Åren går. Inte minst märker man det på sina barn. De är plötsligt stora. Det var inte länge sedan min son satt i mitt knä i spidermanpyajamas, sömndrucken och ville bli killad i håret. Det känns som det var häromdagen men det är mer än tio år sedan. Han har fyllt tjugotre år och har tagit examen. Nu ska han designa webbsidor åt folk och han kommer omgående ha bättre månadslön än jag. Han försörjer sig själv med andra ord. För inte alls länge sedan fick jag skaffa barnvakt eller ringa hem för att höra att allt var okej när jag jobbade över och försörjde honom. Nu ser jag varken honom eller hans syster särskilt ofta. De kommer med respektive allihop idag och firar examen och det känns märkligt att de är vuxna; att inte Pippiboken eller jag behövs mer och att det inte är roligt att bädda framför TV:n längre. Hur kunde det gå så fort? Jag kan inte låta bli att fundera över detta med tid.
Det är som om klocktiden inte finns och det gör den ju egentligen inte. Det vet vi ju att klockan är en uppfinning och inte uppväxt ur jorden precis. Det märks helst när man känner att tiden försvinner eller upphör. Det gör den nästan alltid när man blir slukad av en känsla, bra eller dålig. Det märks också när man har det som kallas för deja vu, man får en övertygande känsla av att man upplever något igen, som upprepning av något man vet man aldrig upplevt. Så märks det också, som sagt, när tio år av förfluten tid känns som ett par dagar sedan och när en timme kan vara en lång och seg väntan som känns som en hel dag.
I vårt inre har vi ingen speciell tidsuppfattning. Där har vi egentligen en helt naturlig tidsmaskin där vi kan resa hur vi vill fram och tillbaka i tiden och vi befinner oss inte i en tidsström utan i ett konstant NU. Där finns inga datum, inga klockslag och ingen mätt tid. Den enda naturliga rytm vi kan följa och som känns äkta och bekväm är flödet av början, mitt och slut. För på något sätt är ju inte tid bara en sträcka av händelser. Det är ju snarare en puls av att något påbörjas, når en höjdpunkt och sedan avslutas. Våra själva liv är ju sådana konstruerade med födsel, mittpunkt och död - men allting från den middag vi äter till jobbet har eller relationen vi lever i börjar med en inledning, når en topp och sedan avrundas alltid vid något tillfälle. Vissa saker vill man ska vara för evigt men så länge håller inget av det vi tar oss för. Allting har en ände så att säga. Men har ni å andra sidan någon gång varit med om att ingenting tar vid efter något annat avslutats? Knappast. Det gamla ersätts ständigt med det nya. Precis som den eviga cirkeln av vår, sommar, höst och vinter. Allting händer liksom i cirklar, under samma princip men med olika ämnen och rolldeltagare i våra liv, snarare än i en tidslinje med en räcka av händelser, som sagt. Det är väl därför vi kan tycka att livet upprepar sig, eller hur?
Jag håller på att avsluta något som inleddes för drygt tjugotre år sedan då jag fick min son. Jag blev mamma och nu är jag inte det längre, inte på samma sätt. Det är svårt att släppa taget om tjugotre års identifiering som mamma och att vara behövd och som den som tar hand om andra, men det hela har utlevt sitt syfte och jag har ingen roll längre i hans liv mer än som en bakgrundsfigur om han skulle behöva hjälp. Ja, det är klart att vi har samma kärlek och minnen kvar men jag har inte samma roll längre. Det är både sorgligt och spännande på en och samma gång. Det är sorgligt för att jag i största allmänhet lider av att ha svårt att släppa taget. Jag är sån att jag vill att allt ska vara för evigt och som det alltid varit. Det ger mig trygghet även om den är falsk. Livets puls av födsel och död är därför svår att tackla för mig. Fast det är en spännande tid också, för det är första gången sedan på tjugotre år som jag kommer att leva ensam. Jag har aldrig sedan jag flyttade hemifrån bott ensam. Jag är inte van att bara tänka på mig själv och det kommer att kännas spännande. Jag står plötsligt här med en förlorad tid som mamma, och aldrig vara fri och en nyvunnen tid som fri med med ett nytt liv framför mig som jag i dagsläget inte vet någonting om och jag kan inte säga att jag lider för jag det är alldeles nytt och oskrivet kapitel som påbörjas. Det finns inget så livgivande som att börja på nytt. Den här tiden kommer också ha sin höjdpunkt så småningom fär att sedan avslutas. Därför kommer jag njuta av det så länge det varar. Men där är jag inte än. Var sak har ju sin tid, Idag firar jag att min och mina barns tid tillsammans avslutas på ett lyckligt sätt och att ett nytt kapitel väntar.
