Tänkte en del på
detta med harmoni idag när jag åkte till jobbet. Tidigt på morgonen så doftar
det gräs och blomster från ängarna, fukt och sol från skogen. Sjön ligger
omgiven av en kuperad terräng med små vackra hus omkring. Så det bästa av allt: morgondimman dansar som älvorna dansar över djupblå glittrande sjö och fåglarna ackompanjerar med
stilla kvitter. Bilden är betagande och alla mina sinnen vaknar. Doften är stark och det verkar som min hörsel verkar bättre för jag hör olika nyanser av toner plötsligt. Det väcker mitt medvetande och jag upptäcker hur långt borta i tanken jag varit. Stressad och jagad märker jag hur uppe i varv och icke närvarande jag i själva verket är.
Mitt i detta
mirakel av skönhet springer en älgko över vägen. Hon travar förbi mig som får
stanna för att släppa förbi. Hon gungar smidigt och kraftfullt över ängen av
högt gräs och smörblom. Hon är så hög och jag förvånas över att älgar är så stora och mäktiga djur. Hon kan förinta mig på ett kick men hon gör det inte för jag hotar henne inte. Det är glittrade gult och som av diamant i daggen när
älgkon frustande och med högt huvud och långsam trav försvinner vidare in i
skogen. Det är en känsla av total harmoni jag kör rakt in i kan man säga och
jag får skuldkänslor för att jag sprider
mina avgaser mitt i detta mirakel av skönhet. Skulden ökar när jag tänker att
naturen fortsätter som den är och vänder andra kinden till. Den ger aldrig igen. På mig.
Så behöver jag
stanna och gå in på ICA en sväng för att köpa frukost och jag möts av
skvalmusik, slammer, höga röster, skärande mobilsignaler och disharmonin är
plötsligt istället ett faktum. Det behövs inte mycket för att känslan av total harmoni,
lugn och tillförsikt försvinner och det till och med känns svårt att försöka fånga den igen. Så svårt att jag begriper hur van man kan bli av disharmoni så man inte märker den - som ett misshandlat barn som inte vet om något annat.
Det är inte första gången det här händer. Detta att jag vaknar upp ur stressen och sakta blir medveten om hur hård och metalliskt obekväm den känns, hur den låter som man rispar naglarna mot griffeltavlan. Det är likadant varje gång jag känner den här skillnaden mellan disharmoni och harmoni så tydlig. Varje gång funderar jag också på hur galna vi är som fortsätter såhär. Vad är det som gör att vi står ut i den här larmet och stressen och kylan? Vad gör att vi skyr lugn och
tystnad så mycket? För något måste det ju bero på att man ständigt måste ha
Ipoden och musik i öronen, ständigt prata i telefon, svara på sms, lyssna till
ICAs musik och tänka på annat än det vi är närvarande i. I tunnelseende kliver vi över uteliggare och till och med barn och ungdomar som är utslängda. Distraherar skval och stress oss från att lyssna till våra egna tankar och samvete så vi slutar helt att känna och tänka? För att vi är för upptagna i oss själva och allt det vi själva måste ordna med, styra med, fixa, dona, ta ansvar för? Eller står vi inför något vi inte vet hur vi ska lösa? En samhällsutveckling vi tappat kontrollen över?
När jag går ut från ICA får jag se att kvinnan bakom mig i kön köpt rengöringsmedel och jag kommer på att jag glömt det. Det är alltid något jag glömmer tänker jag med självanklagelse. Pulsen ökar och tankarna är återigen på vift, de drar iväg till vad jag ska göra nästa stund. Jag ska rätta prov, sätta betyg så ingen blir arg på mig för att jag inte hunnit innan studenten, sen ska jag städa, diska och tvätta innan helgen och jag ska hinna träna, gå igenom reklamen, välja pension, ringa vaktmästaren, välja försäkringar, ringa till bilmekanikern, gå igenom posten och mejlen, jobbmejlen ifall någon mer är missnöjd med betyget så jag kan prata med honom eller henne, helst hon som mist en nära, henne vill jag inte såra, jag måste även prata med henne som känner sig utanför, mobbad för att hon har Aspberger, och förklara för de andra vad Aspeberger innebär, därför måste jag sätta mig in i vad Aspberger är....hur i hela friden gick det här till?...När jag sätter nyckeln i billåset handlar mina tankar inte längre om jag förstör miljön utan om hur det är att leva med Aspberger?...Jag bryr mig inte längre om jag spyr ut avgaser för jag måste ju hinna NU eftersom jag börjar bli sen. NU är det oviktigt om jag så står här om med ett så förgiftat jordklot det inte går att befinna sig på. Jag är till för klotet, inte klotet för mig. Tänka på miljön, andra människor, djur, växter, varelser är en lyx. Jag tänker det inte fullt ut men det frestar att förpassa det till gammalt indiantjafs, naivt miljöpladder och tjat...mina skuldkänslor är inte så starka längre, jag har skjutit det på någon annan. På generationen efter...igen.
