År 1900 slutade en procent av äktenskapen i skilsmässa. 2007 slutade 50% av äktenskapen i skilsmässa. Det är helt tydligt att vår syn på äktenskapet inte längre är detsamma.
Jag tillhör inte de som tror att det bara för gott med sig att leva med en och samma människa ett helt liv. Jag tycker det är mycket positivt att vi har blivit friare i vårt sätt att leva våra liv. För man får ju tänka att det inte bara handlar om folk var bättre förr på att hålla ihop ett förhållande. Förr och då menar jag innan sextiotalet, hade vi bara kärnfamiljen som det enda godtagbara sättet att leva. Idag skaffar singelkvinnor barn via konstgjord väg och många väljer att leva samma kön och lika många med flera partners, polygami.Det skulle inte varit okej 1902 om man säger så. För det sätt man håller ordning på en befolkning är med skam, är och har alltid varit verktyget. Är vi inte som alla andra så skäms vi eller så har vi en omgivning som ser till att vi gör det. Skamstraffen levde kvar länge.
I grunden är inte människan gjord bara för att slava under vissa regler, skrivna som oskrivna. Det visar sig i otal protokoll man kan läsa om hur man gick till tings för att bestraffa sin otrogna partner, män som kvinnor har aldrig i någon tid kunnat hålla sig till en och samma vad än statistiken visar av hållbara äktenskap så är det med andra ord inte hela sanningen. Hur mycket vi än hyllar detta och ser det som idealet. Jag personligen tycker inte otrohet är något bra. Det är bättre att skilja sig och skaffa en ny om man vill pröva sig fram till den man trivs med. För i grunden handlar det om det. Vi människor tror att det handlar mer om kärlek än utveckling. Men det gör sällan det. Vi är skapade sådana att vi inte kan gå på tomgång och uppleva samma sak hela tiden, vi vill uppleva nya vyer i livet och det är bra bara det inte blir på bekostnad av andra.
Det jag tror vi missar i detta sökande, för det är ju ett sökande de statistiska siffrorna visar av 50% skilsmässor, är att vi tror att det alltid blir bättre med någon annan. Det blir det sällan om vi inte ändrar oss själva. I vilken tid vi än levt i och vad än statistiska siffror visar så är relationer i sin natur sådana att de bara visar oss vad vi är bra på och vad vi är dåliga på. De speglar oss själva med andra ord och väger våra brister och tillkortakommanden. De klär av oss in på bara kroppen och visar vilka vi är för att vi ska se vad som felar och vi kan välja att det som en utmaning eller blunda för det. Det går i och för sig en bra bit på väg att blunda för sina egna tillkortakommanden, man gör det i Hollywood hela tiden. Det är lätt när man har en stor marknad och är intressant byte och framförallt pengar att sälja hus och hemma och ständigt börja om på nytt. Fast man kommer ändå inte undan det faktum att inget kan köpa ett bra äktenskap eller förhållande. Man är sig själv hur mycket man än skaffat sig och det finns alltid konkurrens hur vacker och hur mycket pengar man än har. Ni kanske har förstått att jag inte tror att det är svaret utan svaret är vad man gör med sig själv? Jo sant, så är min övertygelse.
Vi har med andra ord gått en ganska bra bit på väg där vi har möjlighet att pröva oss fram. Jag vet såklart att skilsmässa är smärtsam för barn och för föräldrar men många hittar också lyckan i en ny familj med nya syskon. Det är inte så långt ifrån vi levde fram till sextonhundratalet, det vill säga i storfamiljer. Men ett stort men man klarade sig inte så länge i sådana sammanhang utan att kompromissa, gå till sig själv och lyssna på andra för att det skulle fungera. Hur man kompromissar har börjat falla i viss glömska tycks det mig som.Vi lever i ett samhälle som hyllar egot och så mycket handlar om att tillfredsställa det egna jaget på alla sätt och vis. Vi matar egot hos våra barn när vi curlar dem och det har inte bara gjort oss självupptagna vi har också blivit superkänsliga för svårigheter. Min mamma var inte alltid det snällaste på jorden men en sak lärde hon mig som jag har haft nytta av och det var att alltid ställa frågan: "Jaha och vad gjorde du själv och vad har du gjort själv för att det ska bli såhär?" varje gång jag tyckte synd om mig själv. Jag ville ha stöd så jag var inte så glad i den frågan men den har sin poäng. Det är med andra ord inte så farligt att fara illa, man kan lära sig saker på vägen och man kan fylla sin kvot av att lära sig förlåta och gå vidare, men allra helst kan det faktiskt lära att inte ta saker så fruktansvärt allvarligt på fel sätt om man tar som vana att se sin del i saker och ting. Kanske jag har fel men jag tror att ett förstorat ego kan skapa problem när vi ska leva tillsammans och alla ska få sina behov tillfredsställda.
Men så sa jag också att vi ska tänka på oss själva i den mån att utveckla oss själva och pröva oss fram och att det är bra. Men hur går det ihop? Ja jag vet inte men jag tror på att vi i det fallet ska se det som att andra inte kan göra oss lyckliga, frälsa oss och ge oss det optimala. Vi kan med andra ord inte få en optimal relation om vi inte är optimala själva. När vi har det så förspänt att ingen ger oss skamkänslor för att vi skiljer oss kan vi använda den processen till att bli bättre människor helt enkelt istället för att bara skaffa en ny som vi förväntar oss ska göra oss lyckliga. Vi människor är som barn som väntar på godis som någon ska ge oss och så är inte fallet. Livet blir det vi gör det till helt enkelt och det är ingen lätt balansgång men det är ingen som har sagt att det ska vara lätt heller. För att citera Doris Lessing: "Ingen har lovat någon lyckan." Den är inte given, inte självklar och inte serverad på ett silverfat. Man får helt enkelt jobba på den.
