En av mina favoritfilmer är K-pax. Ni vet han utomjordingen Prot som kommer tillfälligt till jorden för att studera den. Han förs till psykvården ganska omgående och ska behandlas för sina vanföreställningar. Själva filmen och boken är mycket intressant tycker jag och en hel del att tillföra vår värld. Det ska jag inte gå in på här dock. Men idag vill jag vara en Prot som studerar jorden utifrån.
Vad skulle vara det första en utomjording lägger märke till? Jag inbillar mig att det är denna gryta av död och ständig återfödelse som slår dem. Detta att vi lever tätt inpå varandra och slåss om utrymme, mat och kläder på vissa ställen, på andra lever vi isolerat och ensamt men ändå dör och gror och växer allt i en ständig cykela av död och pånyttfödelse. Tittar man lite närmre kanske man också ser att vi är till för varandra. Allt man äter, ha på sig och pysslar med varje dag har någon skapat eller jobbat för. Vi är helt beroende av varandras insatser. Vi kommer inte långt om vi inte får hjälp att åka till jobbet på morgonen med bilen vi köpt eller någon lagat på verkstaden eller bussen som busschauffören kör, vi utför ständigt tjänster åt varandra.
Tittar utomjordingen ännu närmare ser säkert han eller hon också hur vi speglar oss i varandra varje dag, med andra ord ser han eller hon (eller om nu utomjordingar har kön) hur beroende vi är av det för att utvecklas. Barn som är isolerade utvecklas långsammare än de som inte är det och barn man inte kommunicerar med utvecklas också sämre. Vi behöver kontakt och spegling i andra för att utvecklas och utvecklas är viktigt för oss jordbor. I utbytet behöver vi uppmuntran och positiv feedback för att utvecklas men faktiskt så händer ju saker med oss även när det man får från andra inte är så bra.
Jag vet inte hur utomjordingar har det men de kanske blir förvånade över mänsklighetens enorma behov av utveckling. Vi söker den hela tiden, vi utvecklar nya sätt att leva, tänka och känna, vi utvecklar tekniken, samhällsstyren och nya uppfinningar som hjälper oss lika mycket som de skapar problem för oss. Idag är till och med vetenskapen rädd för att tekniken ska gå om oss människor och få eget liv! Vanliga människor kan också tycka det är otryggt när utvecklingen går för fort och det blir för mycket. Vi människor och vårt inre utvecklas ofta inte lika snabbt.
De flesta är faktiskt emot att utvecklas. Det är inte sant tänker du och grunnar på hur mycket du velat utvecklas inom ditt jobb och som människa. Men faktiskt finns ett avgörande motstånd inom oss, det är när vi stöter på våra brister. Det är saker vi inte vill ta i och då tycker vi inte om att det blir för djupt och för tungt. Fast en utomjording skulle notera i sin resejournal att vi trots motståndet ändå utvecklas när vi möter svårigheter och kritik. Vi har till och med ett uttryck för det: det som inte dödar härdar. Så kort sagt så utvecklas vi även när vi egentligen vägrar.
Utveckling är vår "grej" här på jorden hur som helst och vi söker och letar efter livets mening och hur universum ser ut och vi gräver i allt och frågar oss hur vi kan hitta ny kunskap som svarar på alla frågor vi har. När svaret kanske är närmre än vi tror. En utomjording skulle nog ta för givet att vi är här för att utvecklas, att det är jordbons mening, eftersom det i stort sett är det enda mänskligheten tänker på. Bli bättre!
Bli bättre-planeten har det så finurligt också att allt som händer oss får oss att utvecklas. Ibland känns det som att det får oss att avvecklas men vi kan ge oss den på att vi lärt oss något i slutänden. Det är kort sagt ständigt utbyte av hjälp till självhjälp och utveckling var vi än vänder oss. De enda tillfällena vi slipper utvecklingen är när vi isolerar oss hemma men då kanske Jehovas vittne ringer på dörren och ger oss utmaning i alla fall. Ja så håller det på.