Jag gillar högt tempo när det går fort men det får inte vara höga stressiga vibrationer omkring mig. Inte nu i alla fall. Jag vill tillbaka till naturen känner jag. Det har varit för mycket jobb sista tiden, för mycket andras villkor, för mycket känslor, för mycket svåra händelser som har tagit min energi att lösa och hantera. I ett liv händer saker hela tiden. Men i mitt jobb ska man också hantera andras liv. Unga människor råkar ut för saker ibland som de kunde varit förskonade. Jag känner att jag inte riktigt är med på banan och orkar ta det. Så när man känner att man anpassat sig till livsvillkoren alltför mycket tappar man någonstans på vägen bort sig själv. I naturen och när balans råder så blir mycket som inte varit självklart just självklart och så mycket tydligare. Jag vill ta reda på vem jag själv är i allt detta. Ta en paus. Jag vill inte bli urgröpt som är lätt att bli i vårt samhälle och alltid sträva, alltid nå något som ofta är omöjligt och ibland helt oviktigt att nå. Jag vill inte vara stressad för att inte räcka till. Jag vågar vägra. Vårt samhälle skapar urgröpta människor som söker tillfredsställelse på konstgjord väg eller som tror på att det finns något som heter "att inte räcka till". Ibland så låsta i stressen att de inte kommer ihåg hur man lägger i växeln när de ska köra till jobbet på morgonen. Så utbrända att de inte orkar leva ibland. Det vet vi sedan innan men är vårt sätt att leva med extremt dyra prylar, ilhögt tempo, alltid på gång, framgång värt priset? Är det värt att tävla? Är det värt det? Eller vad är egentligen värt något? Jag vet inte. Därför kommer jag följa älgen en stund innan jag är på banan igen.
När jag går ut från ICA får jag se att kvinnan bakom mig i kön köpt rengöringsmedel och jag kommer på att jag glömt det. Det är alltid något jag glömmer tänker jag med självanklagelse. Pulsen ökar och tankarna är återigen på vift, de drar iväg till vad jag ska göra nästa stund. Jag ska rätta prov, sätta betyg så ingen blir arg på mig för att jag inte hunnit innan studenten, sen ska jag städa, diska och tvätta innan helgen och jag ska hinna träna, gå igenom reklamen, välja pension, ringa vaktmästaren, välja försäkringar, ringa till bilmekanikern, gå igenom posten och mejlen, jobbmejlen ifall någon mer är missnöjd med betyget så jag kan prata med honom eller henne, helst hon som mist en nära, henne vill jag inte såra, jag måste även prata med henne som känner sig utanför, mobbad för att hon har Aspberger, och förklara för de andra vad Aspeberger innebär, därför måste jag sätta mig in i vad Aspberger är....hur i hela friden gick det här till?...När jag sätter nyckeln i billåset handlar mina tankar inte längre om jag förstör miljön utan om hur det är att leva med Aspberger?...Jag bryr mig inte längre om jag spyr ut avgaser för jag måste ju hinna NU eftersom jag börjar bli sen. NU är det oviktigt om jag så står här om med ett så förgiftat jordklot det inte går att befinna sig på. Jag är till för klotet, inte klotet för mig. Tänka på miljön, andra människor, djur, växter, varelser är en lyx. Jag tänker det inte fullt ut men det frestar att förpassa det till gammalt indiantjafs, naivt miljöpladder och tjat...mina skuldkänslor är inte så starka längre, jag har skjutit det på någon annan. På generationen efter...igen.
Jag gillar högt tempo när det går fort men det får inte vara höga stressiga vibrationer omkring mig. Inte nu i alla fall. Jag vill tillbaka till naturen känner jag. Det har varit för mycket jobb sista tiden, för mycket andras villkor, för mycket känslor, för mycket svåra händelser som har tagit min energi att lösa och hantera. I ett liv händer saker hela tiden. Men i mitt jobb ska man också hantera andras liv. Unga människor råkar ut för saker ibland som de kunde varit förskonade. Jag känner att jag inte riktigt är med på banan och orkar ta det. Så när man känner att man anpassat sig till livsvillkoren alltför mycket tappar man någonstans på vägen bort sig själv. I naturen och när balans råder så blir mycket som inte varit självklart just självklart och så mycket tydligare. Jag vill ta reda på vem jag själv är i allt detta. Ta en paus. Jag vill inte bli urgröpt som är lätt att bli i vårt samhälle och alltid sträva, alltid nå något som ofta är omöjligt och ibland helt oviktigt att nå. Jag vill inte vara stressad för att inte räcka till. Jag vågar vägra. Vårt samhälle skapar urgröpta människor som söker tillfredsställelse på konstgjord väg eller som tror på att det finns något som heter "att inte räcka till". Ibland så låsta i stressen att de inte kommer ihåg hur man lägger i växeln när de ska köra till jobbet på morgonen. Så utbrända att de inte orkar leva ibland. Det vet vi sedan innan men är vårt sätt att leva med extremt dyra prylar, ilhögt tempo, alltid på gång, framgång värt priset? Är det värt att tävla? Är det värt det? Eller vad är egentligen värt något? Jag vet inte. Därför kommer jag följa älgen en stund innan jag är på banan igen.
