James Holm var tung beväpnad och tolv personer dör och femtio skadas när han går lös med en hagelgevär, halvautomatgevär, pistol och ett AR-15 gevär. Det här ser vi om och om igen. Vi har Utöja i friskt minne men det här fick mig också att tänka på Colombine igen. Vi vet inte idag vad som fick James Holm att ta det här beslutet och gå beväpnad till biografen, vi vet inte vad som rörde sig i hans huvud men vi kommer säkert att få veta det när chocken har lagt sig. Såklart tänker jag på alla anhöriga. Det är ju sånt här jag är orolig för nu när mina barn inte längre sitter i min soffa eller jag hör dem snusa i sovrummet om kvällarna. Jag går nästan alltid omkring med en känsla av oro för att de ska träffa på en galning som vill hämnas livet just på mina barn. Jag är rädd för att dottern ska bli våldtagen av en "Haga-man" och sonen misshandlad av ett gäng grabbar fulla av hat. För det är inget annat än hat som är drivkraften bakom den här typen av brott.
Därför tänker jag också ibland på förövarna. Eric Harris och Dylan Klebold mördade tolv elever, en lärare och skadade tjugoen personer. I filmen om Colombinemassakern kan man se hur de förbereder sig med sina långa svarta kappor och känner makten de har i händerna när de skjuter vilt i skogen med ett automatvapen. Det är kittlande för dem att tänka att ha den här makten ett vapen har över en annan människa, att känna det är en rush av glädje genom kroppen, och har man ingen kontroll över sina känslor kan de lura oss till precis vad som helst. Det här att skjuta ner folk och hämnas mobbarna verkar plötsligt som en ganska bra idé och plan när man känner att det var så enkelt att få kontroll över sitt liv. Märkligare än så är det inte. Man behöver inte vara ett geni för att förstå det. Därför blir jag ibland rejält trött på tidningars spekulationer om "Hur kunde detta hända?", helst när det händer hela tiden. För det går inte en dag utan att hat gör sitt avtryck.
En tjejkompis till Eric Harris och Dylan Klebold stod mitt emellan de som mobbade grabbarna.Hon sa att hon delades mitt i itu och inte visste vems sida hon skulle stå på efter det som hänt. För de här killarna var svårt och dagligen trakasserade. Man kan se det i en filmsekvens när mobbarna tar upp hela korridoren för att göra sin dagliga maktdemonstration. De är herre på täppan i lilla Colombine, inte så mycket mer men ändå. När Eric och Dylan går förbi dem ger de Eric eller Dylan, jag minns inte vem, en knytnäve i magen inför alla, och alla ser, alla vet och ingen säger något. Såhär var deras vardag. Eric och Dylans kompisar intygar det. Vem vill ha en sådan vardag? Ingen. Alla går inte och skjuter ner folk för det kanske du tänker. Nej, och tur är det för då skulle vi ha värre blodbad än vi kan föreställa oss. De här människorna som är tysta och ser på, precis som de som mobbar vet dock inte vilken galning de mobbar. Det är min främsta poäng. Mobbarna tycker kanske att det är på skämt och att deras handling inte betyder något och inte kommer att få någon konsekvens. Men varje handling har det och ibland är den långt utöver det vi ens kunnat föreställa oss.
Ni som känner mig vet att jag inte försvarar Eric och Dylans beteende. Ni vet att jag är ute efter att förebygga och förstå hur vi kan göra för att slippa sånt här. Närstående påpekar att de anmälde Eric och Dylan för polisen eftersom en del märkte hur vapenfixerade de hade blivit. Polisen ignorerade det. Jag lägger inte skulden på polisen. Den har säkert mycket att göra. Fast vad ska vi göra när vi inte ens kan få hjälp av de som förväntas hjälpa och förebygga? Efteråt kunde man också läsa i Dylans och Erics dagböcker om hur de hatade alla som trakasserade dem, som tyckte de var fula, värdelösa och bara förtjänade ett slag i magen utan att de hade gjort något från första början. Varför förväntar vi oss att unga människor ska hantera sådan förödmjukelse, sådan belastning på psyket och sådant hat från mobbarnas sida utan att de själva blir hatiska, deprimerade och ser allting i svart tillslut? Jag vet faktiskt inte varför vi förväntar oss det av unga människor när vi undrar:: hur kunde detta hända? Hat föder hat, hatiska tankar föder hatiska handlingar och när vi är i den spiralen kan det bli en kraft vi inte kan stoppa även om vi vill. Jag vet. Även om polisen ingripit, även om föräldrar sett dessa grabbar och även om skolan haft nolltolerans mot mobbning kanske dessa två killar gjort samma sak ändå. Men vi vet faktiskt inte förrän vi försökt, förrän vi försökt sätta oss in i deras tankevärld och förstå dem istället för att undra hela tiden.