Ni som tycker det här är nonsens respekterar jag. Alla måste få ha sin syn på saker och ting men ni som tycker det är lite intressant får gärna fortsätta läsa: En utomjording kommer inte märka så snabbt vad som pågår eftersom för henne eller honom så är det ett jytter av utbyten hela tiden här på Tellus. Men efter ett tag så kommer kanske han eller hon märka att det är självorganiserat jytter. Det finns en ordning i kaoset på något sätt eftersom saker och ting verkar hända i exakt stund, minut och sekund då vi behöver det. Alla kan komma på åtminstone ett tillfälle då exempelvis hjälp kommit i rätt stund utan att man direkt bett om det mer än som en bön till en Gud man vanligtvis inte tror på. Då när man har panik ni vet.
Jag minns ett sådant tillfälle. Jag tror att jag cyklade hem från stallet. Jag skulle cykla hem och det var långt hem och jag hade en viktig tid att passa som jag inte minns längre vad det handlade om. Jag var i alla fall väldigt frustrerad och arg när jag upptäckte att kedjan gick av och jag insåg att jag aldrig skulle hinna ifall jag var tvungen att släpa på den här cykeln hela vägen. Jo, du har gissat rätt. Det kom hjälp från ingenstans. En äldre herre var ute i sin trädgård och ropade på mig och undrade ifall jag behövde hjälp, och det gjorde att jag hann hem i rätt tid. Det kan såklart vara slump och tur och ska jämföras med alla gånger man inte fått hjälp.
Men finns verkligen slumpen? Om man ser själva Tellus skapelse som sådan med den självorgansierade kaos som ständigt utvecklas så bör man fråga sig om det ens är möjligt att jorden skulle vara en slump. Det måste inte nödvändigtvis vara en Gud, en man med skägg, bakom universums eventuella plan men någon typ av uppstyrning tycker jag inte är helt ologiskt att anta att det finns. Vi kan inte slänga ut delarna till en Boeing 747 och hoppas på att delarna hittar dit av sig självt, sa någon för att beskriva att tron på slumpen och naturen inte riktigt håller. Det är ju sant men det är precis vad som händer när cellerna hittar rätt av sig självt när ett barn blir till eller när elektroder kommunicerar. Naturen tycks organisera sig själv med hjälp av ett slutmål. Cellen vet vad den ska bygga - ett barn.
Ja men alla gånger det inte går så bra då med barnet eller med något annat? Skulle det finnas en mening och poäng i det? Ja, det beror för det första på ifall man gör skillnad eller inte på när något slutar dåligt eller inte som man vill. Ett ordspråk säger att: Det kommer bli bra tillslut och är det inte bra så är det inte slut. Det är faktiskt något som håller i längden. För det andra kan man inte uttala sig om slutmålet för exempelvis en personlig tragedi. Men det finns ingen värsta tragedi som någon kommit ut ur utan att lära sig något, utan att ha utvecklats. Vi jordbor skattar utveckling så högt att vi med djup tillfredsställese, utan undantag, säger: "Jag uppskattar livet mer nu än innan tragedin.Det är jag tacksam för och jag är tacksam för att fått möjlighet att lära mig det för det har gjort mig mer levande och gett mitt liv mer innehåll.
Jag vet inte hur utomjordingar har det men de kanske blir förvånade över mänsklighetens enorma behov av utveckling. Vi söker den hela tiden, vi utvecklar nya sätt att leva, tänka och känna, vi utvecklar tekniken, samhällsstyren och nya uppfinningar som hjälper oss lika mycket som de skapar problem för oss. Idag är till och med vetenskapen rädd för att tekniken ska gå om oss människor och få eget liv! Vanliga människor kan också tycka det är otryggt när utvecklingen går för fort och det blir för mycket. Vi människor och vårt inre utvecklas ofta inte lika snabbt.
De flesta är faktiskt emot att utvecklas. Det är inte sant tänker du och grunnar på hur mycket du velat utvecklas inom ditt jobb och som människa. Men faktiskt finns ett avgörande motstånd inom oss, det är när vi stöter på våra brister. Det är saker vi inte vill ta i och då tycker vi inte om att det blir för djupt och för tungt. Fast en utomjording skulle notera i sin resejournal att vi trots motståndet ändå utvecklas när vi möter svårigheter och kritik. Vi har till och med ett uttryck för det: det som inte dödar härdar. Så kort sagt så utvecklas vi även när vi egentligen vägrar.
