Det här med relationer har varit aktuellt över midsommar. Jag blev uppringd av dottern som var upprörd över hur en kille till hennes kompis gjort slut på själva midsommarafton och då också på ett fult sätt. Varje relation man går in i är en risk konstaterade jag i mitt stilla sinne under tiden dottern pratade av sig.
Det kan man också se bara man slår upp Aftonbladet. Nästan varje månad begås mord på äkta hälft eller sambo. Men trots att jag tycker att den typen av brott ökat och det dessutom är fler kvinnor som blivit förövare är det inte så. Siffran är konstant enligt BRÅ (brottsförebyggande rådet). Våldsbrott med dödlig utgång sker i hemmet till 90% och det är övervägande män som står för handlingen - 70%. Anmäler inte män när de blir misshandlade i hemmet? Jag tror nämligen inte stenhårt på siffror. En sak till saknar jag, någon statistik över psykisk misshandel. Jag är också intresserad av vad som ligger bakom den här typen av brott. Varför gör man helt enkelt inte slut?
För inte så länge sedan pratade jag med en man som berättade att han och hans fru bjudit hem hennes älskare på middag. Hon påstod att älskaren bara var en vän och äkta mannen valde att tro på det. Så de satt alla tre vid bordet och låtsades att detta var hennes bästa vän. Ingen ifrågasatte moralen i detta, inte ens mannen när han berättade detta för mig långt efter det skett och älskarens roll var avslöjad. Hon hade då redan, innan middagen, dessutom en annan gång skickat iväg sonen till morföräldrar, dottern fick vara ensam hemma när hon själv stack med älskaren och fiskade. Hon umgicks så mycket med älskaren att han blev ett dagligt samtalsämne vid köksbordet och tipsade sin äkta man om älskarens bantningsmetoder. Ändå ifrågasattes inte moralen. Jag blev helt chockad och satte i halsen. För även om frun är utflyttad nu tillsammans med älskaren anser hon ändå sitt förra hem som sitt och sin trygghet. Kan vi förnedra oss själva och andra till vad som helst bara vi får ha kvar tryggheten och bara så länge det vi gör inte är offentligt? Är det kanske inte heller så lustigt då ändå att skjutvapnet kommer fram? Jag vet inte, jag spekulerar bara men kanske sådana här svarta lögner och förnedrande skådespel leda till att det tillslut så att säga "klipper" hos den andre. Det är nämligen för mig ofattbart att man inte skiljer sig innan man tar fram vapnet och skjuter eller bensinen och tänder på huset. Men kanske är det inte så enkelt. När de moraliska gränserna är utsuddade så är de ju på något sätt. Det går inte att så att säga rita dit dem igen. Jag vet att det är svårt men räknade vi in psykisk misshandel i statistiken skulle den kanske bli mer korrekt och säga mer om verkligheten.
Det här pågår inte långt ifrån oss. Även om man - eller åtminstone jag - får den känslan när man läser tidningen. Det står klart och tydligt att våld i hemmet har skett i: Västervik, Alingsås, Malmö och så vidare men ändå får jag för mig att det är avlägset typ Los Angeles skumma gränder. Det händer i alla fall inte mig eller i närheten av mig. Men det sker hela tiden i vardagsrummet hos grannen och även jag själv har varit en del i det. I mitt fall var det "tjugo frågor" när jag klev innanför dörren, tumgrepp på överarmarna när han försökte tvinga fram information var jag varit, vem jag pratat med och hur länge, telefonen analyserades och avlyssnades samt plånböcker länsades. Ja inte på pengar då utan på massa kvitton som kanske skulle avslöjat vad jag gjort. Det är också psykisk misshandel. Har vi svårt att definiera psykisk och fysisk misshandel? Har vi så svårt att tro att det händer oss att vi inte ens tror det när det verkligen sker? Är det en försvarsmekanism hos oss som säger att "Ja lite tjafs var det men inte misshandel"?
Jag tror inte vi behöver psykologin alltid för att förstå varför vi människor har så jäkla svårt med relationer. Vi behöver älska oss själva och det är svaret på det mesta. Vi människor är inte så nogaräknade med oss själva och därför inte så noga med vad vi gör mot andra människor. Vi tror att vi har ett skäl bara vi på något sätt kan rationalisera det hela. Ja jag vet att jag kanske förenklar men ibland är det inte alltid svårt. Dock ska jag inte analysera det här. Det får bli en annan gång.
Det jag vill säga är istället att avslöjar vi inte för oss själva och för andra hur det faktiskt ligger till med oss och våra tillkortakommanden så löser vi aldrig problematiken och vi kommer åt mörkertalet. Statistiken är ju inte sann eftersom sådant här sker i hemmet och den lilla promille som kommer in i statistiken är bara en liten del av ett stort berg. Det här är ju också saker vi helst inte pratar om, saker vi knappt kan erkänna för oss själva, som sagt, och som inte alltid vår omgivning heller är så pigga på att lyssna till eftersom det är så svårt.
Tack och lov har Aftonbladet (av alla tidningar) en artikelserie som handlar om kvinnomisshandel och att påtala problemet och upp med det i ljuset gång på gång på det sättet är väldigt bra. Det blir värre om det får ske i skymundan. Dock tror jag fler män än vi tror är utsatta för kontroll, förtryck, psykisk misshandel och så vidare än vi tror. Fast jag tror faktiskt att det är svårare för oss att få dem att erkänna det. Vi har en ganska svår nöt att knäcka där. Har vi kvinnor svårt att erkänna en misshandelssituation så har män ännu svårare att göra det. Det är så givet på något sätt att en relation är en risk för oss kvinnor och inte för män. De riskerar sitt hjärta och allt det där ja, men förövrigt är det ganska givet att en relation är riskfri för män men så är det inte.
