Förlåtandets makt

Ibland frågar jag mig varför just detta ordet "förlåt" ska vara så svårt att säga. Vad är det som hindrar? När vi gör illa människor med ord och med handlingar är vi inte alltid medvetna om vilken skada vi gör. Vi mäter allt omkring oss med vår egen måttstock och det är ganska naturligt. Vi betraktar ju allt utifrån våra egna erfarenheter, vår subjektivitet. Ska vi se med andras ögon måste vi göra en ansträngning och det är inte alltid helt enkelt när vi inte vet något om vår nästas erfarenhet. Det är alltså inte alls säkert att vi saknar empati för att vi inte säger förlåt. En anledning kan ju vara att vi helt enkelt inte förstår och vissa dagar bryr vi oss inte lika mycket som andra dagar. Vi kanske varken har tid eller ork. Så har vi ju den här stoltheten att slåss med också, att erkänna ett misstag är ett nederlag för många.

Ibland när människor rådfrågar mig vad de ska göra då det låst sig i en relationen brukar jag säga att det enklaste är att säga: "förlåt". "Ja, men jag har ju inte gjort något." "Kanske inte, men kostar det dig något?" Svaret blir ofta "nej". Nej, det kostar inget, Det kostar faktiskt ingenting att säga förlåt ändå vägrar många för att de tycker att det är den andres sak att göra det. Självklart beror det så mycket på hur vad det handlar om och hur mogen man är, men ändå inte alltid. Ibland beror det på att vi inte lär oss försoningens makt i vår kultur. Att ha en förlåtande karaktär har inte så hög status alltid heller. Ja, vi lär våra barn att säga förlåt men lär vi dem vara förlåtande till sin natur?

Det finns så många saker som kan bryta ner: respektlöshet, tanklöshet, ignorans, egoism och mycket annat. Det finns inte lika många saker som kan bygga upp, men för det mesta så är dessa saker som bygger upp betydligt starkare och har i längden större effekt. Mellan det som bryter ner och det som bygger upp har vi ett val. Vi kan i varje situation välja mellan att göra världen sämre eller göra den bättre.


Negativa energier är som regntunga moln och spänningar som växer är åska som lurar. Vi behöver lätta på trycket ibland och det är inte alltid vi kan göra det i alla situationer. Ibland går det som händer i frimärksklubben ut över familjemedlemmar, ibland slår vi på oss själva istället. Någonstans tar i alla fall spänningar ut sin rätt i en sammandrabbning. Nästa steg är att det hela måste läkas och ingenting läker och befriar så som ordet "förlåt". Genom att säga förlåt kan vi öka möjligheterna till en djupare och stabilare relation och vi kan göra luften lättare att andas. För inte så länge sedan berättade en bekant till mig att hon haft en långvarig konflikt med en väninna. Hon stod inte ut med det som tyngde. För konflikter tynger. Även konflikter med människor vi inte tycker om tynger, för det mesta i alla fall. När hon inte stod ut tog hon första steget till att försöka lösa konflikten och hon sa förlåt, trots att hon faktiskt inte var särskilt skyldig till konflikten från allra första början. Hon sa att hon kunde se lättnaden i den andras ögon och hela luften blev lättare att andas, allt kändes lättare även om allt inte var löst.

Det är inte alltid konflikter slutar såhär lyckligt därför undviker vi dem helst. Fast det är heller inte särskilt effektivt. De som undviker konflikter är ju de som kanske är bäst på att skapa dem. Konflikter är tvärtom, skulle jag vilja säga, oundvikliga när vi människor ska samsas här på jorden. Vi människor är inga öar och allt vi gör påverkar andra. Därför är det viktigt vad vi gör med dem. Konflikter kan ju vara uppbyggande om vi gör dem till det. Men det finns två hakar och de heter skam och skuld. För att försonas måste vi erkänna och i och med det kommer vi också känna skam, och skam är den absolut svåraste känslan för oss människor att stå ut med. I sina extrempunkter brukar en viss typ inte ens klara några sekunder av skamkänsla utan projicerar den på någon annan, medan en annan typ av människa bär skuld- och skambördan. Den typen gör det inte sällan till en livsstil. De tycker någonstans att de förtjänar det och den som projicerar brukar också kunna lukta sig till var de ska lägga sin skam. Det här generar en ond cirkel som gör vår vardag mer svårartad än vad den behöver vara. Vi tänker sällan på det för vi lär oss skärma av de människor på arbetet, frimärksklubben eller på festen som inte tål varandra. Vi låtsas som inget och låter det bero när nålsticken kommer, men förr eller senare brukar åskvädret bryta fram.

Vi skulle slippa det med annan typ av livssyn, en mer förlåtande livssyn. Det är såklart så att vissa saker är extrem svårt att förlåta. Jag begär inte att Englas mamma ska förlåta Anders Eklund på en sekund. I längden hjälper dock inte att vara oförsonlig och i de flesta fall brottas vi inte med saker av så svår natur som Englas mamma. Vi brottas för det mesta med svårigheter att förstå andra, och även oss själva ibland. Vi har inte den andras erfarenheter och kan inte riktigt förstå förrän vi upplevt. Men det bör räcka, tycker jag, med att bara vara medveten om det. För hur vi än vrider oss och försöker avlasta oss konsekvenserna av våra handlingar eller helt enkelt blunda för vår egen oförståelse kommer vi att öka trycket och spänningen. En del ser det som att detta leder till spänningar som orsakar naturkatastrofer som Sandy i New York. Det kanske är sant, vad vet jag, men för mig räcker det med att tänka på att vi alla faktiskt bidrar högre lufttryck, som gör det svårare att andas och vara sig själv, genom att snåla med förlåtandet. För i oförsonliga miljöer ökar kraven och vi måste akta på våra ord och handlingar och det höjer lufttrycket och luften blir tunnare att andas. Förlåtande är magiskt för det förvandlar luften på ett ögonblick. Förlåtande lyfter bort järnrustningen av skam  och skuld på ingenting, och vi blir alla lättare att ha att göra med då. När vi tror att vi måste tävla och konkurrera för att överleva lurar vi oss själva. Konkurrens och och fiendeskap är bara för amatörer, som Becks granne säger, för i slutänden har vi människor ingen makt alls om vi inte har kärlek och försoning som vapen. Det är de två tingen som räddar oss när vi brutit ner och brutit fram i vår kamp för egos personliga överlevnad och då finns ingen vinnare, bara förlorare.