Karin Boye skrev de oförglömliga orden om "att det inte är målet utan resan som är mödan värd", och det är sant. Idag har vi kikat på bilder och filmklipp från sonens resa med flickvännen till Frankrike och jag fylls av det där suget att resa. Jag har mina favoritplatser: Warzawa exempelvis men ändå är det alltid den där känslan av att vara på väg jag njuter av mest när jag reser.
Jag tycker om att sevärdheter, jag gillar att gå omkring bland arkeologiska utgrävningar eller på historiska platser för att känna historiens vingslag. Det ger mig sinnesfrid. Det är som om jag kan känna livspulsen och att inget har ett slut, bättre där än någon annan stans. Samtidigt så har historiska platser en slags auktoritet i sin erfarenhet och slutligen älskar spänningen i att uppleva, träffa människor och framförallt älskar jag att studera människor.
Ni vet känslan när man är på väg och tar en kaffe på flygplatsen, en massa ljud av olika telefonsignaler, olika röster, olika språk, olika hudfärg blandas och även om man är i Stockholm så känns det som man är utomlands redan. Mannen framför mig, i kön när jag ska köpa en mugg på Starbucks, kan inte ett ord svenska, inte engelska heller. Han lyckas ändå få just det han vill ha en "Mer" med äppelsmak. Samtidigt så kommer ideligen meddelanden i högtalarna om när nästa plan ska landa, och jag blir orolig att inte hinna med trots att jag har två timmar på mig. Jag är sån, ängslig av mig. Men oron försvinner lika fort när jag distraheras av att äntligen bli serverad kaffe i muggen. Det är inte latte, inte cappuccino och inte macchiato utan helt vanligt kaffe. Mmmm, det smakar så ljuvligt. Det smakar bättre än hemma och för att det var så länge sedan jag fick en mugg senast. De där bönorna är jag beroende av och jag tänker att vad skulle jag göra om inte folk slitit med att odla och skörda så att jag kan stå här och njuta. Så funderar jag på var mannen med "Meren" är på väg. Hem? Hem verkar vara från någonstans i Asien. Jag som är från norden ser inte skillnad på ifall någon är från Vietnam eller Kina. Det är inte klokt, jag bör resa tänker och jag. Bli lite allmänbildad. Han ler mot mig och står kvar. Det tar ett tag innan jag förstår att jag står i vägen. Han har bråttom men är vänlig och vi behöver inte förstå varandra så där exakt precis. Jag säger "ursäkta" på svenska, ler och flyttar på mig. Han skrattar för att han förstår att han väckt mig ur mina tankar. Så enkelt är det ibland. Människans språk är för det mesta universellt och vi har inte så många barriärer som vi tror. Mina medpassagerar gör mig påmind om att det dags att checka in, kön har växt...mmm nu är jag på väg...
Jag gillar att flyga, köra bil och allra helst åka tåg för då kan man fundera samtidigt, lyssna till dunket och låta tankarna flöda. Då kan man lättare hitta guldkornen, det brukar gå upp saker för mig när jag åker tåg eller kör bil. Jag gillar dock bättre att använda det engelska "dawn on" för det är som en gryning när insikterna kommer. När vi var i Krakow en gång så hade jag inte så mycket pengar. Jag brukar ha järnkoll på ekonomin för att jag är så rädd för att vara utan pengar. Jag visste precis hur mycket jag fick göra av med, trodde jag i alla fall. Men så hade jag precis studerat en artikel av Robert Lee Camp. Han är lite av ett amerikanskt svar på Dalai Lama, fast mer som du och jag. Eller jag vet inte. Han är klok i alla fall. Jag hade försökt förstå hur han resonerar omkring detta ämne om att universums överflöd och hur vi människor egentligen inte alls är beroende av pengar i plånboken för att känna oss rika. Rikedom är ett mentalt tillstånd menade han och jag undrade hur då? Men jag tänkte inte på det så mycket under resan, inte alls faktiskt, utan bara upplevde hur lycklig jag var att få ha sommarlov, vara ledig fri och besöka städer jag älskar i hjärteroten. Jag vet inte vad som hände men jag spenderade uppenbarligen mer pengar än lovligt för när jag skulle betala ett gäng skivor i en skivaffär blängde affärsbiträdet på mig och sa att jag inte hade pengar på kontot. Jag! Alltså jag hade inte täckning! Jag kände hur mjuk i knäna jag blev, hur rodnaden steg och samtidigt också hur förvirringen grep tag i mitt inre som en kall hand av ångest. Hade jag gjort av med så mycket? Nej, jag måste ha blivit bestulen! Förnekelsen kommer alltid först. Jag skäms otroligt mycket för att stå i en kö och inte kunna betala. Jag blev självklart också orolig för hur vi skulle ta oss hem. Vi skulle sova en natt till, äta och så? Mamma mia! Efter att stått som förlamad en kort stund vid disken rusar jag ut och försöker överföra pengar från ett annat konto jag har och sedan ta ut på bankomaten. Jag har också kvar lite på krediten. Det räckte till skivorna, en natts övernattning till och om jag svalt så räckte det till mat åt resterande resesällskap.
Vi åkte natt-tåg hem från Berlin och till Malmö, och herregud vad tankarna studsade omkring hur jag som alltid har haft kollen kunde ställa till det för oss såhär? Jag kanske var bestulen ändå men det skulle jag ändå inte kunna ta tag i förrän jag kom hem, men hur som helst hade jag inga pengar och det låg räkningar och väntade på mig därhemma. Så bara kom den där tanke-gryningen, "it dawned up on me", sakta när tågrälsen dunkade i natten att det var den inre rikedom som fyllt mig så, som gått in i mig helt utan min kontroll och jag hade slukats av den. För känslan av inre rikedom är lättförväxlad med lycka, ren lycka. Jag kollade när jag kom hem men jag hade inte blivit bestulen.
Den känslan av rikedom har kommit och gått sedan dess och jag har samtidigt lyckats hålla i pengarna. Insikten som följde den där natten på tåget var också den: att för mig var fattigdom att spara och rikedom slösa. Jag hade aldrig tänkt på att det de facto var min grundinställning och jag hade också trott stenhårt på att jag var klok som inte var en Slösa utan en Spara. Jag var den där skötsamma och blonda tjejen i sagan om Spara och Slösa. Det hade jag alltid berömt mig själv för. Den inre resan jag gjorde på den här yttre resan var att rikedom är mentalt tillstånd, sparar man en del och ger ut en del hela tiden så är man ett med ett givandets och tagandets puls vi människor är en del av oavsett om vi är medvetna eller inte medvetna om det. Spara har med andra ord inte varit ensam dygd hos mig sedan dess och som vanligt var det resan som var mödan värd.
