Vad var det jag tänkte och hur blev det? Det är frågorna man
dagligen ställer sig i mitt jobb, som lärare. I början av karriären så tror man
att man ska få erfarenhet så småningom. Jag förväntade mig i alla fall att jag
skulle få rutin så jag visste exakt hur jag skulle göra. Men så blev det
aldrig. Viss rutin fick jag så jag kunde räkna ut lite hur ett projekt skulle
sluta men helt och hållet säkert utfall gick aldrig nå. Det är alltför många
saker som påverkar resultatet. Jag hade exempelvis ganska hög ambitionsnivå och
ville väldigt mycket i början men det gick trögt och jag visste inte vad som
var felet tills jag inte orkade själv. Då insåg jag att ambitionsnivån gjort
eleverna otrygga. När de blev tryggare så gick det bättre. Ja, sådär kan man
hålla på att ge exempel på allt möjligt i livet man fått omvärdera och ändra på
för att passa de förutsättningar man har. Jag ska inte trötta ut någon med det.
Istället vill jag fundera lite på det här med förväntningar som sådana.
Vi människor har en massa föreställningar och förväntningar
på det mesta. Vi förväntar oss en underbar semester och midsommar. Har vi sett
fram emot den länge så har vi också garanterat förstärkt förväntningar och så
blir det regn eller så går pengar till bilen och stugan går inte att hyra och
så vidare. Det blir en besvikelse så klart eftersom vi förväntat oss något och
lovat oss själva något som inte går att uppfylla.
Precis likadant kan det vara med människor i vår omgivning. Vi har en viss
uppfattning om dem och förväntar oss något och när de inte kan leva upp till
det vi förväntar oss så blir vi besvikna. Vi kan leva med en människa och aldrig riktigt lära
känna henne eller honom för att hon eller han inte tillåter det eller för att
vi själva inte anstränger oss att göra det eller tar vi bara för givet att en viss människa eller relationen är på ett visst sätt tills något avslöjar något helt annat. Det är inte sällan det
är något som chockar oss, gör att vi går ner på knä ett tag innan vi reser oss
och börjar omvärdera personen, plötsligt har våra ögon öppnats och vi ser
klarare. Vi inser att personen inte ändrats. Den är som den är och som det
alltid varit men vi har inte sett det. Det är vi själva som är förändrade.
Men kan vi aldrig lita på något då? Det är som vi lever i en
ständig ström av osäkerhet och risk för besvikelser. Ja, det gör vi ju egentligen
om man inte vänder på det och slutar ha förväntningar, färdiga uppfattningar
och fördomar om andra människor och framtiden. Jag vet. Det kan också bli ganska
otryggt att leva så, och att inte ha förväntningar på människor kan även verka
cyniskt. Ja, fast jag menar inte att vi inte ska tro på människor och älska människor i vår omgivning, bara se dem
som de är.
Om vi kan vara helt öppna för att saker kanske inte kommer
att utvecklas som vi tror och förväntar oss och lita på att det blir bra ändå
så genererar det inte så mycket besvikelse. Det är svårt. Därför att vi alla
vill ha en slags kontroll över tillvaron. En del vill ha mycket trygghet. Den
typen går ofta i hemlighet och längtar ut. De slits mellan slå sig själva fria men
är rädda för friheten eftersom den alltid för med sig lika stor mått otrygghet
som frihet. Andra är mer som jag själv. De väljer hellre ofta friheten eftersom
man andas lättare där, men det blir alltid på bekostnad av trygghet.
Men för oss alla blir det sällan i slutänden som vi tänkt ut i förväg.
Eller hur? Det är aldrig någon som kan svara på den frågan och säga. Ja det
blev helt som vi tänkt utan att lägga till några ”men”. Vi människor inbillar
oss att det är vi själva som styr och har den främsta kontrollen över tillvaron
och det är det ju inte. En mängd saker spelar in för att vi ska nå ett visst
mål, vilket som helst: andra människor, vädret, pengar, livssituationen,
banken, försäkringskassan och så vidare. Vi är exempelvis helt beroende av elektriciteten
för att kunna blogga som jag gör nu. Hur vi ens kan inbilla oss
att vi har så mycket kontroll över tillvaron som vi de facto tror att vi har är en gåta.
Jo, för det gör vi faktiskt. Inbillar oss alltså. Det visar sig ofta i att vi tycker synd om oss själva när det inte blir som vi har tänkt. Viljan och kontrollen är vår men misslyckandet någon annans fel, med andra ord. 99,9 procent av jordens befolkning betraktar sig exempelvis betydligt
oftare som offer för tillvaron än som skyldig till sina egna besvikelser. De
flesta av oss kan erkänna en slags delaktighet men aldrig ta fullt ansvar för
hur man hanterar andra människor som inte lever upp till förväntningarna eller
för besvikelsen med semestern. Men det kan väl ändå vara ens eget fel att det
regnar eller att konserten ställs in eller vad det nu kan vara? Nej, men med
att inte ha de förväntningar man har på andra människor, att acceptera
situationen som den är och så vidare är att göra sig oberoende av att saker och
ting ska bli som man tänkt sig. Det kan bli bra ändå. Efter en nock out och en rejäl besvikelse är man alltid förändrad, aldrig densamma och om det inte vore meningen att det hela var till för att förändra oss varför är då den känslan av tillfredsställelse, mognad och insikt så stark då?
Jag vill inte skriva folk på näsan. Jag tror många begripit detta såklart. Men ändå inte. För jag möter ganska ofta människor som klagar över att omgivningen gör sig till offer och inte tar ansvar. En del kan låta barnlöshet hindra dem från all annan lycka och omgivningen känner sig maktlös. Jag själv möter offertänket på jobbet, det är ganska ofta man ser det så att det är någon annans fel att man inte gjort läxan, och jag själv gör mig till offer för besvikelser ibland. Det är ganska mänskligt men onödigt. Det är såklart inte mitt fel att semestern inte blev som den skulle för att det regnade. Det kan jag inte kontrollera men jag kan ju kontrollera att jag är öppen för andra lösningar och att det hela kanske ska leda till något annat än vad jag trodde från början eller kan räkna ut. Det är ju också betydligt mer givande och spännande att tänka så än att hänga upp sig på ett visst resultat och det går inte att kräva av människor det de inte kan ge. Det är mitt ansvar att inte göra det och det är ett sätt att
ta ansvar för situationen och inte göra den till en besvikelse.
Poängen är vad de flesta brukar uttrycka: "Det är vad man gör det till." Det är så svårt bara när det handlar om att vi inte riktigt kan se vad vi själva egentligen gör.