Utveckling är vår "grej" här på jorden hur som helst och vi söker och letar efter livets mening och hur universum ser ut och vi gräver i allt och frågar oss hur vi kan hitta ny kunskap som svarar på alla frågor vi har. När svaret kanske är närmre än vi tror. En utomjording skulle nog ta för givet att vi är här för att utvecklas, att det är jordbons mening, eftersom det i stort sett är det enda mänskligheten tänker på. Bli bättre!
Bli bättre-planeten har det så finurligt också att allt som händer oss får oss att utvecklas. Ibland känns det som att det får oss att avvecklas men vi kan ge oss den på att vi lärt oss något i slutänden. Det är kort sagt ständigt utbyte av hjälp till självhjälp och utveckling var vi än vänder oss. De enda tillfällena vi slipper utvecklingen är när vi isolerar oss hemma men då kanske Jehovas vittne ringer på dörren och ger oss utmaning i alla fall. Ja så håller det på.
Ni som tycker det här är nonsens respekterar jag. Alla måste få ha sin syn på saker och ting men ni som tycker det är lite intressant får gärna fortsätta läsa: En utomjording kommer inte märka så snabbt vad som pågår eftersom för henne eller honom så är det ett jytter av utbyten hela tiden här på Tellus. Men efter ett tag så kommer kanske han eller hon märka att det är självorganiserat jytter. Det finns en ordning i kaoset på något sätt eftersom saker och ting verkar hända i exakt stund, minut och sekund då vi behöver det. Alla kan komma på åtminstone ett tillfälle då exempelvis hjälp kommit i rätt stund utan att man direkt bett om det mer än som en bön till en Gud man vanligtvis inte tror på. Då när man har panik ni vet.
Jag minns ett sådant tillfälle. Jag tror att jag cyklade hem från stallet. Jag skulle cykla hem och det var långt hem och jag hade en viktig tid att passa som jag inte minns längre vad det handlade om. Jag var i alla fall väldigt frustrerad och arg när jag upptäckte att kedjan gick av och jag insåg att jag aldrig skulle hinna ifall jag var tvungen att släpa på den här cykeln hela vägen. Jo, du har gissat rätt. Det kom hjälp från ingenstans. En äldre herre var ute i sin trädgård och ropade på mig och undrade ifall jag behövde hjälp, och det gjorde att jag hann hem i rätt tid. Det kan såklart vara slump och tur och ska jämföras med alla gånger man inte fått hjälp.
Men finns verkligen slumpen? Om man ser själva Tellus skapelse som sådan med den självorgansierade kaos som ständigt utvecklas så bör man fråga sig om det ens är möjligt att jorden skulle vara en slump. Det måste inte nödvändigtvis vara en Gud, en man med skägg, bakom universums eventuella plan men någon typ av uppstyrning tycker jag inte är helt ologiskt att anta att det finns. Vi kan inte slänga ut delarna till en Boeing 747 och hoppas på att delarna hittar dit av sig självt, sa någon för att beskriva att tron på slumpen och naturen inte riktigt håller. Det är ju sant men det är precis vad som händer när cellerna hittar rätt av sig självt när ett barn blir till eller när elektroder kommunicerar. Naturen tycks organisera sig själv med hjälp av ett slutmål. Cellen vet vad den ska bygga - ett barn.
Ja men alla gånger det inte går så bra då med barnet eller med något annat? Skulle det finnas en mening och poäng i det? Ja, det beror för det första på ifall man gör skillnad eller inte på när något slutar dåligt eller inte som man vill. Ett ordspråk säger att: Det kommer bli bra tillslut och är det inte bra så är det inte slut. Det är faktiskt något som håller i längden. För det andra kan man inte uttala sig om slutmålet för exempelvis en personlig tragedi. Men det finns ingen värsta tragedi som någon kommit ut ur utan att lära sig något, utan att ha utvecklats. Vi jordbor skattar utveckling så högt att vi med djup tillfredsställese, utan undantag, säger: "Jag uppskattar livet mer nu än innan tragedin.Det är jag tacksam för och jag är tacksam för att fått möjlighet att lära mig det för det har gjort mig mer levande och gett mitt liv mer innehåll.