Det kan man också se bara man slår upp Aftonbladet. Nästan varje månad begås mord på äkta hälft eller sambo. Men trots att jag tycker att den typen av brott ökat och det dessutom är fler kvinnor som blivit förövare är det inte så. Siffran är konstant enligt BRÅ (brottsförebyggande rådet). Våldsbrott med dödlig utgång sker i hemmet till 90% och det är övervägande män som står för handlingen - 70%. Anmäler inte män när de blir misshandlade i hemmet? Jag tror nämligen inte stenhårt på siffror. En sak till saknar jag, någon statistik över psykisk misshandel. Jag är också intresserad av vad som ligger bakom den här typen av brott. Varför gör man helt enkelt inte slut?
För inte så länge sedan pratade jag med en man som berättade att han och hans fru bjudit hem hennes älskare på middag. Hon påstod att älskaren bara var en vän och äkta mannen valde att tro på det. Så de satt alla tre vid bordet och låtsades att detta var hennes bästa vän. Ingen ifrågasatte moralen i detta, inte ens mannen när han berättade detta för mig långt efter det skett och älskarens roll var avslöjad. Hon hade då redan, innan middagen, dessutom en annan gång skickat iväg sonen till morföräldrar, dottern fick vara ensam hemma när hon själv stack med älskaren och fiskade. Hon umgicks så mycket med älskaren att han blev ett dagligt samtalsämne vid köksbordet och tipsade sin äkta man om älskarens bantningsmetoder. Ändå ifrågasattes inte moralen. Jag blev helt chockad och satte i halsen. För även om frun är utflyttad nu tillsammans med älskaren anser hon ändå sitt förra hem som sitt och sin trygghet. Kan vi förnedra oss själva och andra till vad som helst bara vi får ha kvar tryggheten och bara så länge det vi gör inte är offentligt? Är det kanske inte heller så lustigt då ändå att skjutvapnet kommer fram? Jag vet inte, jag spekulerar bara men kanske sådana här svarta lögner och förnedrande skådespel leda till att det tillslut så att säga "klipper" hos den andre. Det är nämligen för mig ofattbart att man inte skiljer sig innan man tar fram vapnet och skjuter eller bensinen och tänder på huset. Men kanske är det inte så enkelt. När de moraliska gränserna är utsuddade så är de ju på något sätt. Det går inte att så att säga rita dit dem igen. Jag vet att det är svårt men räknade vi in psykisk misshandel i statistiken skulle den kanske bli mer korrekt och säga mer om verkligheten.
Det här pågår inte långt ifrån oss. Även om man - eller åtminstone jag - får den känslan när man läser tidningen. Det står klart och tydligt att våld i hemmet har skett i: Västervik, Alingsås, Malmö och så vidare men ändå får jag för mig att det är avlägset typ Los Angeles skumma gränder. Det händer i alla fall inte mig eller i närheten av mig. Men det sker hela tiden i vardagsrummet hos grannen och även jag själv har varit en del i det. I mitt fall var det "tjugo frågor" när jag klev innanför dörren, tumgrepp på överarmarna när han försökte tvinga fram information var jag varit, vem jag pratat med och hur länge, telefonen analyserades och avlyssnades samt plånböcker länsades. Ja inte på pengar då utan på massa kvitton som kanske skulle avslöjat vad jag gjort. Det är också psykisk misshandel. Har vi svårt att definiera psykisk och fysisk misshandel? Har vi så svårt att tro att det händer oss att vi inte ens tror det när det verkligen sker? Är det en försvarsmekanism hos oss som säger att "Ja lite tjafs var det men inte misshandel"?
Jag tror inte vi behöver psykologin alltid för att förstå varför vi människor har så jäkla svårt med relationer. Vi behöver älska oss själva och det är svaret på det mesta. Vi människor är inte så nogaräknade med oss själva och därför inte så noga med vad vi gör mot andra människor. Vi tror att vi har ett skäl bara vi på något sätt kan rationalisera det hela. Ja jag vet att jag kanske förenklar men ibland är det inte alltid svårt. Dock ska jag inte analysera det här. Det får bli en annan gång.
Det jag vill säga är istället att avslöjar vi inte för oss själva och för andra hur det faktiskt ligger till med oss och våra tillkortakommanden så löser vi aldrig problematiken och vi kommer åt mörkertalet. Statistiken är ju inte sann eftersom sådant här sker i hemmet och den lilla promille som kommer in i statistiken är bara en liten del av ett stort berg. Det här är ju också saker vi helst inte pratar om, saker vi knappt kan erkänna för oss själva, som sagt, och som inte alltid vår omgivning heller är så pigga på att lyssna till eftersom det är så svårt.
Tack och lov har Aftonbladet (av alla tidningar) en artikelserie som handlar om kvinnomisshandel och att påtala problemet och upp med det i ljuset gång på gång på det sättet är väldigt bra. Det blir värre om det får ske i skymundan. Dock tror jag fler män än vi tror är utsatta för kontroll, förtryck, psykisk misshandel och så vidare än vi tror. Fast jag tror faktiskt att det är svårare för oss att få dem att erkänna det. Vi har en ganska svår nöt att knäcka där. Har vi kvinnor svårt att erkänna en misshandelssituation så har män ännu svårare att göra det. Det är så givet på något sätt att en relation är en risk för oss kvinnor och inte för män. De riskerar sitt hjärta och allt det där ja, men förövrigt är det ganska givet att en relation är riskfri för män men så är det inte.