Därför tänker jag också ibland på förövarna. Eric Harris och Dylan Klebold mördade tolv elever, en lärare och skadade tjugoen personer. I filmen om Colombinemassakern kan man se hur de förbereder sig med sina långa svarta kappor och känner makten de har i händerna när de skjuter vilt i skogen med ett automatvapen. Det är kittlande för dem att tänka att ha den här makten ett vapen har över en annan människa, att känna det är en rush av glädje genom kroppen, och har man ingen kontroll över sina känslor kan de lura oss till precis vad som helst. Det här att skjuta ner folk och hämnas mobbarna verkar plötsligt som en ganska bra idé och plan när man känner att det var så enkelt att få kontroll över sitt liv. Märkligare än så är det inte. Man behöver inte vara ett geni för att förstå det. Därför blir jag ibland rejält trött på tidningars spekulationer om "Hur kunde detta hända?", helst när det händer hela tiden. För det går inte en dag utan att hat gör sitt avtryck.
En tjejkompis till Eric Harris och Dylan Klebold stod mitt emellan de som mobbade grabbarna.Hon sa att hon delades mitt i itu och inte visste vems sida hon skulle stå på efter det som hänt. För de här killarna var svårt och dagligen trakasserade. Man kan se det i en filmsekvens när mobbarna tar upp hela korridoren för att göra sin dagliga maktdemonstration. De är herre på täppan i lilla Colombine, inte så mycket mer men ändå. När Eric och Dylan går förbi dem ger de Eric eller Dylan, jag minns inte vem, en knytnäve i magen inför alla, och alla ser, alla vet och ingen säger något. Såhär var deras vardag. Eric och Dylans kompisar intygar det. Vem vill ha en sådan vardag? Ingen. Alla går inte och skjuter ner folk för det kanske du tänker. Nej, och tur är det för då skulle vi ha värre blodbad än vi kan föreställa oss. De här människorna som är tysta och ser på, precis som de som mobbar vet dock inte vilken galning de mobbar. Det är min främsta poäng. Mobbarna tycker kanske att det är på skämt och att deras handling inte betyder något och inte kommer att få någon konsekvens. Men varje handling har det och ibland är den långt utöver det vi ens kunnat föreställa oss.
Ni som känner mig vet att jag inte försvarar Eric och Dylans beteende. Ni vet att jag är ute efter att förebygga och förstå hur vi kan göra för att slippa sånt här. Närstående påpekar att de anmälde Eric och Dylan för polisen eftersom en del märkte hur vapenfixerade de hade blivit. Polisen ignorerade det. Jag lägger inte skulden på polisen. Den har säkert mycket att göra. Fast vad ska vi göra när vi inte ens kan få hjälp av de som förväntas hjälpa och förebygga? Efteråt kunde man också läsa i Dylans och Erics dagböcker om hur de hatade alla som trakasserade dem, som tyckte de var fula, värdelösa och bara förtjänade ett slag i magen utan att de hade gjort något från första början. Varför förväntar vi oss att unga människor ska hantera sådan förödmjukelse, sådan belastning på psyket och sådant hat från mobbarnas sida utan att de själva blir hatiska, deprimerade och ser allting i svart tillslut? Jag vet faktiskt inte varför vi förväntar oss det av unga människor när vi undrar:: hur kunde detta hända? Hat föder hat, hatiska tankar föder hatiska handlingar och när vi är i den spiralen kan det bli en kraft vi inte kan stoppa även om vi vill. Jag vet. Även om polisen ingripit, även om föräldrar sett dessa grabbar och även om skolan haft nolltolerans mot mobbning kanske dessa två killar gjort samma sak ändå. Men vi vet faktiskt inte förrän vi försökt, förrän vi försökt sätta oss in i deras tankevärld och förstå dem istället för att undra hela tiden.
