyckan. För den får ingen gratis. Den har alltid en insats men vi tänker sällan på det i våra dagliga val.
Jaha, och vart ville jag komma med detta? Jo, vi står alltid inför något val och avgöranden i livet. Dagligen sker saker med oss som ger oss möjlighet att välja, och välja bort. Ibland smiter vi och väljer inte alls men det är också ett val. Så egentligen kommer vi alltid undan. I nio fall av tio har vi i vår kultur en livssyn där vi tycker att vi är offer för omständigheterna, alternativt att framgången beror på oss själva. Det som är lyckligt är ödet och det som är olyckligt är slumpen, säger vi. Jag skulle vilja säga att inget av de synsätten är särskilt sanna. Vi kan exempelvis inbilla oss att vi är offer för våra liv, att livet väljer åt oss: "Jag önskar att det varit annorlunda." brukar man säga då. Inget i livet är eller borde vara "annorlunda". Det "är" som vi har skapat det. Allting är så som man har valt att det ska vara av en eller annan anledning. Jag har inte själv slagit hål på bilens katalysator men jag har från början valt just den bilen. Därför får jag förmodligen betala ganska dyrt idag. Jag har inte valt mina sjukdomar men jag har valt min inställning till dem. Livet är ingen mischmasch av slumpar. Det är en produkt av orsak och verkan, och det i en ständig process med en ständig utgångspunkt av våra egna val. Vad du väljer idag kommer bli en konsekvens i morgon. Livet går i ett spår framåt men du kan välja vänster, höger eller rakt fram. Väljer du fel kan det ta tid att åka tillbaka och rätta till.
Vad är då fel? Allt som säger emot din inre röst. Allt som du innerst inne vet är fel. Vi har redan ritat kartan inombords. Det gäller att hålla det i minnet dagar då avgöranden verkar ha synkroniserats en helt vanlig torsdag. Det gäller att komma ihåg det för avgörandets tid är förklätt i en daglig rutin där man tar på sig jeansen, går till Konsum och på vägen möter avgöranden av en mängd art. Valet finns i mötet med uteliggaren, i felparkeringen, gasen du trampar på när det på en tusendels sekund hoppar upp ett rådjur på vägen. Rådjuret har valt att hoppa upp då och du eller jag har valt att trampa på gasen för mycket, i en evighetskarusell av orsak och verkan som alltid har en final i ett avgörande.
